I helgen är mina små fyrfota vänner här och förgyller tillvaron. Och det är verkligen så, dom är riktiga hjärtevärmare dom där små gosnosarna. Jag misstänker starkt att hade inte Milou och Lukas varit här så hade helgen gått i moll. Men nu hade jag sån tur att dom gick att hämtas redan på morgonkulan vid 9-rycket och ska vara här tills imorgon bitti vid ungefär samma tid. Det är såå härligt, dom gör mig verkligen så glad och lugn, dom är som de bästa chillpill tänkas kan och enda biverkan med dom är abstinensen när dom går hem. Finaste prinsarna ligger nu här i sängen med mig och myser. Snart skall förtäring serveras. Det blir dom vanliga kulorna spetsat med en klick hemgjort mos som jag inte fick i mig och några små korvbitar, det lär uppskattas kan jag säga ;) Dock den lille Milou ska ha en liten skvätt bara då han har lagt på hullet lite och dessutom så säger matte Gabriella att det brukar vara svårigheter att få på Milou kopplet efter en övernattning hos mig, hmmm.... Men han är ju så sööt, det går ju inte att motstå deras vackra små ögon när dom tindrar så rart mot en och lilla tassen klappar fint mot benet, då kan man ju inte säga nej.
Jag måste dock träna på det annars riskerar han att bli en bulldog och det vill vi inte vara med om :)

Förut var det promenad för gossarna. Vägen dit var inte den enklaste kan jag ärligt tillstå. Lukas var aningens motsträvig men långt ifrån så besvärlig som Milou var - han drog. Jag satte på Lukas täcke och koppel och om han hade kunnat prata så hade han muttrat vresigt är jag övertygad om. När han var klar försökte jag locka på Milou som var allestädes frånvarande. Efter ett visst rassel med godisburken så tittade han fram men tro inte han kom ända fram till mig nej nej. Först locka med godis och sen gå fram och ta tag i honom och sätta honom i hallen för påklädning. Även han hade nog dragit en butter ramsa och bligat surt på mig om han kunnat, dock det sista var fullt möjligt och tro mig det blängdes.

Här nedan följer redogörelse från promenaden.

Lärdom från hundpromenaden.
Alla och då menar jag verkligen alla snöbumlingar luktar spännande som bara den och skall inspekteras ingående.Däremot är all blöta såsom vattenpölar och vattnigt snöglopp otäcka saker och bör undvikas. Säsongens nya innedoft är Eau de Kiss. Att pinka på brorsan är inget fel alltså och görs då och då. Går du nånstans jag inte vill då sätter jag mig på tvären, bokstavligen, tills du fattat vart jag vill gå. Allt precis allt på promenaden är ätbart, allt från ankbajs, gamla tuggummin halvätna och kasserade apelsiner till en knappt identifierbar före detta banan. Eftersom dessa små tror att dom är kvarterspoliser så är det självklart beviljat från högre instans att skälla ut allt och alla man möter.
Väl hemkommen så måste kopplen av men det är motvilligt. Ibland måste man bada när man gnuggat sig i otäcka grejer så man stinker uthus, det är inte en populär övning kan jag säga men ett måste för att få vistas i möbler och över huvudtaget inomhus.

Det är som redan nämnts helt enastående att få ha dessa små vofflor. Ja och för dom som säger vaddå vofflor så säger jag jamen du vet hundar säger ju voff voff då måste de ju alltså vara just vofflor. Jag lärde mig det ordet på det glada 90-talet och har förvarat det i min minnesbank sen dess tillsammans med en massa annat onödigt vetande....

Nu skall snart middagen serveras. Jag antar att de nu så rart sovande små vofflorna kommer studsa upp på två röda när ordet mat uttalas. På morgonen när vi ligger i sängen och just vaknat nämner orden "gå ut" så blir det sparsamt mycket sparsamt med reaktioner och på sin höjd lyfts ett öra och ett öga kisar mot mig. Men när jag nu ställer frågan här i sängen "vill ni ha mat" så på given signal så går dom från noll till hundra på en tiondels sekund och blir till små ivrigt studsande gummibollar med fladdrande tungor och glasklar blick samt ett ivrigt gnyende för att påskynda processen. Då är det ingen som sover nej.

Mina prinsar, jag har lärt mig sen dom kom in i bilden hur mycket ett djur kan göra och hur mycket dom kan ge. Dom ÄR kärlek och dom ger oändligt med kärlek. Det är som att dom har någon slags radar inbyggd och har man någon liten skavank eller trasighet inuti så hittar dom den och lagar den med den sensibilitet och kärlek dom besitter. Det räcker ibland bara att se in i deras ögon eller att ha någon av dom i sin famn så smälter den stora isen inuti och ruffig insidesvinter blir till en härlig vår.
Dom vet nog mycket mer än vi människor förstår, dom vet om vi är ledsna eller glada och dom delar det med oss. För en hund kan du berätta alla dina djupaste hemligheter och den bevarar dom för sig själv och ingen annan får veta vad du sagt. En hund är trofast och en vän genom alla tider.

Glädjen över att få ha dessa små mirakel i helgen är stor, dom kan man säga är min bro över mörka vatten. Jag misstänker att hade dom inte varit här så hade inte helgen varit så fantastisk som den nu är. Som en bro över mörka vatten, så sant.

Nu serveras middag för fyrfotingarna så nu måste jag sluta :)

Fundersam över läget som är just nu. Känner mig lite knepig och asocial och det är väll inga höjdaregenskaper om man ska hänga med chefen på café om en stund. Men jag går dit så får jag hoppas det går vägen ändå. Jag kan ju säga att cafehumöret får jalla jalla för det är bara en timme kvar.
Allt hänger lite i luften nu kan man säga. Jag ska ju börja arbetsträna snart men igår hade jag en dag som var en enda lång rapid cyckling med massvis med svängningar fram och tillbaka i känslolivet och jag fasar för att det ska vara en inkörsport för något jag absolut inte vill eller har tid med. Jag ska ta nytt litiumprov imorgon och kan ge mig fan på att skiten har svängt neråt igen. För nu har dessutom matsituationen blivit kaos också, som om inte det andra räcker liksom. Jag ska börja gå i matgrupp på Eriksbergsgården och gå där och äta tre dagar i veckan. Och hur känns det, jo asläskigt såklart, vill inte samtidigt som jag vill och tror det kommer bli svinjobbigt men det får gå. Känner att jag är ute på tunn is i fallet med maten igen, faller åter in i gamla mönster och beteenden som jag egentligen vet inte är bra men gör ändå. Fipplar lite här och fipplar lite där, oj där var vågen igen, oops där missa jag lunchen och håll bara käften ni idioter som bestämt er för att flytta tillbaks in i mitt huvud - va faan liksom jag hade ju nyss vräkt er, gå och dö va!!!!!

Trött trött trött, hela tiden, somnar aptrött och vaknar detsamma. Dom påstår att det beror på mathållningen jag säger att det beror på stress men vet egentligen inte men det vore ju synd att hålla med så såklart måste man opponera sig i frågan.

Jag måste ju vara stark, har ju mitt Lillhjärta att tänka på, måste hälsa på och stötta henne ju, kan bara inte gå ner mig nu, jag behövs ju!
Det är tufft nu men jag vet att klarar jag mig bara igenom denna vecka så blir nästa bättre. Det händer så mycket kul nästa vecka, lönen kommer och jag ska till Ikea och köpa en möbel, Ullis kommer i slutet på veckan och så ska jag äta sushi med bästa Susanne. Allt det känns så roligt och det drar mig framåt mot den roliga veckan. Det får inte bli något för nästa vecka är det dessutom träff med Försäkringskassan om arbetsträning och jag bara måste ro det i land, måste!

Nu ska jag snart avgå mot Märtas, känns motigt, absolut inte för sällskapet för hon är mysig och go men inför en massa mat/ätkrav och att orka socialisera och prata viktiga saker, att bara gå ut för den delen. Men jag tar ett steg i taget och till slut är jag framme och då ordnar det sig.

Just nu sitter jag och gör inte så mycket trots att det finns borden och måsten som jag försöker att effektivt nonchalera. Matfrågan har nonchalerats ett bra tag nu och det börjar betala sig nu... Maten och köket är om jag ska beskriva det ungefär som att jag sitter fast i en jättestor gummisnodd och den har sitt ena fäste i köket och den andra i mig. Jag försöker springa i motsatt håll och springer och springer och drar och drar bort från mat men kroppen som behöver det drar åt andra hållet för den vill ju ha sin näring, sin bensin för att orka med att driva kroppens alla funktioner. Ibland blir det ett stort SPLOING och så med en rejäl snärt så sitter jag med mat i näven. Dock skjuts viljan att äta på framtiden hela tiden då allt annat är mycket viktigare.
Så har det varit i några veckor nu och återigen är jag sådär våldsamt trött, säkerligen för att redig mat intas varannan var tredje dag. Vaknade imorse efter att ha sovit från 22 ca till 8:30 och var vråltrött och är fortfarande. Såå trött i kroppen och knoppen och huvudvärken är ju ett himla mumsigt bihang - eller inte!
Var på Ätstörningsenheten idag och förmodligen ska jag börja i matgrupp. Gå dit tre dagar i veckan och käka med andra, känns väll sådär men det är väll bra antar jag.
Och just nu gjorde jag en jävla dålig affär, eller ja det löser väll sig framigenom men den lösning jag ville ha fick jag inte direkt. Jag hade hoppats på att få pengar nu så jag kunde gå och äta sushi men det sket sig rejält. Dom pengarna kommer nån annan dag precis som med andra affärer jag gjort, pengarna kommer nån annan dag. Fan va dum jag är!!!!!! Det måste betyda att eftersom jag inte fått mina pengar så kan jag inte äta sushi och eftersom jag bestämt mig för att ära sushi idag och det inte blir så ska jag inte äta alls så jag skiter i att äta idag.
Aprövdag!!!!! :(

Sitter på bussen på väg till Ebg och är väll inte på topp direkt. Framför mig sitter fyra hysteriska fjortisfjantar som väsnas och dom har dessutom käkat blängsylta med tittsås. Ibland kommer min fjortisallergi fram och driver mig till vansinne så smått. Som väl var gick dom nyss av, puh!!
En riktig pruttdag då dom där puckona i Lindesberg återigen krånglar med min lön för en föreläsning gjord i början av januari. Jag kan inte ens sätta ord på hur ledsen och besviken jag är för det för det innebär att jag får inhibera resan till Stockholm på fredag som jag bokat in. Jag behövde verkligen den för att få rå om mig själv efter att ha tagit hand om andra och annat en längre tid så jag nu känner att jag har tagit av reserverna så länge så jag går på knäna själsligt och fysiskt. Jag vaknar tröttarevän jag var när jag somnade och så förblir det. Bra att jag ska till Ebg dessutom för maten är på väg downhill. Snart framme där för övrigt så nu får jag avsluta.
Andas Jenny, håll ihop!

Till mitt mig och mitt Lillhjärta

När hjärtat blöder och tårarna vill ut.
Måste vara stark, kan inte tippa inte ens en sekund.
För i samma stund är du borta - om jag bara blundar en enda liten stund
Små små vingslag ger inte ens en bris. Vila ut, stanna och trivs.
Du lila fågel i bädden där, du är inte den fågeln jag håller kär.
Tvivel om timmen räcker till, är tiden nog lång. Stanna för alltid, ingen sista sång!
För du min fantastiska och lilla ljuva, som en liten tunn och snövit duva.
Bli kvar här och kom i min famn, lägg ut ankaret och stanna i min hamn.
Jag vill alltid ha dig i min famn.
När du är på stormigt hav bogserar jag dig till en säker hamn.
Bogserfartyget är nu en sliten skuta, trött i varje fog, önskar sig att få sluta.
Men så länge du behöver skjuts till säker mark så lovar jag dig då är jag stark. För orkar inte du så orkar jag. Det går inte en dag utan att du finns i varje andetag.
Vi ska vinna mark, när du inte orkar så är jag stark
När dina ben dig ej bär - då finns jag för dig det är då jag bär
Dina tårar är mina tårar
Din gråt är min gråt
Och som jag älskar dig, du finns alltid med mig
Jag överger dig aldrig

De senaste dagarna har varit ett enda stort kämpande.kämpande mot kalendern, och för att inte tala om kamp mot klockan. Det har varit en oerhörd strid i känslolivet med rejäla ups and downs. Och för att inte nämna den största kampen - att försöka vara stark. Stark för min egen person men också stark för någon annan....
Gårdagen vill jag helst undslippa men hänt har hänt och det blev till det bästa till slut även om vägen dit var slitsam. Dagen igår lämnar fotavtryck på dagen idag så även om den är förbi så ser jag dess spår lite här och var i min verklighet och blir påmind om kalabaliken som var igår.
Dagen idag är inte lättare fast denna dag är mer stressad och fulknökad med göromål med små pauser. Först var det Försäkringskassan, men det blev inställt. Så då tog jag mig till kemlab och lämnade prover som egentligen skulle varit inne i fredags men som fallit bort i allt som varit. Sen en sväng till Eva och bara prata vilket var välbehövligt och skönt. Sedan till daglig verksamhet och hämta Lillhjärtats grejer. Sen åka hem med det. Sen handla. Sen skulle det lagas mat och lasagne var vad som blev. Jag mitt arma nöt stängde av ugnen när jag stängde av plattorna så gräddningstiden blev längre än brukligt dumt nog mitt i stressen. När jag sitter och äter så ringer min goa mormor och undrar om jag vill ha sällskap och såklart ville jag det. Jag har haft ett riktigt sug efter semla och sån tur hade jag ju så min bästa lilla mormor hade med sådana.
Mormor kunde inte bli här så länge eftersom jag skulle besöka Lillhjärtat. Dock när mormor gått såg jag ett sms från Lillhjärtat att hennes storebror skulle dyka in så då blev det besöket senarelagt och nu väntar jag på min storebror som ska komma och hjälpa mig med datorn.

Så konstigt, jag tyckte dagen med alla dess tider snurrade på för snabbt och jag önskade mig andrum men så när ett sådant uppstår så blir jag helt perplex. Liksom vart tog tiderna vägen, vart tog rushen vägen, vad gör jag med så mycket tid??? Hur hanterar jag en timme utan innehåll??
Det liksom är så att jag är inkörd på att det ska vara snabba puckar och fart i kalendern men sen när det inte är det längre så blir jag stående som ett fån och vet inte vad jag ska göra. Konstigt det där.....

Nu som sagt är min älskade störstebror på ingång för att assistera med datatrubbel. Han är snäll han min bror, ja båda faktiskt. Jag har en riktig praktuppsättning med bröder, två fantastiska män som ställer upp och som glädjer och styrker och som är värda all kärlek och som betyder massvis. Störstebror Micke är det som skall vara tekniker idag, han är go, har inte sett honom på länge så det är ett efterlängtat besök. Han skulle komma vid fyra tror jag så tills dess får jag väll sitta och vissla eller nåt.

Sen ska Lillhjärtat få sig ett besök av mig. Hon skall även få sig en mysig filt och lite kläder att byta om med. Quicknit medtages även för damen har för mycket tid och för lite att göra. Jag ska åka ditt och muntra upp mitt Hjärta. Hoppas broren får ordning på skrivaren så kunde man kanske fixa nåt åt henne.

Nu är det tilt i Hjärnkontoret så dagens rapportering får avslutas här.

Inledde dagen trevligt i alla fall genom att jag gick med Hjärtat mitt till Mr Jörnebo för att se om den raringen kunde bistå med något av sin kunskap för att underlätta. Sedan hem för att inta en mycket tvivelaktig lunch och fixa till eftersom Hjärtat mitt skulle komma på eftermiddagen kvällen.
Den planen gick i stöpet rejält då hennes besök resulterade i gråt och tandagnisslan och en helt annan inkvartering än hos mig.
Vägen dit kändes gastkramande lång och tårarna hamrade som stångjärnshammare innanför mina ögonlock men de hade inte tillträde till yttervärlden, någon annans tårar var mycket viktigare än mina egna och i den situationen var jag tvungen att vara stark, stark för Lillhjärtats skull. Vi båda visste väl att besöket var förknippad med ångest, hennes ångest över hur de kunde tänkas handla och agera där och min för hur dom potentiellt inte skulle agera. Jag fick vara bov där ett tag och berätta när orden och viljan inte räckte för Hjärtat mitt. Jag vet att min intention var god men kan tyckas från Hjärtats håll sett som hemsk. Jag satt och bad i mitt stilla sinne om den lösning och utgång på det hela som jag önskat två veckor tidigare men som icke blev, härvidlag träffade vi nu rätt personer som såg till att Hjärtat mitt fick det hon behövde, dock ej det hon inte ville.
I det läget vi var i då så var Lillhjärtats hjärna så manipulerad av de ondsinta tankarna så hennes yttranden inte gick att ta på allvar och lyssna på så doktorn tog beslut som var så rätt men enligt Lillhjärtat vansinnigt fel, även om det var vad hon behövde just då. Beslutet togs emot av stor ångest och vånda och tårarna rann som vårfloder nedför Hjärtats kinder.
Det är så oerhört plågsamt att se någon som betyder så gränslöst mycket för en, ja som man faktiskt älskar med hela sin själ och hjärta, vara så oerhört bruten och söndrig som människa, varenda tår som rann nerför Hjärtats kinder rev upp stora diken i mitt inre. Jag höll på att börja gråta jag med vid ett tillfälle, av oro, av vånda och medlidande men också av brist på ork, men så ryckte jag mig rejält i nackskinnet eftersom jag behövde vara stark för Lillhjärtats skull, det hade inte gått med två gråtande tjejor så jag tog mig samman och höll ihop hela resterande tiden.
Väl vid slutdestination för mardrömsfärden blev vi instoppade i ett rum i väntan på nästa anhalt.
När läkaren avgick så sa hon till Lillhjärtat att du har tur som har en sån snäll vän som är med dig. Då sa hon orden som riste hela min själ som en gigantisk jordbävning: hon är mer än en vän för mig. När hon sa det så visste jag att jag gjort rätt i detta, att allt lidande inte var förgäves och mitt eget hjärta flödade över av den djupaste kärleken. Det betydde så ofantligt mycket dom orden. För trots att hon egentligen velat åka själv för då hade hon kunnat avgå därifrån om något oönskat och obekvämt dykt upp vilket inte var möjligt då jag följt med (just av vetskapen om den tanken) och under färden hördes mummel om att hon var ilsken över att jag var med för då kunde hon inte fly. Men dom orden gjorde all plåga värd det.
Jag älskar Lillhjärtat av hela min själ och skulle en sådan situation uppstå igen så skulle jag utan att ens fundera en grisblink på't göra samma sak igen. Man ställer upp för sina närmaste, och man kan gå igenom helvetet för dom så är det bara och det är min fasta övertygelse. Sen att det är vidrigt jobbigt att stå bredvid och det enda man kan göra är att krama och torka tårar det är en annan femma, man bara gört det finns liksom inget annat.

Väl hemma var jag som en zombie. På en hel dag hade jag ätit en liten macka och orken var totalslut och hjärnan samarbetade dåligt. Om man kunnat hallucinera en pizza eller whatever och ätit den så hade jag kunnat bli mätt men icke. Jag fick till slut ringa en handlingskraftig Mats så han fick vägleda mig genom varje steg, allt ifrån koka vatten och i med pastan till stek bacon osv. Det blev mat till slut och visst depåerna tankades men ingen ork återkom. Så nu är jag strandad i soffan i väntan på att mitt Storhjärta hör av sig och säger att hon är tillgänglig för lite löst prat. Jag behöver verkligen det, nån att debriefa med. Att vara med och vara bredvid är en tuff roll och vägledning i ens egna känslor behövs eftersom de mer eller mindre stängts av under dagens strapatser med Lillhjärtat.
Det blir tidig kväll denna afton. Imorgon har jag fem aktiviteter som dom flesta av dom är rätt viktiga och faktiskt avgörande inbokade.
Självklart ska jag hälsa på Lillhjärtat, mitt älskade Lillhjärta måste jag bara få se, se om hon har modet uppe eller hur det är med det. Komma och krama på min älskade Lilla och tillgodose behov om såna finns eller helt enkelt bara finnas där.
Jag är oändligt tacksam över utgången idag trots vad Lillhjärtat säger för nu får hon det hon behöver.

Nu ska jag ta mina pilleluringar och sen ringa Storhjärtat innan sängläge intages och en tuff dag läggs till handlingarna