Jag inledde dagen med något dumt, något oerhört dumt!
Uppenbarligen så har jag ett on and off förhållande med det där eländet till våg, jag var helt säker på att vi var off nu men nää, nåt skit ska det tydligen alltid vara. Finns det inget att noja för, är det för stunden lugnt och trivsamt ja då kommer DET problemet upp igen.
Som sagt on and off.
Jag har inte haft behov av att använda den så mycket på sista tiden men av någon anledning var den där i morse och i det närmaste skrek åt mig att väg dig, ställ dig här på ångestplattan och få din dom. Och fyy fan att jag fick min dom!!! Jag ville bara gråta!! Jag hade gått över okejstrecket med ett halvt kilo!!! Okejstrecket är dit upp jag har lov till att väga, dock helst inte i närheten men okej då max det men sen that's it, inte ett spår över det för då är jag hugaligen ett riktigt fettmonster. Och nu när jag ställde mig på ångestplattan så skrek den åt mig - ditt jävla fetto - äckel!!
Jag ville bara sjunka genom golvet när jag såg vad vågen visade, en liten bit av mig ville dö för en kort stund..... Jag gick ut till spegeln och stirrade med skeptiska ögon. Jag såg för min inre syn en spädgris som sakta sakta åt sig fetare och fetare och som till slut vart en stor och otymplig sugga. En stor fet sugga som inte ens duger till julskinka!!
Jag hatar det som är nu för jag inser att alla dom stegen jag med framgång gått framåt har jag nu effektivt fällt krokben för mig själv och ramlat bakåt med en jävla smäll. Jag är inte på ruta ett men inte långt ifrån. Jag inser att det sjuka idealet jag hade förut känns återigen lockande och attraktivt igen. Det är faktiskt nästan så jag vill tillbaka till ruta ett, jag glorifierar det sjuka och får det att tyckas vackert och bra. Jag vill ha mina kotor tillbaka, jag vill ha mitt revbenspiano!!

Skjut mig snälla!!!!

Och för att inkludera den biten också så här kommer en förklaring!
När jag anser mig själv fet så är det inte detsamma som att säga att du och du och du är ännu fetare än vad jag är - det funkar inte så!! Vad du väger eller hur du ser ut det rör mig inte det minsta, har ingen som helst betydelse för mig för jag JÄMFÖR INTE!! En del säger: men om du tycker du är fet vad är då inte jag?!? Men hallå det handlar inte om det!!!!
Jag utgår från mig och min syn på min kropp, mina ideal, mitt tänk min egen måttstock. Och dessa baseras inte alls på andra utan som sagt på mitt eget tänk om hur min kropp ska se ut.
Men då kanske du säger: men du är ju inte tjock! Nej för dig nej, men för mig är jag det, för mig är jag en fucking valross!!

Jag vet inte vart jag står. Vill jag tillbaka till ruta ett, vill jag ha krånglet, böket, trasslet och gråten... Är det vad jag vill??
Svaret är: jag vill inte vara fet, jag vill vara perfektion!! Och för det krävs det.....

Jamen det är ju perfekt läge nu i så fall, för kylskåpet är nästan tomt och jag är jämt törstig och jag borde växla om och inte dricka så mycket onyttigt tutan dricka vettigt....

Jag spelar schack med fienden, han börjar få ett övertag, han tar mina spelpjäser en efter en...

Vad vill jag.......

Nu har jag inte plitat ner något på länge, det har bara varit för mycket med flytt och allt efter den med möblering, uppackning, stress att komma i ordning och stress med vissa finansiella frågor och lite sånt. Stressen inför flytten och även efter gör mig otroligt trött och slutkörd, orkar inte så mycket, samtidigt som jag vill mycket vilket är en urusel kombo och för det får jag betala priset med denna trötthet från helvetet. Jag har ett tungt ok på mina axlar att få till ett perfekt och fläckfritt hem utan kartonger och påsar ja helst nyss ärligt talat men fet är ju idioti så därför röjer jag så fort och mycket jag förmår och det jag har åstadkommit hittills gör mig nöjd. Det är dom där förbannade sopsäckarna kvar att göra vid, sen kan jag tänka mig att slå av på takten. Men jag vill ju hemskt gärna få hem folk och det går ju i te med ett rum fullt i säckar!!
Men ja ja, har handlat gott idag, varit på affektiva och pratat med doktorn och en nästandoktor, en sån som håller på och lär sig att bli doktor kind of, han var lite störig, inte bråkig utan han liksom förvirrade mig med sin skolbokssvenska. Sen var det lite gruppen på kvällen, och så förståss traggla med allting hemma. Fy huggarns vad min mathållning har varit rutten idag! Men det är bra då kanske jag slipper dom där otäcka extrakilona jag fått...
Jag skickar med lite bonusmaterial på färdiga delar av mitt hem som fastnat på bild :)

Nu ska jag försöka skriva från mobilen vilket är lättare sagt än gjort, jag har svårigheter att få mina klumpiga fingrar att samarbeta med ett enligt mig alldeles för litet tangentbord. Men i alla fall here goes.

Livet är rätt tröttsamt nu i och med flytten och allt därekring. Det känns som att hela mitt inre proppskåp har brunnit och hjärnan har förvandlats till amerikanernas småsnuskiga tillbehör på matfronten - jello. Jello är en färgglad gegga i geléform som dom gladeligen äter vilket jag inte kan förstå. Jag förstår inte heller hur jag ska ro allt i land, jag har folk som hjälper till - tror jag, dom säger så i alla fall - men ändå känns hela spektaklet som ett sjunkande skepp. Jag är säkert bara orolig men det är störande ändå, det blir ju en osäkerhet och det ger oro och för mycket oro gör en tokig till slut och just nu känns "till slut" väldigt nära i tid. Jag tänker absolut inte ge upp det ligger inte för mig men jag är realist och inser att proppskåpet i mitt huvud har nog fler trasiga proppar än hela.

En jobbig sak är folks okunnighet och ignorans. Att vissa inte förstår min kapacitet utan ställer krav på mer än vad jag förmår och sen härsknar till när jag inte kan prestera enligt deras önskemål det är fruktansvärt tärande. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förklara det är som att prata med en döv eller vinka åt en blind.
Jag ser ut som en vanlig människa och jag förväntas klara lika mycket som en sådan också. Och då var vi tillbaka på det här med funktionshinder!! En del sitter i rullstol och andra går med kryckor, mitt problem är att rullstolen min sitter i huvudet och bara för att min rullstol inte syns så ska jag springa maraton - fast jag inte ens kan gå. Ja jag tror ni förstår symboliken...
Det är så ursäkta men jävla jobbigt när jag ibland får förklara om och om och om igen för en del och ändå är resultatet goddag yxskaft.
Men med eller utan rullstol eller ett proppskåp som är brunnet så ska jag klara av flytten oavsett vad.

Nu ska jag tillåta mig att drömma och visualisera lite för att bättra på humöret lite :)
Prio 1 är att få gå till en riktig frisör och få ordning på den här hårpottan jag har på huvudet, den är hemsk som den är nu! Det känns som att ha en stor varm mössa på sig hela tiden och ful är den också. Så det är drömmen just nu. Jag var inne på Nikita som är en salong som ligger på Marieberg och den frisören hade en helt suverän idé som kändes spännande. Dock så får jag stå ut med pottan tills slutet på nästa månad när Hjärnkollspengarna kommer - suck!!
Prio 2 är ju då att få åka till Stockholm för dit har tankarna flytt länge nu och längtan är stor. Båda dessa sakerna jag nämt klassar jag som egenvård och det är precis vad jag skulle behöva, att få pyssla om mig själv lite.
Sen på tredje plats kommer att äta något gott på resturang med någon god vän. Bara sitta och ha det skönt under lugna och bekväma former
Fyran är att få råd att inreda min nya lägenhet efter önskemål, som tex mitt turkosa badrum :) Men det kommer det är jag säker på.

Nu börjar dock kudden kalla och jag ska ta tillfället i akt och somna ifrån allt för en stund.

Nu är det inte länge kvar till flytt!!

God natt !

Denna söndagsmorgonen började med ett besök på ögonjouren på USÖ. Jag hade tid 9:30 och nu en timme senare har inget hänt trots ett tomt väntrum och en avdelning som knappt verkar ha en enda patient. Ögonakuten ligger på nionde våningen i a-huset och är insprängd på vårdavdelningen för ögon.
Jag hörde av mig igår kväll eftersom ögat kändes "blött" ,ont och linsen kändes som en blöt limpa som halkade runt och det var svårt att få till någon skärpa.
Jag blev mottagen av en sköterska vid namn Jenny inledningsvis och hon grejade med förarbetet. Jag noterade en försämring på det krånglande ögat. Jag brukar se femte raden och lite av sjätte men nu såg jag några få bokstäver på fjärde och inga på femte. Och då hade sköterskan ändå försökt med andra styrkor som skulle förbättra men icke. Ögat är idag inte så rött inuti som det var igår men rejält rött runt om och ögonlocken är lite svullna samt en sveda och irritation i ögat utan dess like. Ögat är grinigt helt enkelt!!
Det skulle vara fint att få komma in och bli undersökt nu efter en dryg timme i detta tomma väntrum. Tur att jag har paddan med :)

Tänk att det kan för någon annan te sig helt chockartat att någon främmande räcker ut en hand, om ens bara lillfingret, ja till och med obegripligt. Sådana människor som är i underläge i vårt samhälle även fast dom vill annat och verkligen försöker. Det är den sortens människor som samhället vänder bort ansiktet ifrån när dom inte vill känna, veta, handla eller ens se.
I och med att det har rört sig lite suspekta personer i trappuppgången på grund av en persons problem och trassel så lär man sig ju till sist att känna igen en del.av dom. Det är utstötta personer som inte har en fast plats att kasta ankar på, inte ens har ett ankare att kasta ens, ingen fast punkt i livet alls.
Jag tänker framförallt på en ung kvinna som jag har börjat prata med så smått mitt i allt rassel från det tunga maskineri som börjat rulla runt den personen som den här unga kvinnan besöker. Hon sa vid ett tillfälle att hon var hemlös och ikväll när jag mötte henne när jag kom med cykeln så hade hon endast foppatofflor, kort kjol, linne och en tunn tröja över. Jag kände hur det liksom brände till i hjärtat av en sorg över denna unga kvinnas tragiska situation och samtidigt började ett maskineri inuti mig också.
Ikväll var andra gången jag fick möjlighet att språka med henne och det var ingen munter historia, dock inga droger eller andra missbruk utan det fanns en stor önskan om att ordna upp sin situation, men som jag vet fler vittnar om att soc inte stöttar till fullo som dom sagt tidigare. Sen är det ju en fråga om versioner också, hon har sin och dom deras och jag är inte hundra på att dom är samma om ens tillstymmelse till lika. Men hur som haver så hade jag nu fått ett frö att börja gro i mitt huvud.
Min tanke var inte att tjohoo jag kan frälsa och rädda världen utan mer av en punktinsats.
Jag tyckte inte alls om att denna arma tös gick i stort sett naken när vintern är precis runt knuten så något ville jag göra för henne så jag började kolla runt i mina garderober vad jag kunde avvara. Tänkte som så också att det blir mindre att bära när det ska flyttas samt kan det hålla henne varm så kan jag gärna vara utan det, jag lider ju inte brist på kläder direkt om man säger så. Men led brist gjorde ju hon så när Willyskassen var knökfull med jackan bredvid så inleddes operation tålamod. Först satt jag ute i trapphuset och lekte med mobilen i 1 och en halv timme och lika länge satt jag i soffan i hallen och väntade på rörelse ute i trapphuset. Och tillslut så kom dom, dom var på väg ner i tvättstugan och jag fick fatt i dom. Det var härligt att få krama om min granne som jag inte sett på länge men som haft det riktigt kämpigt, fast samtidigt var hennes skick allt annat än bra så det kändes inget kul. Men medans grannen gick ner för att boka tvättid så pratade jag med tjejen. Jag sa att jag tycker att hon går för tunt klädd att hon borde klä sig lite bättre när det är kallt ute och så sa jag att jag hade plockat ihop en påse med kläder till henne så hon inte skulle gå runt och frysa. Hennes förvåning och förvirring gjorde henne perplex och så sa hon: har du, men Gud vad snällt, tack - men varför?? Jag svarade att jag har det inte hon har och delar gärna med mig så hon slipper gå kall. Hon var genuint tacksam men sa även att hon har svårt att förstå varför någon kan vara så snäll utan anledning, jag och hon känner ju inte varandra, vi sågs för första gången för några dagar sen . Jag svarade att man behöver inte alltid ha en anledning och hon replikerade att hon hade svårt att förstå att det var på riktigt, att liksom våga lita på att det som kommer är alltigenom gott.
Och jag förstår, jag skulle säkert också fundera på en dold agenda om jag var i hennes situation. Men helt ärligt så tänkte jag med hjärtat och agerade på det, no biggie enligt mig. Jag älskar verkligen att kunna göra en skillnad för någon medmänniska med det jag har och förmår - icke på något sett för att tilldra mig cred och lovord eller ens ett tack, jag vill inte ha något för detta mer än att ändamålet blir till välsignelse för någon annan. Jag skriver inte detta inlägg för att söka beröm eller lovprisning, jag behöver helt enkelt få ur det ur mitt system och det gör jag genom att uttrycka mig i ord.

Jag önskar så hett att livet kommer ikapp båda dessa kvinnor och välsignar dom med favör i livet som omväxling. Jag känner hur mitt hjärta har en omsorg om denna unga tös och förhoppningar om en tryggare tillvaro för henne. Man kan inte hjälpa alla men man kan hjälpa någon. När jag ser på denna unga kvinna så får jag bilden av en liten förskrämd svart korpunge med raggig fjäderdräkt och rejält tilltufsad uppsyn men ändå med klara observanta ögon. Nog för att hon vek undan blicken lite då och då men när jag väl hade hennes uppmärksamhet så var hon ett och samma på den plats där hon stod och hon talade ur hjärtat sitt och där fanns det gott om omsorg. Jag såg något i henne så jag gjorde något som kanske inte var direkt tillrådligt men det var vad jag kände att jag ville göra och det var att säga: hör av dig om jag kan göra något för dig. Nej nej nej säger nog du som läser nu, du kommer få så mycket problem. Och ja, kanske det, men jag gick på vad mitt hjärta sa och jag litar på det, jag har tro för denna unga kvinna det har jag verkligen.

Så nu hoppas jag med hela min själ att det kommer bra lösningar för de båda. Ingen ska behöva vara i en sådan sits och jag önskar såå mycket att samhället kan snappa upp drivet hos den unga tjejen och ge henne det som behövs för att hon ska få fast mark under fötterna samt att kvinnan en trappa upp ska kunna få hjälp att ta sig ur det destruktiva hon är i och få hjälp.

Ingenting är omöjligt!

Siffror siffror, ålder, epoker, förgånget......och nutid! Det är väll i det sistnämnda vi befinner oss i nu enligt mänsklighetens alla klockor, nu är nu och alldeles snart...nyss.
Jag är 35-år fyllda sen i mars i år. Jag lever på övertid, det är nämligen så att i så gott som hela min befintlighet, i många många år så var jag helt övertygad om att jag kommer aldrig leva en dag över 30, inte en chans på världskartan att jag får överleva 30-strecket och tiden efter det. Men ack vad jag bedrog mig!!
Häromdagen drabbades jag av matematik som är det värsta som finns enligt mig, men i alla fall så i och med en jubilar som skulle saluteras för ha nått ett ännu högre streck så slog mig matematiken med en rejäl smäll i huvudet - OJ - jag har endast 15 år kvar till 50!! Det var ett brutalt uppvaknande må jag säga! Men så kom den där illvilliga matematiken på besök igen..... 30 var det ju eller hur....men då har ju jag 5 års snålåka på livets lilla skjuts...den som jag många många gånger försökt styra ner i diket.
Så inte nog med att jag överlevde alla de gånger som jag avsiktligen försökt att fimpa livet jag har dessutom överlevt det stora dödsstrecket. Men shit alltså man borde nog rimligen börja summera och lägga ihop, vad jag har och vad jag har vunnit.

Således.
För fem år sen så var sjukhuset mitt andra hem och där såg jag till att hamna i tid och otid med allsköns tvivelaktiga metoder. Jag var ofta deprimerad och inte alltför sällan så såg jag till att få uppsöka akutmottagningen för att bli hoptråcklad efter en närkamp med vasst föremål. Jag sabbade min kropp på alla tänkbara sätt och var välkänd i vården. Jag bodde ensam med mina katter i ett gult hus med snälla grannar, men mitt hem kunde knappast kallas hem - det var mer som en soptipp. Jag tror sopsituationen var någon form av spegling av mitt inre liv. Jag hatade mig själv, avskydde allt varenda liten cell och många gånger önskade jag eller försökte sluta leva. Visst var jag glad och sprallig ibland, lite för mycket till och med, obehandlad ADHD kan te sig rätt påfrestande. Jag visste knappt vem jag var, jag bad om ursäkt för min existens samtidigt som jag knökade mig framåt i kön.
En trasig zebra var jag på den tiden.

Och nu.
Jag står i dags dato i begrepp att byta bostad, en bostad som jag stångats och kämpat för. Jag har de senaste åren ägnat mig åt att föreläsa om mitt liv för projektet Hjärnkoll och att vara ute så har stärkt mig oerhört men även andra ting i livet. Min jordiska existens har kopplats ihop med min himmelska, jag har tro för att någon ser efter mig alltid dag som natt och som vet att vart jag än är på jorden så har jag alltid ett beskydd inom räckhåll. Jag är numera något jag aldrig trodde jag skulle bli - jag är självsäker och stark. Jag har en identitet och en stolthet idag. Samt en stark integritet, förr lät jag folk dra av smutsen på mig och dom kunde bara fortsätta så jag bara lät dom för jag trodde det var så det skulle vara.
Men nu...nu sätter sig minsann ingen på mig för då kan jag lova att då får dom ont i baken. Jag kan säga att jag är stolt över vad jag åstadkommit i mitt liv och vart jag hamnat. Jag ber inte om ursäkt för min existens längre, eller utplånar mitt jag för att vara alla till lags....
Och så lite mer matematik, jag inser att nu att det är mer än 2 år sen jag senast fick uppsöka akuten med sårskador. Närmare tre år tror jag vid närmare eftertanke. Och trots att det fortfarande dyker upp sådana tankar rätt ofta faktiskt, så är det i alla fall bortåt tre år sen. Det gör mig stolt, så oerhört stolt. Jag är zebran där ränderna gått ur. Ärren har nu vitnat och syns knappt längre.... Ibland får jag frågan vad mina ärr är för något och jag svarar nästan alltid som jag alltid gjort: det är en landningsbana för främmande farkoster.

Jag har ett liv och jag lever det fullt ut.
Som Arja Sajonmaa skulle ha sagt: jag vill tacka livet!!

Nu börjar det bli jobbigt! :(
Jag försökte gå in och stoppa spelförfrågningar på Facebook och famlade runt en stund och råkade få upp min mammas namn på skärmen - och då brast det för mig.
Det gör så otroligt ont i mig att inte ha min mamma och det blir bara värre med tiden. Varje gång jag ser hennes namn eller någon som påminner om henne så bara skriker något inom mig. Det känns nu som att att nivån av tårar står mig ända upp till hårfästet. Jag saknar henne så, jag vet att hon ofta är dum och vi råkar i luven på varandra men hon är min mamma ändå.
I mitt inre där jag saknar henne så minns jag dom goda stunderna och allt groll hamnar längre bak
I framkant står en liten flicka och ropar efter kärlek. Den lila flickan söker sin mor, hon vet inte annat. Saknaden är som ett ärr i min själ, varje gång hon kommer på tal eller minns så ser jag mitt ärr och det är ett ärr som aldrig kommer att blekna. Ärren på min kropp har sedan länge vitnat och försvinner till slut, men mammaärret kommer alltid förbli eldrött.
Att sakna gör ont och är ingen bra huvudkudde. Nu när jag ska sova och fortsätta blöta ner kudden med tårar så ber jag en stilla bön om att återigen få höra min mammas röst, och att få krama om henne och bjuda in henne i mitt nya hem.

Det finns ingen jag hellre bjuder in i mitt nya hem än mamma.

?? Mamma jag saknar dig ??

Att kämpa!!!
Ibland är vi slut, ibland orkar vi inte, ibland vill vi lägga oss ner och bara ge upp.
Men nästan alla har vi en kamp och vi är alla krigare. Vad vi försvarar och vad vi krigar emot är olika, en del krigar mot ätstörningar, nån annan mot borderline, någon mot självskadebeteende och någon helt annan kämpar mot epilepsi eller kanske diabetes. Det vi alla har gemensamt är att vi alla är krigare och dessutom vår enda krigare. För ingen kan vinna seger åt dig, ingen kan gå din match mot dig själv i ditt ställe. Andra kan låna dig bättre vapen eller tillfälligt ge dig skydd. Men Du måste gå Din egen kamp hur brutal den än verkar. Ditt liv kanske ser ut som ett slagfält och du ser ingen ände på eländet men ändå så måste du fortsätta och kriga.
Du känner dig besegrad, beredd att lägga dig ner på marken och färdig att ge upp men det är då den där sista droppen av kraft träffar dig med en kraft så du flyger upp från marken får eld i vapnet och drar iväg en salva som visade sig vara den sista spiken i kistan för din motståndare.
Du står då som segrare, du har vunnit tillbaka det som faktiskt är ditt och nu har du segern, ditt landområde och du får tillkänna dig som frisk. Och det är stort, du har kämpat länge och tappert och många gånger på ditt yttersta när du inte trodde du hade mer. Men det måste man komma ihåg att den sista räddande orken, droppen finns där längst inom dig.
Håll ut, din seger kommer en dag, var så säker!

Jag har två eller egentligen tre nu vilande kombattanter i min kropp som jag vunnit seger över. Det är självskadebeteende, det är ätstörningar och så en inte helt besegrad ännu borderline.
När jag summerar åren som gott så ser jag att själskadebeteendet är numera bara här på besök ibland, skjuter lite tomma skott mest för att skrämmas och ibland vid svåra situationer så börjar den brösta upp sig och resa ragg. Det är i dom fallen som jag måste slita fram mina gamla vapen igen som nästan känns som att dom rostat igen i brist på användning. Blir jag trängd, illa behandlad, blir jag vred eller sårad då ställer min motkombatant upp sina mannar för att attackera och rasslet med vapen är öronbedövande. Jag har fortfarande det som första flyktväg att skada mig men trots att det nästan alltid är det som först dyker upp i huvudet så är det faktiskt över två år sen som det hände senast och alla mina ärr har vitnat. Jag anser att den delen, det kriget är besegrat och trots den försvarsmekanism som den utvägen är så ser jag det mer som en kränkning av mitt luftrum.

Självskadebeteendet är så gått som avverkat och så även ätstörningarna som jag redan skrivit om i bloggen. Den delen med maten tror jag visst är ganska så besegrad och avklarad, men ändå ibland hör jag ett avlägset rassel av vapen i periferin. Samma där för att skrämma upp ett gammalt spöke från förr med skrämseltaktiker och allehanda fult spel.
Men där ligger jag hela tiden steget före och vet instinktivt när jag ska bromsa mig själv och mitt agerande/tänkande. Det ljuder alarm i mig någon gång ibland att fienden inkräktar på mitt område men dom har inte dom vapen jag har för jag har skaffat mig större vapen som skrämmer dom på flykten innan dom knappt tagit sig in i mitt revir.
Jag har rätt bra koll, jag håller efter och det finns alltid en spärr numera som säger hit men inte längre. När jag hittar gammal proAnaskit nånstans i min dator eller platta så är det inte tjohoo nu kollar vi på det och en massa bilder på benrangel och skrämmer upp det gamla proAnamonstret i mig, utan då går vi till motangrepp istället!
Han är ful den där som bodde i mig en längre tid och som hindrade mig från att leva ett vanligt liv med ett normalt förhållande till mat och min kropp. En ful gris är han som förstörde för mig och jag hatar honom så hårt så en dag för ett tag sen så tog jag och blåste huvudet av honom. Jag har det mycket lugnare på matfronten numera, och njuter igen och kan till och med längta och för att inte glömma att det finns ju en massa gott livet vill bjuda på och jag säger inte nej av rädsla för gram och kilon längre. Vågen är inte längre min bödel utan den står och skäms under nån hylla bakom några kartonger.
Jag har noterat att någon liten rest har försökt fippla lite med mina tankar och vill uppmärksamma att magen har blivit lite väl rund och dom där byxorna passar ju inte längre....... PANG!!! Ge fan i mitt område!!! Jag slår vakt om min hälsa så alla såna där attacker svarat jag med dubbel moteld. Magen är bra, den ska vara där som en vaddering och inför sämre tider..

Borderline, då! Det är en förvirrad och blind liten soldat som inte riktigt har på koll på när var hur och som skjuter skarpt så fort det kommer en våg av ilska annars lullar han mest runt i brist på annat och ingen förstår honom riktigt.
Men jag står i kö sen ett år tillbaka för att få börja gå i DBT, dialektisk beteende terapi, och där ska jag få hjälp att upprusta mina styrkor.

Alla kan vi vinna, ingen är hopplös, bara den som ger upp och inte vill bli hjälpt drar ett kortare strå men bara för att det är kortare det där strået betyder inte att det är omöjligt att fiska upp den sista lilla viljan som behövs för att slå igenom och kunna återta kontrollen igen.

Nu ger jag upp greppet om denna dag däremot, men imorgon blir det nya fasta tag igen.