Ja jag är sjuk. Jag har en kronisk sjukdom som gör att jag har sedan länge en paxad plats på en känslornas berg och dalbana, en plats jag ej valt själv och kära nån vad jag skulle vilja slippa den. Jag är bipolär och det vill säga att ibland är livet en fest medans andra gånger är det som att mörkret vill kväva en och att bara kunna sluta andas så man upphör att finnas är en het önskan. Motpoler, ena stunden strålande glad och i motsats då när jag har ena foten i graven.

Det är aldrig någon annans fel det är så min kropp är. Det kan finnas en utlösande faktor ja men då beror det oftast på att min kropp inte kan ta upp litiumet som jag äter för att minska toppar och dalar så jag är extra sårbar då.
Jag är inte särskilt sugen på att prata när jag är här långt nere där jag är nu. Jag uppskattar vänliga gester och ord, men pratar gör jag helst med de absolut närmaste för då behöver jag inte förklara och jag behöver inte skämmas när tårarna rinner över...

Att vara ute bland folk är nu svårt, jag skyggar till och med för solen. Min värsta mardröm är att behöva stöta på någon jag känner, att behöva fejka, vara låtsasglad medans naglarna gräver sig in i handflatan av ångest och oro för att tårarna ska komma eller för att den jag pratar med ska se att jag fejkar och fråga hur är det så jag måste ljuga. Jag tycker inte om att ljuga!

Var på mottagningen idag, dom skulle kolla Litiumkoncentrationen i blodet och där skedde ytterligare något som gjorde allting ännu mera jävligt, som om det inte var nog...!!
Vågen!! Min bästa vän och värsta fiende.... De siffror som stod där fick mig att vilja sätta tungan i halsen och kvävas på plats. Så det var ju just snyggt, som det inte räckte med skit ändå!!! Jag tänker inte ens gå in på den biten men det jävla maskineriet är också igång nu - faan jag behöver inte mer skit nu!!!

Jag satt på jouren i 6 timmar i går bara för att få höra när det väl var min tur att vi vill lägga in dig men ända platsen som finns är på psykosvården. Aldrig, aldrig någonsin att jag låter det hända, nej!!! Jag har varit rejält psykotisk en gång och det räcker för att veta att där sätter jag inte min fot. För till sjukdomen hör att man (jag iaf) blir väldigt misstänksam, rädd, orolig och lättskrämd, för att inte tala om folkskygg. Dessutom får jag huvudet fullt av konspirationsteorier, brevbäraren är suspekt, tanten på bänken spanar på mig och Gud förbjude om någon tittar lite extra på mig då....
Den gången jag var riktigt psykotisk var något av det vidrigaste jag varit med om. Jag låg på ett golv och ålade runt i mitt eget snor och i mina egna tårar och skrek, riktiga primalskrik i vildaste panik för väggarna kunde tala, taket var på väg ner för att mosa mig, det var gastkramande röster överallt, gardinerna var stora ormar som skulle äta mig och den rädslan ångesten och paniken fick mig att skrika oavbrutet i flera timmar tills jag somnade av ren utmattning.
Det går kanske att förstå min rädsla....

Vanmakt. Över önskan att slippa ta till kniven och önskan att bara få det gjort. Jag är helt övertygad om att om jag bara fick göra det så skulle allt bli så mycket bättre. Jag skär mig i ångestlindrande syfte, inget annat och jag vet att bara jag får skära så blir allting bättre. Det är så och har alltid varit så och det är det enda jag kan och vet. Problemet är att det är en jävligt jobbig raksträcka fram till fullbordat faktum, ångesten sitter som en broms i och med att jag vet hur hemskt ögonblicket då det händer är. Men jag vet också lättnaden efteråt.

Det är fullskaligt krig inuti nu, på alla fronter. Ångesten, skygghet kontra ensamhet, viljan att skada, maten och allt det, frustrationen, våndan över att jag är fast i min situation och vården verkar inte kunna göra något som direkt hjälper. Jag är utelämnad till mig själv och jag är definitivt inget bra sällskap. Eller ja, jag kanske ska säga jag och alla mina hallisar, dom är överallt och ingenstans konstant och är svåra att rå på och förstå. Nyss var det nåt svart jävelskap som for runt men jag orkade inte ens bry mig, med andra ord så har jag haft så mycket hallisar (hallucinationer) så jag vant mig.

Tänker tanken att man borde äta nåt men det slås ur hågen rätt kvickt när jag för min inre syn kan se en gigantisk lysande blinkande blippande tavla med siffrorna som stod på vågen på förmiddagen så jag återgår till mina solrosfrön och bubbelvatten.

Jag skriver inte detta för att få stackars och synd om sagt utan mycket för att jag ska förstå själv men också som en förklaring till ett kanske annorlunda beteende än vanligt.
Så som sagt det är absolut ingens fel och jag är inte farlig för någon annan än mig själv.
Mina tankar, uttryck och handlingar kanske talar för att jag är som förryckt, inte jag, men långt inne så sitter mitt vanliga jag och vill inget hellre än att få komma ut. Jag framtvingar inte detta och jag trivs inte med det alls. Ha tålamod säger jag till er men har inget själv......

I vården frågar man: hur kan vi hjälpa dig?
Alltid samma svar: skjut mig!
Dom vill dock aldrig det........
Ska man behöva göra allting själv!?!??
Och nej, jag ska inte skjuta mig eller nåt annat men för stunden önskar jag att jag slapp vara med för verkligheten är fan ingen piss i kakan nu.

Jag har nu gått i ide, kommer fram när det blitt bättre!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...