Det har varit fyra väldigt långa veckor på avdelning två. Prövningar och övningar. Prövningar i form av ångestpåslag utan sans och idéer som fick för sig att stanna och förstöra mina dagar. Prövningar av tålamodet då andra på samma etablissemang tog sig friheten att göra i trång i min personliga svfär och pröva mitt tålamod till det yttersta. Men de största kamperna utkämpade jag mot mig själv och min kropp. Ångest smärtar och kan ha förödande konsekvenser om man inte förmår hejda dess framfart innan det är för sent. En sådan incident då man inte hejdat ångesten innan det var för sent inträffade för några veckor sen och slutade på akuten. När man är i ångesten så känns det som att den är i begrepp att förgöra en även om sanningen är nåt annat. Ångest känns i hela kroppen och du formligen brinner av den och när man är som en levande fackla så vill man inget hellre än att dö.
Dock är det så med ångesten som med korven den har två ändar, den börjar nånstans och den slutar någonstans. Problemet är bara att när man är mitt på korven då är änden ofantligt långt bort.
När jag blir deprimerad som jag nu har varit så drar jag mig undan, stannar inne på rummet och alla människor är hemskt påfrestande, första veckorna lämnade jag knappt rummet. Allting som skedde runt mig såsom provtagningar och annat blev till något väldigt prövande och tröttande. Ljud blir också problem i och med depression och allt som låter plågar en härjad hjärna och blir till plågor.
Så småningom började jag ta små steg utanför mitt rum, även om det var små korta steg och sen en snabb reträtt in på rummet igen så var det steg, steg som sedan blev längre.
Till slut med hjälp så hade jag ridit ut det som plågat mig och än en gång besegrat depressionen och ångesten, avdelning två blev återigen ett minne att lägga till handlingarna. Jag tycker det är så otroligt att för några dagar sen så hade ångesten mig i ett järngrepp i hopplöshetens land och nu ligger jag här i min säng aldeles frisk och harmonisk under en värmefilt med två älskade små hundvänner omkring mig och det är som att tiden som gått på avdelningen inte funnits. Jag har inte sovit ordentligt på veckor, vaknat i ottan och dagarna blev långa som oceaner, men i natt sov jag som ett barn till 9 på morgonen vilket för mig är helt otroligt. Jag är tillbaka i mitt älskade hem och saker såsom städning och tvätt känns fantastiskt roligt.
Jag är tacksam, så oändligt tacksam över att ha ridit ut alltihop. Än en gång med livet i behåll. Man kan lura sig på ångesten och begå oövertänkta handlingar, en sån gjorde jag och den slutade på akuten. Jag vill inte dit igen och jag vill absolut inte tillbaka till avdelningen igen. Jag vill ha egna vingar som hållet mig uppe och låter mig flyga som en örn och inte som en liten sparv kraschar in i en vindruta och sen intet met. Jag vill kunna vara stark nog att alltid ha styrka att stå imot kroppens dykningar. För det är när det dyker som det går illa och jag hamnar på avdelning.

Nej för jag är lycklig nu och så ska det förbli. Tacksam för livet och för att få vara frisk. Lycklig, ja och just det tänker jag fortsätta med. Jag är kär i livet och vill inte skiljas från det!

Det här är min bucketlist, jag tror jag mest drömmer och inget eller kanske några få kan bli verkliga men här kommer den i alla fall.

1. BLI FRISK!
2. Ta min restaurangchansenkupong och äta sushi så det visslar om det.
3. Klara av mina föreläsningar galant
4. Uppleva vinterrStockholm och åka tunnelbana, gärna flera dagars vistelse
5 Sitta på stranden i Suttarboda med en god vän länge och väl
6. Ha fest hemma, gärna sleepover med film och mycket godsaker
7. Skriva en bok
8. Fotografera mycket med en bra kamera och kanske bli fotograferad
9. Få långt hår igen
10. Ny telefon!
11. Återse Italien (det är ren fiction)

Detta är drömmar men så brukar budgeten vara begränsad så ytterst få kommer komma till skott men drömma kan man ju alltid och det tar en framåt. Och just nu är dessa drömmar som kryckor i försök att bli frisk. Och det ska gå, jag vägrar uppta en plats på den här inrättningen mer än absolut nödvändigt! Punkt slut!

Sitter under varma goa filten och fipplar som vanligt och sippar på en Fortimel med smaken skogsbär, rätt okej är den. Har nåt jag funderar på, eller snarare undviker att fundera på, vill inte, gömmer mig - men lik förbannat funderas det på det endå. Är det som när man säger till någon du får absolut inte titta upp, vad du gör så titta inte upp LOVA. Klart som korvspad man tittar upp, det är ju som att be om det....
Ämnet är min mathållning som nu har fått konsekvenser. Jag har undvikit att tänka på det läänge, men det är väll kroppens sätt att uppmärksamma mig på det för den undrar va fan jag håller på med. Okej så här då! Intag av föda idag= noll och inget förutom en Fortimel imorse och en nu. Intag av vätska= sparsamt, väldigt sparsamt. Hunger = noll. Vikt 66,7, ca. Vikt vid ankomst till avd 72. Vikt för fyra dagar sen 69 kg. Hatar verkligen råhatar ljudet från matsalen, slamret med bestick mot tallrikar, lukten från maten som äcklar mig, så rumsbytet var ju prima. Matvagnen skyr jag och erbjudande om lunch etc undflys smidigt numera. På frågor om mat så blir jag som en ål och halkar ut i periferin. Hungern har ju som sagt upphört det bara suger till lite i magen nån gång ibland. Vätska som förut överkonsumerats har nu blivit till underkonsumtion.
Men de facto Jenny Landin håret har börjat lämna huvudet på ett onormalt sett. Står du upp så är det karatefyllafeeling och golvet gör närmanden. Händerna ser förjävliga ut, torra och dana. Du orkar inte slutföra träningsprogrammet du gjort upp för du är för klen. Hjärnan börjar bete sig skumt, kan inte läsa tidningen för orden dansar lambada. Minnet sviker allt som oftast och ditt humör är som att åka en trimmad berg och dalbana. Du beter dig som en tjurig pmshäxa titt och tätt men fattar inte varför. Och du ägnar massa tid åt att hata, avsky och nedvärdera ditt liv. Plus att hur kul är det att bo på psyket?? Är detta vad du vill??

Men det är ju så vansinnigt svårt det här så jag håller på att gå upp i atomer. Helst vill jag bara undvika ämnet precis som jag ålar mig undan materbjudanden. Men nu är det på allvar! Jag vill gå ner såklart därav sitsen. Jag har kommit att älska siffror, bli besatt av siffror, och då syftar jag dom på vågen. Vikt är det enda som existerar - och kontroll, ha kontroll på maten och på vikten. Kontroll är nog huvudnyckeln i det hela med det här. Jag KAN kontrollera vad jag äter och inte men stället jag är på kontrollerar mig så då får jag kontrollera det jag kan dvs matbiten. Sen att det hela verkar som ett stort haveri det bryr jag mig inte om för jag måste fortsätta neråt det bara är så. Men varför, blir jag lyckligare då? Vet inte men just nu kör jag på en enfilig väg och det finns bara ett sätt att köra. Färdiginställd rutt gps kartläsare och farthållare! Jag vill inte dö det är inte det jag försöker, det är bara det att det är kört och jag kör på den enfiliga vägen, det går inte att köra om eller svänga av på många många mil ännu. Sen att tankarna är som ett trassligt garnnystan det får vara så.

Vad jag sen känner inför att börja på Eriksbergsgården/ätstörningsenheten det vet jag inte vad jag känner för för dom kommer vilja mecka med min bil, sabba min gps och byta kartläsare och mitt inre jag skriker i panik och springer runt som en nackad höna när den infon presenteras. Lite panik är det, för att inte säga svinmycket. Samtidigt vet jag med mig att där finns rara goa människor som vill hjälpa mig att välja en bättre rutt. Men för fasen min duger skriker den nackade hönan mitt i dödsryckningarna. Hönan skriker det sista innan döden ger henne frid: dom vill göra dig fet det är det dom vill. Ja för fet är den stora fasan, och dessutom är jag ju redan det så låt mig vara, jag platsar väll inte där i era salonger med det här hullet!!

Jo tyvärr, mitt feta arsel kommer granskas och mätas och bedömas, jag kommer frågas ut och måst bekänna mina synder med en hand på matdagboken. Huuva, vad göra liksom??

Inse att detta är fel och sjukt och ta emot hjälp som bjuds!

Ordet nej har sen det först kunde uttalas varit en favorit. Nej brukas flitigt och har alltid gjort, både konstruktivt och och av mer destruktiv karaktär. Nu har det väl kommit att brukas mer av den destruktiva sidan. Mår du dåligt Jenny? Nej!! (jo) Vill du ha mat Jenny? Nej!! (ja egentligen) Vill du göra dig illa Jenny? Nej! (Jo bara du går härifrån)

Nu satte jag ut en bild på Facebook och den fick reaktioner, jag behöver inte minska mer nu får det vara bra, inte gå ner mer nu. Eller hur Jenny inte gå ner mer nu?? Nej då o nej!! (jo, lite, bara några kilo till) Där kopplades dumaggregatet på återigen! Svaret talar till dig som nej men dess egentliga tolkning är ja och därvidlag är det högst knepigt att få in ett annat svar. Min konstruktiva smarta sida vill säga nämen det är väll klart, inte ska jag det och vidhålla det. Men dumaggregatet är påkopplat så som tidigare så är ett nekande svar (nej). Bara ett förklätt ja. Ibland handlar det bara om att man automatiskt vill skydda sina egna intressen och tankar, vissa saker gör sig inte i dagsljus helt enkelt, medans det ibland är skydd mot jobbiga diskussioner som kan uppstå vid fel svar. Mycket handlar nog om att skydda. Skydda en plan som är satt i verket men riskerar att grundstötas om den kommer upp i ljuset. Ibland kan det vara att jag vill inte att du ska veta hur jag egentligen mer för jag är inte öppen för att diskutera det. Eller något som för allmänhetens kännedom innebär slutet på det jag precis påbörjat och inte har intentioner att avsluta. Eller frågan om har du gjort det där, har du ringt dit eller liknande, även om jag inte gjort det så blir konsekvenserna mindre för mig om jag säger att jag har gjort det.
Det är som att använda ordet som sköld och försvar mot de konsekvenser man vill undgå.

Jag måste helt enkelt lära mig att dribbla mer ärligt. För även om sanningen är svår att lätta på att yppa så kan man faktiskt ta närmaste vägen till sanningen, även om man inte når ända fram så ta det som är närmast sanningen. För det är ju även så att det finns ju ett samvete som sparkar en i magen vid all de svar som är förklädda till sanning, jag vill ju vara ärlig liksom, det vill ju alla. Ibland kanske helt enkelt samvetet ska knipa igen för det där nejet behövs men annars behövs nog den där sparken i magen för att påminna om att sanning är det bästa.

När det kommer till maten är det extra svårt.....
Har du ringt ätstörningsenheten? Ja! Men det jaet hade ingen sanning direkt. Jag har sagt att jag ska, att jag vill ha deras hjälp, men här har ett nej kommit som växer sig starkare och starkare... Ska du äta sen Jenny, lovar du?? Jadå!! Även där ett svar med lite sanning i för att inte säga ingen. Men där också ett svar för att skydda mig, jag vill ju inte äta men jag vill heller inte ta en diskussion om det.
Gå inte ner mer nu, lova!! Nejdå! Jobbigt som fan att yttra då det är det enda jag tänker på! Jag är snorglad för att ha kommit i ett par 36:or, vill fortsätta så! Men DET innebär en jävla massa ljug i så fall!! För då blir det massa ljuga, har du ätit?ja (nej) osv......

Jag gillar inte min kamp. Kampen mellan orden, mellan samvetet och det normala, mellan att behöva välja mellan lögn och sanning. Jag VILL kunna vara ärlig med alla, det är sån jag är, men det som är i mig vill hellre att jag ljuger så jag når målet och gått ner mer.
Vill jag att ätstörningsenheten ska ringa? NEJ! (Nej!)

Om jag fick vara precis vart jag ville just nu, vart helst drömmarna än förde mig annat än denna landstingssäng då skulle jag antingen vara i Norra Italien eller en solig dag i Stockholms gränder.

Jag blundar och min inre resa för mig på ett ögonblick till ett soligt Italien i dess finaste skrud och solen ler från sin himmel. Jag är återigen i Diano Marina med dess enorma trottoarkanter, små stånd med tilltalande innehåll och ting för tungan som gommen förefaller ljuvligt.
Min resa tar mig sedan återigen från Diano Marina uppför serpentinvägarna till den lilla byn Stellanello som betyder lilla stjärna, och sen vidare till Borgzozzo där Casa dell arte ligger och som är mitt slutmål. Jag kliver ur den skrangliga röda Toyotabussen och känner den magnifika doften av hundratals sorters blommor och den friska bergsluften som piggar upp som tio koppar espresso.
Jag ser mig om, där är Illarios lilla skjul där allt möjligt står att finna och där är Illarios boning och dörren står välkomnande öppen och den lilla italienaren i sin brynja vinkar glatt. Jag vänder mig mot den vinkelformade trappen med sina frescomålningar efter vägen upp mot den lilla terassen med diskuskastaren i statyform i hörnet vid det snirkligt utformade staketet. Jag går andaktsfullt uppför dom marmorbeklädda trappstegen och väl uppe så möter jag minnen och utsikten som hänför. Stenbordet står på sin plats bredvid diskuskastaren som jag en gång avbildat och i andra änden av terassen är spiraltrappan upp till min och fleras boning. Men innan jag hinner ta den i några snabba steg så omfamnas jag av Nanni som är Piers syster och det är ett kärt återseende. Istället för att ta spiraltrappan upp till rummet med de stora viktorianska sängarna i och det mörka drömska taket så kilar jag in i huset. Den farscinrande italienska inredningen tilltalar mig lika starkt och imponerande som det dignande bordet av mängder av inhemska delikatesser. Det är dags att sätta sig till bords och bordet som är fyllt till bredden atraherar alla mina sinnen, öga som nos, likt en eldig italiensk romans......

Åter på svensk mark och i svenska drömmar då det knackar på dörren och efter ett jakande från mig så tittar städaren in med ett hest hej och kilar sen snabbt in på toa och gör sitt jobb.

Drömmarna gick tillbaka till 2000 tror jag det var då jag var på konstkurs i Italien.
Stockholmsdrömmarnaåterfinns i ett kommande inlägg...
Ursäkta stavningen, är påverkad av medikamenter.

Ska försöka blogga nu en liten stund och hoppas att det fastnar på Facebook för ovanlighetens skull, den funktionen har varit paj idag, dom kommer inte upp där som vanligt. Mycket irriterande!

Pratade med ätstörningsenheten idag och dom tyckte att jag skulle dricka mer Fortimel så nu står en sån flaska på mitt bord och blir inte överdrivet mycket drucken ur. Mina tokigheter i huvudet tycker mycket och just det tycker dom inte om. Sen tycker dom en annan totalidiotisk sak som jag hoppas jag vinner över.

jag är inte så stabil idag det känns och det är inte kul alls. Jag är trött nedstämd och svajig. Dumma kropp, skärp dig!! 

Ja rubiks kub,  tänkte bara vem var den där Rubik, han måste ha haft mycket dötid och väldigt tråkigt.

Den förbannade bloggen kom inte upp på Facebook så jag provar en gång till för å se om det funkar.
Jag kan ju tex skriva att idag känns det så förjävligt så det känns som att jag vill dö. Jag bara önskar att man kunde försvinna för ett tag, upphöra att existera bara tills plågorna var över eller man uppfunnit bot på mina sjukdomar. Orkar inte vill inte kan inte......suck!!!
Livet är tungrott idag, som att paddla roddbåt i tjära eller försöka tvätta sig ren med honung.
Jävla skit säger jag!!! Och idén som fötts i mitt huvud önskar jag att jag hunnit abortera för den kommer att ställa till sattyg det vet jag....

På den lilla blåvitgula landstingsön i det statliga havet guppar en randig småfrusen och smått förvirrad forma av mig omkring. Vädret eller vad det nu är, skulle snarare säga att det liknar ingenting, gör nog att det fryses här på mitt rum och filtarna gör föga nytta. Hade jag ids lyfta på min feta röv så hade jag nog hämtat vantarna, hujedamig vantar på rummet - jag trodde inte det skulle sträcka sig så till ytterligheter att vantar skulle komma på tanke.
Jag har några gästande tankar i huvudet som jag önskar vräka då dom tenderar att fortplanta sig så till den milda grad så dom tar över och blir till något jag kommer ångra sen. Jag gillar inte dom tankarna dom är parasiter som livnär sig på min sjukdom och beter sig som cancersvulster som bara växer. Dom ska dö inte jag!! Jag ska inte låta dom vinna och få mig till något som bara destruerar mig utan dom ska få gå besegrade och övervunna!
Det händer bra saker idag och dåliga saker. 11:30 kommer det en vän som jag ryckt upp ur hans depphög för att muntra upp honom med sushi. Jag gillar inte när mina kompisar är slokörade då får jag drivet att väcka upp och glädja.
Senare kommer en efterlängtad herre jag inte sett på länge för en liten träff. Härligt!!
Däremot motsatsen till härligt är att ätstörningsenheten ringer upp idag - me dont like...
Måste ta om allt från början eftersom det är en ny kontakt då min vanliga kontakt har slutat. Dessutom har jag slutat tycka att jag vill ha deras hjälp......
Nä numåste jag få upp tempot, känner mig som en överkörd padda just nu.