Den dagen har nu kommit som jag aldrig någonsin trodde skulle komma, dagen då jag fick ett självförtroende och kom fram.
Visst kan jag vara ihärdig och hävda min rätt, vara envis och kräva det som är mitt är mitt. Men aldrig tidigare har jag fått syn på en spegel och tänkt: hej på dig vad snygg du var då! Oftast har det i stället hetat: men vem fan tror du att du är ditt fula missfoster! Det är sant, jag må verka stor i orden och kanske till och med kaxig, men innerst inne så bor det en liten liten strykrädd tjej som föga vågar yttra sig i rädsla för en kall hand som kommer med fart och smärtar en liten kind. En tjej som är van sen hon liten var att hemmavid få höra smädelser dagligen från den som sist av allt skulle bringa sån otrygghet och rädsla i sitt barn. Det var ju hon som skulle krama om och pussa bort tårar från en våt liten kind och smeksamt stryka på litet huvud.. Istället var hårda ord ammunition och nävarna dom som verkställde. Det var inte kärlek det var inbankad respekt och rädsla.

Denna någon har idag begärt utträde ur mitt liv och jag opponerar mig icke nämnvärt. Hon som är min mor borde vara som andra mödrar och framförallt borde hon känna till att man kan inte avsäga sig föräldraskap för det är ett livslångt åtagande och inte som en lånebok från biblioteket som man kan lämna åter om man är missnöjd med innehållet.
......men det är bara hennes förlust! Jag är fri från våndan i att se hennes nummer i displayen när det ringer. Fri från de nedlåtande kommentarerna som hon kunde häva ur sig. Och jag är fri från det förtryck som hon gött i mig genom att bekräfta dom dumheter hon kom med och som till slut var planterade i mitt inre och blev till en fasansfullt dålig självbild som jag trodde var något jag manat fram själv men som egentligen bottnar i hennes ord och dessutom år och åter år som konstant moboffer i vilken skola man än hamnade i. Jag har alltid varit den man ansatte, den konstiga som stack ut och var värd att hånas. Det var jag som vid busshållplatsen stod i ett regn av stenar från vidriga skitungar som inte visste bättre. Det var jag som fick höra när jag kom tillbaka efter en lång tid på sjukhuset efter en trafikolycka att det var ju jävligt synd att jag inte dog i olyckan.

Inte är det då konstigt att man till sist för egen maskin börjar se ner på sig själv och börjar hata och avsky. Och att sen leva med ett konstant hat det förtrycker en inifrån. Det hela med min historia och mitt jag har varit som att simma i ett hav av spikar, smärtsamt, sticksigt och ibland olidligt.

Men sista tiden så har något varit på G i mig, saker och ting har fallit på plats likt pusselbitar i mitt inre. Jag har börjat få upp ögonen på ett helt annat sätt, börjat se saker som på nytt för första gången. Och jag inser nu att det har varit en inre resa på väg mot upprättelse för mig själv. Vid en station som jag nyligen lämnat där kastades min blytunga gigantiska ryggsäck med allt från förr, sånt som förvanskat min syn på saker och ting och kanske framförallt synen på mig själv. Den lämnades på perrongen för destruktion. Och resan fortsatte, på en station kastades den otrevliga skatan i mitt huvud som skrikit hat åt mig i alla år, hon kastades av och känslan när det blev tyst i huvudet var som det heter på engelska breathtaking. Och jag har nu gått av vid den viktigaste stationen på hela resan. Jag står i tyst förväntan och efter ett tag så ser jag en tjej komma fram ur skuggorna, hon går målinriktat fram emot mig och stannar bara några meter framför mig. Hon verkar vänlig och ler stort när hon får se mig. Så tar hon fram en stor spegel och håller upp i ansiktshöjd för mig.
Vad ser du säger hon.
Jag tittar länge och väl och säger sen med lite stolthet:
- En snygg tjej!
Va, vad sjutton var det jag sa?!? En snygg tjej....och det lustiga var att jag trodde på det och jag menade det dessutom. Någonstans i periferin av mitt medvetande hörde jag tunga steg och så till sist en dörr som stängdes tungt. Jag är fri!! Äntligen!!

Jag har idag insett att den där spegelbilden den behöver jag inte svära över, ej heller förringa eller förminska. Att hata är uteslutet för kärleken har äntligen segrat. Jag kan le ett stort leende mot mig själv där i spegeln och vara tillfreds med att både ha ett självförtroende, en stolthet, en integritet och en förvissning om att jag är jag och jag är värd att leva, älskas och framförallt rätten att tycka om mig själv. Jag tycker det är en så otrolig känsla att titta mig i spegeln och känna att där hat och mörker nyss bodde där råder nu kärleken och segern.
Jag har släppt ett 35 år gammalt ok som vilat tungt på mina axlar. Ett hat som svärtat ner hela min självbild är borta. Istället står nu en pånyttfödd varelse stolt och stark med världens största leende.

Jag är fin, jag är värd något, jag betyder något för människor. Jag är älskad av människor,men mest av allt som sköld mot hatet så har jag en kärlek till mig själv. Jag är långt ifrån självgod och dryg för det är egenskaper jag ser med avsmak på.
Jag har helt enkelt hittat mig själv och mitt jag, självförtroende och kärleken till livet.

Jag står för mig själv, stolt stark och säker, helt säker, på att jag är jag och jag är så iniskogens stolt över den här tjejen som idag efter 35 år har hittat mitt självförtroende .

Eftermiddag i Krokek. Fadern spelar kort mig sig själv (patiens) och jag kraffsar på plattan. Vi byter några ord i emellanåt, vi har trevligt i varandras sällskap.

Dock blev ljudnivån på tvn påfrestande så nu sitter jag och skriver i en solstol på altanen.
Sitter och summerar dagarna som gått och bara känner mig så lycklig och nöjd. Om man skulle ha en självskattningsskala likt VAS-skalan som dom har för att skatta smärta på sjukhus fast då istället för att säga att 1 är skit piss och fans moster och 10 är tjohoo jag är hög som ett höghus på lycka, endorfiner och eufori, livet är toppen då är jag det sistnämnda. En sån otrolig glädje över livet, och det roliga är ju att den bestått nu ett tag. Jag bara tackar och tar emot, är så djupt tacksam för att jag är där jag är idag. Det är ungefär som jag har det innestående efter alla år av skit och slit, det kommer retroaktivt tror jag,....
Jamen jag har nog spenderat i alla fall en tredjedel av mitt liv i sjukhussängar och liknande, jag har harvat på år efter år med allsköns skit sen jag var liten, nog fasen har jag det retroaktivt att ta ut.
Glad för det lilla! Att känna vinden mot kinden. Beskåda den underbart vackra färgen på pappas födelsedagsblomma. Eller inte minst att kunna vara oerhört stolt och glad över vad jag presterade igår i och med föreläsningen.
Det är min tur nu!!! Jag är framme och jag ska tu ut min del av livsglädjen som jag samlat ihop under åren.
Jag tror nämligen så här att man har ett livskonto, det har vi för att palla svåra stunder och glädje i goda stunder. När man har det jobbigt, när man är sjuk, när man använder kroppen till något destruktivt, när man sliter, då tar man ut från livskontot. Däremot när du är lycklig och får uppleva sann glädje, eller när du är med om något härligt trevligt fantastiskt, då sätter du in på ditt konto, då fyller du på. Och sen gäller det att ha en bra balans på kontot, för om du till exempel sliter på dig/tar ut så du står på minus hur ska du då kunna orka tackla de svårigheter som kommer, då går du på fälgarna till slut, du sliter in på bara skinnet och förstör dig. Så lagoma mängder slit och släp kontra euforin och glädjerus.

Sitter nu här, relaxad och skön, solen och blåsten kompletterar varandra galant, perfekt väder. En vacker blomma står framför mig och vajar lätt i vinden med sina späda små rosa blad och till och med den ger mig en stor tillfredställelse. Jag ska snart gå in till fadern och inte vara trist och sitta här ute när jag väl är här. Fortsättningen på denna dag bjuder på en åktur in till Norrköping för att hämta upp bästa Ulla-Carin som kommer med bussen, sedan så blir det kräftskiva hos goa vänner. Imorgon blir det väll kyrkan kan jag tro. Hoppas Ulla-Carin blir glad för det pappa och jag hittade åt henne idag på Svintuna marknad.

Nu börjar jag få gamnacke och ska avsluta denna summering.

Åh alltså denna dag går till historien som den absolut bästa, den går till och med om födelsedagar och julaftnar!

Idag gjorde jag min kanske viktigaste föreläsning någonsin. Och det hände som jag tror inte hänt någon gång på mina 7 år som föreläsare!
Jag var nöjd!!! Jag var tillfreds till fullo med min insats och det händer inte alltför ofta för att inte snarare säga aldrig. Jag kan ha 30 pers som säger åt mig att jag var kanon men inför mig själv så var det njaej sådär va..... Men inte denna dag!!

29 augusti vid 11-rycket kom min far och hämtade mig hemmavid. Vi satt en stund och lurade lite över varsin kopp och småpratade lite. Sedan när allt var packat och jag var klar så var det dags för avfärd, dock fick vi vända för mitt i allt så hade jag glömt Ipaden och eftersom den var ett av mina verktyg så fick vi vända på Skolgatan. Dock så är både min far och jag inbitna tidspessimister med alltid rejält tilltaget tidsmässigt för att inte komma minsta lilla sent så trots glömt och vänt så hade vi mycket gott om tid väl framme vid SCB.
Vi fick vänta en liten stund på min träff för dagen Anita I som kom exakt i tid men då vi hade tid över så passade pappa på att läsa Örebroaren och jag blev nipprigare och nojigare för var minut som gick och han arbeta upp nervositeten några snäpp ytterligare. För denna föreläsning är ju som jag redan nämnt den viktigaste.
När vi väl mött upp härliga Anita så var det raka spåret in i matsalen för intag av föda. Och såklart så hamnade jag framför en av mina underbaringar från Ätstörningsenheten som var där för att lyssna på mig. Jag skämtade lite med henne om maten och att hon skulle kolla mig men sen skrattade vi båda två fast ett uns i mig kände att det kanske var sant, men jag lyckades slå det ur hågen.

Nyätna skulle det först andas lite frisk luft innan vi skulle ner och rigga micar och sånt. Jag hann språka med några fina människor till innan det skulle starta. Jag valde att använda min IPad och de anteckningar jag gjort som hjälpmedel och det visade sig vara ett vinnande koncept.
När det väl var min tur så inledde jag med att greja med microfonen och dra BigBrotherskämtet så dom skulle få garva lite till att börja med.
Jag kände mig stilig snygg stark och stolt där jag stod och drog min story för dom här människorna varav merparten jag kände. Klänningen jag köpt dagen innan kände jag ingav stil klass och karaktär och det liksom boostade mig.
När jag kom till delen med den eminenta Margareta Dahlman så blev jag känslomässig kände jag och efter mina tackord så uppstod spontant en applåd bland den 140 människor som samlats för att lyssna. Och milde tid vad hon är värd det, finaste Margareta, hon är värd all ära och pris, och så länge hon har funnits i tjänst så är vi kick ass outstanding och resterande län och landsting bleknar i jämförelse.
Min historia kände jag att jag hanterade likväl som leveransen av den, dom fick garva av sig mot slutet, däremot efterspelet brukar innehålla frågestund men skörden av frågor var sparsam så frågestunden blev inte alltför lång.
Däremot något det var mycket av var kramar efteråt, jag vet inte hur många jag kramat och fått tack och beröm av, berömmet efteråt tog nästan aldrig slut. Jag fick en stund med fina goa Margareta samt en massa små guldkorn efter vägen uppför trappan i salen. Men nästan viktigast av allt så var pappa nöjd med min insats.

Jag gick därifrån stolt som en tupp, nöjd som en unge i en godisfabrik och så glad i hela hjärtat ända in i själen. Och för att inte glömma tacksam!!
Det var en maffig upplevelse idag. Och skulle man sluta när man var på topp så skulle jag lägga av nu omedelbart för idag gjorde jag mitt allra bästa jobb någonsin.

Och förmodligen därför är jag klapptrött och ids inte skriva mer just nu, mer kommer imorgon...

Tjiiihoool det gick bra!!!!! :D

Det är jag det! :) För första gången på länge och en av de få gångerna så såg jag mig i spegeln imorse efter avslutad puts på outfit och etc att jäklar i min lilla låda -jag är ju kick ass awsome!! :D Jag brukar sällan uppskatta min spegelbild eller min kropp heller för den delen men imorse var det något som var annorlunda......

Senaste veckan eller kanske veckorna så har det funnits ett lugn och en stabilitet som jag aldrig känt tidigare. Jag är liksom jordad, står fast på marken och stadiga rötter i marken gör att detta träd som alltid varit en svajig fjällbjörk som kastats runt av vinden, farit från sida till sida, kastas ner i backen gång på gång men reser sig ändå som fjällbjörkar gör - men som nu istället mer är som en stor gammal ek.
Ett rejält träd som inte dras med av vindpustar eller stormar och med rejäla rötter som borrat sig långt ner i myllan.
Jag påminns om det där lugnet ibland när jag gör som jag inte brukar eller är van vid. Jag kan till exempel bli i ro i en konversation, sitta stilla, lyssna och sedan respondera utan att prata lika fort som Piff och Puff eller göra annat under tiden den jag lyssnar på talar. Jag har alltid haft oerhört svårt att sitta stilla och lyssna utan att småskutta och pilla lite här och pilla lite där och avbryta när jag kommer på något.
Men jag slås så av ron i mig som ger mig lugn och stabilitet på ett sätt som för mig är helt nytt. Ja jag kan till och med säga att jag känner mig som en ny människa och det är så fantastiskt! Ja men liksom när kunde jag utbrista WOOW när jag såg min spegelbild - det händer inte!!! Eller i alla fall inte tills nu......

Man har installerat nya uppdateringar i Jenny 1.0 och i och med detta uppgraderat henne till Jenny 2.0 Den nya uppdateringen har bättre prestanda, buggfixar, och utrustat med nya och förbättrade appar för tålamodet, självförtroendet, harmonin, lugnet och självbehärskningen. Den sistnämnda är en nyutvecklad specialapp framtagen för just Jenny 2.0 och skall enligt tester vara gynsam men inga garantier utlovas.

Jag mår så otroligt bra helt enkelt. Lugnet i mig känns som ett vackert klädesplagg som jag bär med stolthet och vördnad. Allt detta nya är som att bli rikligt välsignad med dom finaste av gåvor och tacksamheten är över trädtoppen på detta stora träd som jag blivit.
Den stillhet jag nu befinner mig i upplyser om en massa saker som jag tacksamt tar in. För det första så har jag inget speleverk igång. Jag som alltid blivit orolig och störd av tystnaden, den har gett mig obehag. Det faktum att jag kan sortera och balansera mina tankar i huvudet äntligen, tänka en åt gången samtidigt som jag håller andra igång utan att störa. Och det är sunda tankar vilket är så skönt för tankar angående min avsky mot mig själv eller tankar om en massa saker som är fel och bör klagas och gnällas över, mutter mutter och grinigheter sånt som förut upptog stor del av min tankeverksamhet dom har omsorgsfullt packats ner och skickats på förstöring.
Jag måste inte en massa saker, borde inte en massa saker, har inte dåligt samvete för hela världens skulder och bär inte all världens ångest på mina axlar.

Jag är fri! Äntligen!
Visst består problemen till viss del det skall icke förnekas men dom behandlas inte på samma sätt, med hysteri, noja och vanvettig panik. Utan dom handläggs och bedöms som dom bör, utan hysteri och noja eller förtvivlan suckar och gråt.

Som idag, mathållningen hade helt tappat hållningen och imellan de olika uppgifterna så sveptes en energidryck, jag tror jag har druckit två idag. Men sen så gjordes det en helt suverän chiliconcarne som verkligen njöts av till fullo, jag tog till och med om, den var nog det goaste jag lagat någonsin.
Sedan uppstod vankelmod i och med klädvalet till fredagens stora övning - föreläsningen. Det dillades lite i huvudet om en kula på magen som syntes för mycket och så var det något annat som var mindre bra, jag provade nog halva garderoben tills jag sa till mig själv att det löser sig, det är två dagar kvar det löser sig.

Och jag vet med mig från nån slags källa djupt i mitt inre att föreläsningen på fredag kommer jag klara och jag ska klara det också det finns inget annat alternativ. Seger är det enda jag vet i detta och jag förlitar mig påsatt det är sant.

Nu ner och hämta tvätten och sen sova.

Jag har haft problem igen med att kopplingen mellan bloggen och Facebook försvinner så nu har jag meckat lite igen så nu hoppas jag den håller. Så nu testbloggar jag bara lite.

Var uppe på stan för att göra något som jag inte minns vad det var och det var tydligen allt som behövdes för att bli sopslut i huvudet , tror jag tappade farten dessutom, veti katten vart jag lagt den ;)
Maximal förvirring eller alzheimers deluxe?!? Hittar mig själv vid kylskåpet i full färd med att försöka få in en tapetrulle mellan osten och mjölken. Jag står nog och grejar och flyttar och bökar ett tag för plötsligt stannar jag upp och undrar vad i helskotta jag hålls med, vad gör tapetrullen i min hand halvvägs in i kylskåpet och varför har huvudet en hang up på att tapetrullen ska in där - kolla liksom, går ju inte ens att stänga dörren då ju! Jag slås av min egen dumhet som nog egentligen bottnar i en rejäl trötthet. Jag vill gärna förminska idiotin så mycket det går och skylla på en faslig trötthet efter en lite knepig natt och sedan tidig morgon följd av äventyr och mycket känslopåslag varvad med stor glädje. Japp, så får det bli, det sistnämnda alltså ;)

Det är en härlig ljuvlig och strålande dag, jag är lite trött men så hjärtinnerligt glad och nöjder :)

Det är verkligen så, denna höst sitter jag och trampar och trampar, hamrar nervöst med fingrarna i bordet i det tråkigaste väntrum jag någonsin varit i. Väntan är på besked och lösning vad det gäller min flytt. Lägenhet att byta finns så alla är nöjda så långt, väntan avser tiden då den här förhoppningsvis blivande hyresvärden tar på sig att ringa upp mig och förhöra sig om huruvida han kan tänka sig att ha mig som hyresgäst. Men det är ju det han inte gör!!!! Jag tror jag blir vansinnig på detta!!! Hur svårt kan det vara att lyfta luren och ringa liksom??!?! Han sitter dessutom på nyckeln till resten av förfarandet så inget mer kan göras innan han har hört av sig och då han inte gör det så sitter vi fast på samma ställe. Därav höstens väntrum. Jag kommer att minnas denna höst länge just för att jag tvingades vänta en herrans massa tid och vänta är bland det träligaste jag kan företa mig.
Börjar morra lite lätt här i min ensamhet och den som kommer härnäst in genom dörren kommer jag visa tänderna för... Detta årets höst kommer jag minnas som den då jag väntade.....

En annan väntan är den på min föreläsning som är på fredag. Det känns oerhört spännande att få göra den för just dom. Har för mig att det var en rejäl skara människor varav många av dom bekantingar sen förr och dessutom kommer så också min far för att för första gången vara med på en av mina föreläsningar, han är så stolt och så glad över att få vara med och för mig en stor glädje. Visserligen gör mängden av för mig välkända ansikten och då också min far att pressen ökar till max liksom nervositeten och prestationsångesten. Jag är ju så hård mot mig själv, jag är nog min egen värsta kritiker och domare. Är det inte till fullo helt perfekt och helt utan missar så är jag en sopa. Har jag inte levererat klockrent så är det bara skit av alltihopa. Kunde jag säga åt mig själv att sänka kraven så skulle jag göra det men dom sitter liksom inombords och dit är det svårt att nå imellanåt.
Men jag skall göra mitt yttersta mer kan jag inte göra och så är det bara att hoppas att det blir bra.

Idag på förmiddagen har jag varit med Hanna, hennes make Kristoffer och lilla busfröet Emmet på Marieberg. Vi spanade in TGR såklart, dit går man ju alltid numera, himla underbar affär det där :)
Och det blev en massa bus med lille herr charmtroll :) En vända till McDonalds blev det och det är nog så att maten smakar extra gott i goda vänners lag, jag har nog inte njutit så fullt ut på McD på riktigt länge. Vi har helt enkelt haft en vrålskön förmiddag som jag ska spara längst in på ett bra ställe och minnas det med mycket kärlek och glädje.
Hanna har kommit närmare på sista tiden, innan hejade vi i kyrkan, pratade ibland men inte mer än så. Men Hanna fick ganska tidigt en speciell plats i mitt hjärta och för några månader sen så möttes vi på hemvägen (hon bor nära mig) och det blev mer prata av. Jag har liksom velat ta kontakt men inte riktigt vågat förut. Men så blev det så att jag skrev och tackade för sällskapet och att hon kom med glädje där den tagit slut gjorde en skillnad - hon gjorde mig glad. Sen skrevs det lite fram och tillbaka, vänförfrågan skickades och även accepterades till min stora lycka. Sen en varm lördag för någon månad sen så fick jag ett pm på FB där en stund i det gröna med Hanna med småttingar erbjöds. Jag blev ju så glad så jag stod och bara skuttade en stund innan jag dök in i garderoben för att få fram lämplig klädnad för dagen. Och det blev en helt fantastisk stund med fantastiska varelser. Sen blev det så att jag inbjöds till Hanna och Saras 30-årsfest vilket i min värld var nästan i klass med att få inbjudan till Nobelfesten, blev såååå glad och alldeles överväldigad. Så den festligheten var nåt i hästväg, jag fick ju äntligen träffa alla dom där underbara människorna jag ser i kyrkan annars och aldrig hinner prata med så det var verkligen kanon.
Hanna är som pusselbiten som jag länge letat efter, hon är den som passar i min pusselbit och gör pusslet så där enastående bra som det inte hade blivit om det inte vore för Hanna. Tacksamheten är oändlig.

Nu ska jag bege mig upp på stan och kollationera lite innan jag ska dejta Marina äntligen, henne har jag inte sett på ett antal år eftersom hon numera bor i Belgien.

Åh vilken härlig dag!!


Nedan en skön bild från gårdagens 5-årskalas :)

Väntan är inte min grej, not my kind off cup of coffe. Jag ogillar starkt väntan i alla former speciellt oviss väntan, man vet att men inte när sånt får mig att vilja studsa på tandköttet i ren frustration.
Nu gäller det en för mig okänd kvinna som ska komma och förära mig 50 riksdaler utbyte mot en överflödig möbel. Hon sa vid tre och det har enligt mig passerat. Vad göra nu då....ja just det, jag skriver ju blogg så det kan man göra uppenbarligen. Suck, min egen dumhet slår mig själv med häpnad ibland :P
För att skriva om något annat så har matproblemen fått en helt ny sida. Jag fick någon form av smärtproblematik igår båda gångerna jag åt något och den senare fick mig nästan att tro att detta slutar i en kista för min del. Två helt olika saker åt jag och sådana som jag ätit ofta utan problem tidigare. Men så efter den sista intaget av föda som var sushi så trodde jag seriöst jag går sönder, någon/något har pajat min insida och hela jag håller på att gå sönder. Det känds som att det var massvis med tegelstenar på insidan som alla boxades och skuffades och imellanåt försökte dom tränga sig ut genom huden. Alltså den smärtan går knappt att beskriva, det var nästan overkligt, jag funderade på om det verkligen var på riktigt, kan man verkligen ha så här ont. Det gick knappt att röra sig och tårarna rann som rännilar nerför kinderna. Jag tog tre stycken Alvedon 665 mg vilket inte gjorde varken till eller från. Samtidigt satt jag och ringde till folk för att få hjälp att få guidning ur smärtan och som avledning. Dock började jag tappa sugen efter det nionde försöket men så fick jag svar på det tionde. Jag pratade med en go Lisbeth som gjorde sitt för att trivseln skulle gå upp och hon lyckades ganska bra.
Däremot uppstod ett nytt problem, som om det inte räckte med det som redan var. Jag fick ett sms från en vän i nöd. Vännen i fråga bad mig att komma till akuten på studs. Och nån studs hade jag knappt eftersom värken fortfarande bråkade med mig men nej var tydligen inte ett ord som existerade i denna situation så det var bara att plocka på sig så gott det gick och cykla till USÖ i regnet. Sen blev det lite snurr fram och tillbaka men inte in på akuten utan vi fick fara vidare till jouren på Nygatan, så vännen tog min cykel och drog till Nygatan och jag blev kvar på USÖ. Men sen kom tillhörande förälder till vännen så jag fick skjuts med honom till Nygatan och kunde sen trampa hem därifrån. Jag hann till och med hämta ut min medicin mitt i allt.

Måste försöka äta något, magen vrålar så jag hör knappt vad jag tänker!!

Damen kom precis :)

Jag fick mig en tanke om detta blogginlägg i och med att jag läste en tråd i ett forum på Facebook som handlade om självmordstankar.
Detta inlägg kommer säkerligen bli lika svårsmält som en tegelsten men jag känner ändå att jag vill skriva så känner du att du inte pallar så föreslår jag att du riktar uppmärksamheten någon annan stans för en stund.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag för första gången stod mednbegreppet döden i min hand men jag vet att det första försöket gjorde jag när jag var 12 år. Jag var 12 år fyllda första gången jag blev magpumpad. Jag vet inte med säkerhet om det var en genuin dödslängtan men bra mådde jag såklart inte. Jag har sen dess gått igenom samma procedur med magpumpning till följd av intox ett oräkneligt antal gånger. En del gånger har jag vaknat på IVA och det första jag ser är en personal från avdelningen och det första jag uttalar är: fan jag överlevde nu med!! Detta sades ärligt och med en tung suck efterföljandes. Förr, för länge sen så använde jag i tabblettintoxer i suicidsyfte men har inte varit anledningen de sista gångerna jag har tagit till den metoden. Numera eller ja senast jag intoxikerade vilket var förra sommaren så var det inte i suicidsyfte utan för att göra mig så bortkopplad ifrån verkligheten så jag slipper känna för jag har känt på tok för mycket och har inte kapacitet att varken känna eller tänka mer.

Det har varit många tuffa, rejält psykiskt påfrestande perioder i mitt liv och en rad inläggningar som det nog inte finns räkneverk för att omfatta. Men det jag ser är att mitt mående och agerande har skiftat efter årens gång. Förr var jag mer utåtagerande och uppmärksamhetstörstig och det man då benämnde som suicidförsök var bara halvhjärtade försök att skada liv och lem men som jag nog hade insett att det var föga troligt att försöket skulle resultera i en kista.

Men jag minns ett enda försök då livet verkligen redan hade tagit farväl och jag låg som en tom påse på soffan i tre dagar och orkade knappt gå på toaletten. Den gången var jag så beslutsam att jag skulle göra allt för att avsluta mitt liv. Jag var ut och hämtade Fonus vita arkivet för att fylla i hur min begravning, jag pratade med en jurist om hur mina eventuella tillgångar skulle fördelas, jag försökte skriva ett testamente men det kostade så det blev inget av. Jag sökte även upp en präst i svenska kyrkan för att få veta om en självmördare hamnar i helvetet något denne blev uppenbart tyngd över att behöva tala med mig om, han försökte hjälpa men jag hade bestämt mig redan.Den sista kraften som återstod i min kropp tog jag till dessa aktiviter. Jag var klädd i svart, hade stora solglasögon och en keps för att inte bli igenkänd. Jag tog mig hem igen och där barrikaderades dörren av min cykel och etc för att ingen skulle kunna ta sig in. Fönstren var igenbommade med förhängen och jag återgick till den plats där jag legat de senaste dagarna. Jag hade läst på och fått veta att hängning var det säkraste sättet att lyckas på. Kroken satt där och snara fanns, jag låg på soffan och bara stirrade in i väggen. Jag hade slutat höra av mig eller svara för några dagar sen och dom som störde mig med att ringa på dörren och ropa i brevlådan stängde jag ute med hörlurar med hög musik i.
Men så kom där ett sms, i vanliga fall hade jag blivit jätteglad för ett sådant men nu vart det bara jobbigt och besvärligt. Min alldeles egna ängel i livet talade om att hon var på väg till mig. Och jag fick nästan panik, jag ville ju inte ha besök jag skulle ju dö var det tänkt. Med de sista krafter jag besatt så klättrade jag upp och tog ner min snara, jag ville inte att hon skulle se den ej heller försöka avråda mig och få mig på andra tankar.
Så kom min ängel och i soffan dråsa jag ihop i en liten patetisk hög i hennes knä och hon svepte sina vingar om mig. Jag tänkte inombords inte ett ljud om kroken och snaran för hon får inte hindra mig. Men hon satt där och höll sina vingar om mig, strök mig kärleksfullt över hjässan och omfamnade mig med hela sin kärlek. Jag som skulle dö ligger nu med mitt liv bokstavligen talat i min ängels knä, jag har kroken i yttre delen av mitt synfält och jag hör henne säga ord som jag egentligen knappt uppfattar men då händer det ofattbara. Dessa ord lirkar sig in under mitt skal och låser upp mitt livs kammare och släpper in ljus och värme, där det innan bara varit helt svart och djupaste mörker och kyla kommer det nu in en strimma liv. En sista titt på kroken ställer detta val på sin spets, nej, nej jag väljer livet, jag ska inte dö, detta är inte sista dagen i mitt liv.
Och där vändes en hel massa. För det första så valde jag livet där och då men också så satte jag P för allt i samma stil som komma skulle. Visst jag har intoxikerat men endast av anledningen att få slippa ett tag från det som är så jobbigt.

Jag väljer livet inte döden. Jag vet att jag kommer aldrig gå ner mig så mycket som då. Jag tillåter inte mig själv att komma dithän eller tänka ens tanken. Där och då valde jag livet och kampen. För det vet ju vem som helst att livet är som ett slagfält imellanåt, men då istället för att ställa sig mitt i slagfältet och hoppas på att bli skjuten så var istället jäkligt smart och hitta lösningar på att slippa hamna i eldstrid utan var en nöjd pacifist.

Jag väljer livet för hur jävligt det än är emellanåt så är självmord en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Att omfamna livet även de gånger som man får en rak höger till svar det stärker en, härdar och lär en att nästa gång parerar jag. Livet är ingen räkmacka hela tiden, ibland kanske det till och med är surströmming i stället för räkor på mackan, men det är sånt som härdar en och ju mer härdade vi blir ju mer kapacitet har vi att stå imot nästa smocka.

Jag är för livet, utan tvekan, jag är alldeles för nyfiken på vad som händer runt kröken...och dessutom det verkar ju dumt att dö för man får ju inte höra snacket efteråt.. .. ;)