Ursäkta mitt språk, det kommer som det kommer och jag ids inte sila. Behöver prata men har ingen så jag bloggar, försökte göra så det i te dyker upp på Facebook men jag hajar inte så jag skiter i det.
Inlagd picklesJenny på OBS-avd. Väntar på plats på tvåan eller bättre tider jag vet inte. Är det bättre tider jag väntar på så får jag vänta ihjäl mig tjata it. Livet är inte Lisebergroligt nu direkt. Hittar ingen att prata med så jag skriver istället. Försökt ta kontakt med några men de var ej tillgängliga av nån orsak som jag inte vet. Vill på sätt och vis inte vara ensam för det är läskigt men sällskap är jobbigt också. Jävla knepig situation!
Det känns som att jag är en gammal gammal gumma inuti i själen, en som är trött och less på livet. Känner mig tyngd av min sorgsenhet, så oerhört klapptung så jag orkar knappt stå. Ligga gör ont för den där jävla sängen har en papperstunn madrass så om jag överhuvudtaget somnar så kommer jag vakna med ett skrik som kommer hålla i sig länge för den smärtan ska vi inte ens tala om. Får svinont av att ligga hårt.
Förvirrad i tanken. Jag gillar inte dom vidriga bilderna som visas i huvudet på mig, dom är verkligen apvidriga och går inte att stänga av. Jag tänker inte ens skriva vad det är men det är typ som att Hitchkock varit med och producerat dom. Och den jävla skiten går inte att stänga av!!!!!!

Nu har jag inte lust att skriva mer

Jag har ju då en IPad mini vilken är bra på alla sätt men som suger bumbiröv på en punkt - bigtime!!
Jag vill strypa den idioten som på tangentbordet för tecken har lagt in en så genuint korkad tangent som det står Ångra på. Skitkul liksom, då har man plitat ner ett halvt blogginlägg och råkar hascha runt på tangenterna och på samma sätt som man missar mellanslag ibland så råkar man slinta till på ångraknappen och poff så är hela inlägget lika borta som en avlöning i en shoppoholics plånka.
Mutter morr gruff mutter grrr!!! :(
Ja ja, skit inträffar som man säger på svenska. Idag har jag haft killarna här, mina små håriga fyrbenta vänner Milou och Lukas. Lika underbart som att ha dom här lika skönt ska det bli att inte har någon som bökar en i rygg och mage när nattsömn skall avnjutas . Killarna och jag har gjort potatis och löksoppa som blev kanon. Bror min oroar sig för att vi ska ses imorgon för att fira lilla storebror att jag ska skjuta skarpt från akterpartiet. Vi får väll se Micke lille :).....
Träffade Eva efter lunch tror jag det var. Min hjärna kopplar ur tidsbegreppet när hjärnan inte funkar enligt ordning. Var en tur till kyrkan på kvällskröken. Imorgon ska jag dit också, det är kvinnofrukost kl 9 vilket känns som att det kan bli riktigt bra, Marie Samuelsson är inbjuden som talare och hon är guld. Sen iväg till storebror å fira honom för att sen få med sig en pappa och en Ulla-Carin hem hit vilket ska bli mysigt. Jag är glad för att få träffa alla för det känns som att det var evigheter sen och längtan är stor. Ska bli kul att få visa upp mitt hem för dom, jag tycker jag har det fint och vill gärna visa upp det för dom liksom.
Nu ids jag inte skriva mer. Jag ska göra en ny spellista innan jag blir för trött och sabbar allt som igår.
Over and inside out

Jag tycker att jag missköter mig i rollen som trevligt sällskap just nu, jag är inge kul att vara med för tillfället. Ringer runt och ser om det är någon som känner sig manad att inhysa ett tråkigt sällskap för en stund. Fick napp hos Eivor efter flera försök, att bli avvisad är inte direkt nån hit när man är ensam och söker sällskap. Men så snart detta blogginlägg är skickat så ska jag åka några gator ner och sällskapa med goa Eivor.
Jag vet inte hur jag ska förklara riktigt ibland är det bara så att jag tycker att jag själv är för bedrövlig att umgås med. Jag är trist i huvudet, trist i tänket och allmänt grå liksom.
Just nu är jag inne i en period då min kropp inte riktigt vet om den ska vara sjuk eller frisk. Det friska i mig vrålar högt av blotta tanken på att gå en match till på en avdelning, våldsamma yttringar av avsky och förakt inför blotta tanken på det. Den friska sidan börjar dock bli övermannad. Det är som när min katt skulle till veterinären för sista gången, hon orkade egentligen inte mer än ligga men bara för att det var hon och hon fortfarande hade viljan intakt så reste hon sig mödosamt upp i buren och istället för ett redigt långt yl så blev det några små kvidanden och sen föll hon ihop och flämtade.
Det är nu mina sista kvidanden tror jag ärligt talat. Jag känner min kropp och dess signaler och speciellt efter att ha i ett mail sammanfattat alla nuvarande svårigheter så insåg jag att loppet är kört och jag förlorade. Hur mycket jag än vill så är det nog inte jättelänge tills det brakar för mig. Någon sa att jag svänger rejält i humöret, jag tänkte efter och gick tillbaka, och visst är det så, jag var till och med hypoman en gång för att sen samma eftermiddag dyka i djupet.
Jag gillar inte vad jag har framför mig, inte alls, hoppas det dröjer!

Alla människor har ju en mening på denna jord så tänker jag i alla fall. Du kan känna dig som ett misstag eller tillkommen av ett oops pökpåsen sprack eller morsan 17 bast förväxlade Hermesetas med p-pillren. Du kan ha sjukdomar och defekter, sakna en arm eller sakna förstånd. Du kan ha världens svåraste för att prata, ser inget eller förstår inte alls andra människor.
Men ingen människa är ett misstag, alla har vi en uppgift här på jorden. Dom som har extra svårigheter i livet som rullstolar eller både blind och döv dom ansågs vid tillkomsten att vara en starkare sort som behöver lite mer utmaning för att manövrera sitt liv efter ordningen som var tänkt för dom. Det är dom som behöver lite mer att bita i som får sig någon form av hinder i livet. Dom har något speciellt att uträtta och något speciellt att förmedla till världen. Att du sitter i rullstol eller äter psykofarmaka betyder bara att du är en speciell sort, Gud hade en speciell plan med ditt liv. Nu tänker du kanske jo tjena, skitkul att sitta i rullstol, eller himla lattjo med kramasigsjälvtröja på en låst avdelning. Men det var för att Gud tänkte att just Du är som klippt och skuren för att bära upp detta, det kommer inte bli lätt men det är just den uppgiften som var till just dig för du är den ende som fixar det livet innehållandes det, det var menat åt dig. Du opponerar dig och tänker men just detta höll ju faktiskt på att ha ihjäl mig, vill du att jag ska dö Gud? Nej tanken är att du ska överleva, att du ska kämpa och statuera ett exempel. Livet är inte enkelt för någon det var aldrig tanken för då skulle vi ju dö av tristess istället. Om du åker räkmacka i 75 år visst fasiken blir du otroligt less på räkor då. Det skulle räcka med fem år på räkmackan och sen vill du bara spy så fort du får syn på en enda räka.
Men det plågar mig ju säger du. Ja det plågar dig, det är för att du ska veta skillnad på ljus och mörker, dag och natt. Det är för att du ska kunna resa dig stark efteråt och ha klarat av det.

Ja jag är tokig, eller tokig är ett ord, mentalt instabil är ett annat ord, adhd och bipolär sjukdom är namnen för att nämna några. Jag har inte seglat genom livet det ska gudarna veta, mitt liv har inte varit enkelt. Gud trodde väl att här har vi en människa som behöver utmaningar, stark nog för det.
Och jag har många gånger velat fråga VARFÖR, varför i hela friden jag och varför detta. För att mitt liv var tänkt så. Jag är som en lång ranglig ungbjörk, livets smällar klappar ner mig och tjong så reser sig björken upp igen, om och om igen. Jag har varit nära att mista livet ett antal gånger men som en seg björk så bara reser jag mig upp igen. Jag skulle helt enkelt inte dö då, min resa var inte färdig, jag hade mer att uträtta. Och jag tror det är en del av mitt livs uppgift, dels att berätta, informera, föra vidare ett budskap men också att lära andra att det går att vara en seg björk som reser sig igen. Man ska inte acceptera livets smällar men om dom kommer så res dig upp igen. För varje uppresning så blir man starkare.
Jag är som IcaJerry, han är en färgglad individ, här för att göra världen lite mer färggrann. Och det är syftet för oss som inte är lika som en vanlig svensk utan farthinder på sin livsväg, utan svårigheter för dom har mindre färger. Har man ett hinder i livet så berikas man med färg och det är väll lite av vår uppgift att sätta kulör på värden.
Min föreläsning den 12:e december heter Drömmen att bli en vanlig Svensson. Men jag vill och kommer aldrig bli en vanlig ordinär svenne för färgerna sitter inuti och lyser igenom, dom går inte att få bort - men formatet gillar jag V V V, vovve, villa, volvo... Jag gillar tanken på normalitet och stabilitet, ett inrutat Svenneliv med rutiner och jobb och dylikt. Men jag kan aldrig fullt ut bli en sån för i mig, i min historia i mina diagnoser sitter färgerna. Jag kan gifta mig, skaffa barn och volvo, men jag kommer vara den enda på gatan med ett randigt hus. Jag är stolt över mig och det jag är för det var så här tanken med mig var.

Detta är en ren chansning om jag orkar skriva klart över huvudtaget men ger det en chans.
Har varit hos goa moster idag och pratat lite dåtid och en knepig relation som blev så knepig så den tog slut, ja inte moster och jag utan jag syftar på mor min. Sen hamnade jag i kyrkan och där dräller det av små bebisar.
Stod ikväll och snosade på lilla Olivia där hon låg i sin stolta farmors famn. Och där och då kom vi in på bebis eller inte bebis och det tänker jag ägna detta inlägg åt.

Bebis eller inte bebis det är frågan det. Numero ono är ju jag är 34 år och har inte tillstymmelse till karl i min omedelbara närhet, eller jo karlar finns det väll men ingen som jag delar husnyckel och frukostbord med. Den biten är så off och stängd så den känns ogörlig. Jag får allt lägga på ett par rejäla kol om jag ska hinna få någon innan jag fyller 40. För vem skaffar barn efter 40??? Då är ju jag 60 när barnet är 20 liksom. Kul för ungen om polarna frågar varför h*n har med sig mormor till vad det nu är. Och hur mycket orkar man hänga med i allt när man är bortåt 60 och mer? Agendan kan vara full som ett utedass på konsert och man kan hantera det när man är runt 45-isch, men vem orkar det när man är 65-isch? För med barn kommer göromål som tajtar till kalendern.
Men det är en annan sak, den stora saken är VÅGAR jag, finns det risk att jag blir som min mor? Nej säger dom flesta hon fungerar som avskräckande exempel. Men jag har ju endå hennes genuppsättning delvis, vad är det som säger att jag inte börjar puckla på min treåring eller mosar en bajsblöja i ansiktet på min lilla bebis för att avvänja blöjanvändandet. Lätt säger dom flesta, du gör inte så du är inte som din mamma. Men vågar jag chansa, vågar jag utmana ödet?? Jag älskar barn små som stora och värnar om deras rätt och säkerhet och vill hemskt gärna skämma bort och älska massor. Men det finns det jag inte klarar med barn, där finns chansen att mammaspöket kommer och sätter skräck i sunda tankebanor så när barnet ger upp ett illvrål och fortsätter så och jag kan inte trösta vad är det då som säger att jag fixar situationen utan att ta till näven eller kanske till och med flyr från det skrikande barnet. För att fly det är ju så jag klarat mig genom livet. Eller varför inte om barnet trotsar vilket prövar mina gränser oerhört så jag gör som mamma löste det genom att skicka in mig i en mörk garderob.
Ja min egen barndom skulle definitivt vara ett avskräckande exempel. Jag vet hur jag inte vill bli. Man slår inte in respekt och vett i ett barns huvud, man lär in det med en stabil hand och kärlek. Och med stabil hand menar jag inte den som ständigt med en rungande smäll slår in rädsla avsky och förtvivlan i sitt barn.
Rent instinktivt känner jag på första reaktionen att jag skulle älska barnet till oändligheten, jag skulle skydda det med mitt liv och försöka finnas där och lära och fostra med kärlek och det skulle vara det enda som betydde något. Jag skulle ge mitt liv till detta barn. Så tänker en del av mig, den sunda delen. Den som har hopp och tro om framtiden.
Men så påminner pessimisten i mig om att jo du vet vad du tycker om karlar, vad karlar i alla tider utsatt dig för, vågar du verkligen lita på en sån???? Och för att inte tala om själva tillkomsten, jag är ju vettskrämd för en karl utan kläder som kommer närmare mig än 10 meter. Tjena, lätt att producera barn på dom premisserna :/ Det lär ta år av terapi innan fobin släpper, och som sagt - 40, äggen börjar väll närma sig utgånget datum då va, eller....
Sen ska man om man nu lyckats tillverka sig en unge, då ska man ägna sig åt djup toalettdykning under nio månaders tid om man har otur. Allt annat skit man drabbas av ska vi inte ens tala om. Sen ska ju ungen ut också, mindre trevlig övning om man frågar de flesta fertila kvinnor med den erfarenheten.
Nej att skriva allt detta har återigen avskräckt mig, har inga höga förhoppningar.
Fast å andra sidan så kan det vara ett ypperligt tillfälle att motbevisa mina farhågor ang min mamma och bli den bästa mamman någonsin. Och dessutom ge min far ett barnbarn och mamma vetskapen om vad hon går miste om.
Jag vill ta rygg på mina nojor och inrutade tänk om att jag är misslyckad, och detta kan jag definitivt inte, vända på alltihopa och göra det bättre än någon någonsin kunnat tro - och allra minst jag!

Jag var ju då på jourvårdcentralen som jag tidigare nämnt. Nästan en halvtimme efter utsatt tid kommer det en farbror doktor och hämtar mig. Eller farbror förresten, en stilig Legolaskopia fick jag lite smånöjt svansa efter. Väl inne i rummet fick jag beskriva dom symtom jag har och så kollade han på provsvaren. Han sa inledningsvis att det låter som en klassisk UVI dvs urinvägsinfektion och provsvaren underströk den diagnosen. Han sa att det hade inte slagit över på bakterier men den var inte tillräckligt gammal för att få en helt korrekt avläsning på det, tre timmar var tydligen inte nog. Jag frågade vad stickan visade och det var 70 på vita i urinen. Jag bad honom förtydliga lite och då sa han 15 är bra men jag hade ju då 70 vilket är en bra bit därifrån men å andra sidan så kan man ha så mycket som 500 så mina 70 kanske är rätt okej endå.. Så imorgon börjar jag med en penicillinkur.
Han var himla rar den där Legolasdoktorn........

Eftersom jag har moster inom krypavstånd från jouren och abstinensen efter moster har sugit i mig länge så blev det ett besök där. Så härlig känsla att komma till moster. Själv är hon go som få och helt underbart härlig, dessutom är hon grymt klok och sitter inne med mycket vishet och sakkunighet. Och så är hon helt ljuvlig och rejält snäll också. Och min lillkusin är minsann inte så liten längre! Det var en lång gänglig vacker och charmerande ung dam som mötte mig med en stor härlig kram. Hon farcinerar mig oerhört, nyss, precis aldeles nyss typ i förrgår var hon en liten tösabit och nu möter jag en vacker och stilfull stor tjej. Och herrejösses vad den flickan är vacker!! Om några år kommer köerna med friare ringla långa där utanför. En mjuk lugn och behaglig tös som dagen till ära skulle kicka boll. Gammkusinen försökte stila sig med fotbollskunskaper men det sket sig rejält och jag fick krypa till korset och erkänna att jag vet lika lite om fotboll som en karl vet om ögonskugga och kupstorlek :)
Damerna avgick mot rummet för lite fnitter och taktiksnack (tror jag) och moster och jag slog oss ner i soffan. Moster är genuint snäll och omtänksam och hon bryr sig och jag slås av olikheten mellan henne och hennes syster tillika min mor. Min mor är inte direkt den som spontant ger en en kram eller sitter och snackar livets djupa. Dom är som från olika universum och när jag umgåtts med moster en stund står jag återigen inför tanken och den stora frågan - kan dessa två så oerhört olika kvinnor verkligen vara systrar????
Det blev sedermera god mat och ytterligare härligt samspråk innan det blev gemensam avfärd för oss båda. Moster gjorde mig sällskap hela vägen till kyrkan för att sen fortsätta sin färd mot Julias fotbollsmatch. Jag är rädd om dom, tycker mycket om dom alla tre och är tacksam för den tid dom delar med mig ?

Jag har en känsla av och tror att det blir en kanonbra vecka, jag är full av tillförsikt och vet att det kommer bli en av de bästa. Ja förresten kan det bli annat, det står ju möblera om på schemat :D

En eftermiddag inom landstingets försorg blev det idag. Att jag inte vet hur den slutar oroar mig, få ett lugnande besked här på Nygatan eller ett besök på stora otäcka USÖ. Jag tänkte att jag nog lugnt hinner blogga lite med tanke på hur långa väntetiderna brukar bli. Tiden jag fått var 15:00 och just nu är klockan 15:17 och jag misstänker att det blir en del väntande fortsättningsvis också.
Jag hoppas ändå kunna gå till KC ikväll. Men det beror ju på vad som händer här. Anledningen är en misstänkt urinvägsinformation. Skärselden har tagit över mitt kvinnliga område och varje outsourcing moment får mig i det närmaste att gråta, så även cykelturer. Hoppas det rer sig här. En del jobbiga människor här, skrikiga barn och gapiga ungar med stöddiga morsor.
Ja vad ska man säga, kan bara hoppas nu. 15:22, vart är läkaren????

Ligger i min säng, en hund på benen och en vid min högra sida, trivsam och lugnande musik kommer ur den lilla skitiga radion som inte alltid fungerar som den ska. Hundarna sover gått, tvätten ska snart hängas på tork i det stora vita tvättskåoet. Samtidigt pågår något inuti mitt inre som jag inte riktigt kan sätta ord på. Nerför mina kinder rullar små ordlösa tårar som inte vet varifrån dom är sprungna och det vet inte jag heller, mina tårar är mitt mysterium. Jag vet inte varför dom är här, jag tror mig känna igen mitt känsloliv som gott och likväl mitt sinnelag men endå så river tårarna upp fårar ända inifrån hjärtat mitt till sista droppen som faller från hakan. Det är inte ensamma tårar utan dom följs av flera. Sår där sår inte kan pysslas om med bandage och plåster utan på en plats där just det ända dom kan är att värka och plåga mig. Jag undrar hur det kommer sig, vad tårarna står för men på samma sätt som att tårarna är många så är svaren få...

Borde hämta tvätten, det tar emot, sängen är skön och orken är borta. Ljud ifrån innergården talar för att gå ner och hämta tvätten är en bra flykt från ljud som genomborrar mig likt grova spikar. Vill fly dom svåra ljuden men vill även fly min kropp och mina tankar. Een kropp som är full av sådant man önskar satt hos dom onda som gjort otäcka saker i sitt liv.
Har jag gjort det, har jag gjort så mycket ofog i mitt liv så jag förtjänar en frusen och nött, kantstött och riven själ???

Jag fick ett vackert halsband av en vän, det finaste tänkbara. Ett vackert silverhjärta med texten Var stolt över den du är på engelska och på en liten ring stod det hopp och så hängde där också ett glittrande smycke till på som mina ögon lätt fastnar på. Jag vill försöka ta till mig det, en svår sak, men det känns bra när det hänger där.

Oljuden har tystnat och den vackra musiken har ebbat ut. Det är dags att gå. Besöka källaren och sen ett strövtåg med hundarna innan kvällen i kyrkan börjar.

Jag tar med mina tårar på vägen, det är inte ett val utan något jag inte slipper undan....