Ja denna kväll vart lite speciell. Milou och Lukas är här ikväll och ska sova här inatt. Jacko har fått gå marsh i säng, eller marsch på pinne kanske det blir för gojor. Han har varit lite ostyrig ikväll och hans protester och dåliga humör och mina försök att hejda oväsendet fick mig att redan vid 20-tiden släcka ner vardagsrummet och natta den tjuriga och högljudda fågeln. Först hjälpte det att sjunga med honom för då blev han glad men sen vet jag inte vad som hände om det berodde på att hundarna var här eller vad men då började han leva rövare så att ta kväll var enda tänkbara lösningen. Jag vill inte behöva vråla för att överrösta hans vrål för det känns taskigt mot grannarna så nu är det i alla fall nedsläckt.
Det börjar bli dags för kvällskisset för Milou och Lukas. Jag bävar lite för att behöva ge mig ut i kylan men måste man så måste man. Det är härligt att ha dom här igen, att få mysa med killarna det är gôtt det. Just nu sover en på min mage och en på min högra sida på kudden. Burr för att ge sig ut nu!!

Jag har lite kollijoks i tankeverksamheten ikväll, det är som om det sitter en sten i ett kugghjul så tankarna fastnar och hakar upp sig, kommer inte vidare liksom. Det är väll just inget farligt med det bara lite störande och irriterande. Jag vet i alla fall att jag undgått att göra något smått idiotiskt idag som var på väg att bli men samtidigt är den stupida sidan av mig härsken på utgången i fallet och uppskattar inte utgången även om jag vet att det är till det bästa. Jag vill inte att morgondagen skall innehålla något sådant dumt heller och hoppas det går att undvika på något vis. Jag ska till Ludvig imorgon och kan förmodligen få tips och råd av honom.

Jag funderar på en idè jag har att sy en hundtröja till frusna små prinsar, den finns där redo att förverkligas vilket får bli imorgon för nu är man trött och slö och aningens hängig eller om det är moloken jag är vet inte så noga och skiter faktiskt i vilket.....
Men idéer är kul så imorgon ska det skapas och första halvan av dagen spenderas hemmavid.

Snurrisnurr i huvudknoppen kanske motverkas av en kort prommis med grabbarna så nu ska jag väcka upp dom för sista kvällspinket

Det klassas som välfärdssjukdomar, vi har det för bra och kan inte vara nöjda med det vi har. Visst så kanske det kan vara, vi kan mycket väl äta, vi har mat i kylskåpet och vi kan handla oss mer om det skulle vara slut. Vi har det varmt och gott, kläder på kroppen och någonstans att bo och folk som bryr sig om oss. Vi borde vara nöjda helt enkelt.

Men så är inte alltid fallet, inte för alla. För en del människor så blir det som räddar oss det som gör oss rädda. Att äta är en livsnödvändighet, vi måste äta för att leva. Äta ordentligt på fasta tider i lagoma mängder så kroppen och knoppen blir nöjd och så man kan fungera.
Men hos en del finns en annan drift, inte främst att äta för att överleva utan att äta för att styra upp det som felar i våra kroppar, för en del är det ätandet minimalt för att inte säga nästan obefintligt, medans andra äter mycket mer än vad som behövs och båda sorter gör sen sitt yttersta för att få det ogjort på olika sätt och inte är dom särskilt produktiva, snarare kontraproduktiva. Den ena lever sitt liv slaviskt efter vågen, mattider och träningstider. Den andra lever säkerligen också sitt liv efter vågen och så även efter rutiner. Alla olika sorter har en sak gemensamt, man lever i krig med maten och i maskopi med vågen. Vågen sätter tonen, i varje fall för mig, hur jag ska äta och träna och leva. Mitt liv har blivit slav under siffror - och jag som hatar siffror.....
Det kallas ätstörningar. Många har det och det syns inte alltid utanpå och ibland vet man inte det själv ens. Den vanligaste bilden folk har av det är en ung tjej med utstickande revben och höften som man nästan kan skära sig på och allt som oftast syns tjejerna med slang i näsan. Men det är inte den enda bilden av det. Det finns dom som är lite kraftigare byggda än skelettjejerna, dom kan man inte spela revbenspiano på och dom har ingen slang i sin näsa men deras problem är av annat slag. Det finns så mycket fördomar om detta så jag skulle få skriva hela natten egentligen men det är som bekant inte bara anorexi som plågar utan även bulimi, diabulimi och ortorexi. Din granne kan ha en ätstörning, tjejen i kassan på Konsum eller din körskolelärare..... Det är det jag vill ha sagt, det syns inte alltid utanpå utan oftast är detta något man bär inom sig och lever med i det fördolda tills det gått så långt så man måste ha hjälp.

Jag känner tjejer som har det, som kämpar med det nu och så dom som kommit igenom det och ut på andra sidan. Jag hör till dom som får behandling för mina problem, jag går till ett ställe en gång i veckan och får råd och stöd i samtal med en kvinna som är där för mig just då. Det är långt ifrån enkelt ska jag ärligt säga, man luras av varelsen i huvudet att ljuga och inte tala om sanningen vilket oftast så är fallet. Det är en lömsk sjukdom på det sättet för man tvingas ljuga ofta och jag gillar inte att ljuga. Lika som att man får finta sig ur situationer som innebär tex resturangbesök eller dylikt. Men mest kanske man ljuger för sig själv ärligt talat. Jag är aldrig nöjd, nöjd med min vikt, med min kropp eller med vad jag stoppar i mig, jag duger aldrig, leta fel är vardagsmat. Man kan allt som oftast också se de som försöker hjälpa en som är ens fiender, dom vill luras och göra så man går upp. Fast egentligen, det man borde inse är att det är människor som tycker om oss, som bryr sig och som ser det vi inte ser och vill hjälpa oss inse att det vi ser är helt fel. Det går inte alltid däremot......

Jag måste varje morgon kontrollera min vikt. Har den gått upp minsta lilla då blir det indragningar på matfronten och mer promenader och mer träningsövningar. Har den gått ner något då belönas jag med att slippa äta så mycket, dvs indragningar även då. Är jag borta och inte kan komma undan utan måste äta så kniper jag igen tuggar och sväljer och går sen hem och får tokångest över vad det kommer stå på vågen imorgon. Allt styrs av vågen, min dag är en enda långa dag av siffror, kan inte sluta tänka på vad vågen visade, siffrorna i kläderna jag kan ha eller inte ha, antalet gånger jag ätit och inte och antalet kalorier samt minutrarna som jag tränade. Ser jag på mig själv så ser jag en tjock gris, ett monster, medans andra säger att jag är för tunn. Jag känner stolen eller sadeln göra ont mot sittbenen men ändå tänker jag på att jag borde göra något åt den där feta rumpan.

I ständig jakt på perfektion! Det verkar som att perfektion är att vara smal - men var går gränsen för aldeles för smal då? Dom som är i det ser det inte, dom jagar kilon fortfarande. Dom som är större plågas av det. Och dom som är i mitten inser det inte.

Jag säger som en syster i sak, fuck anorexi! Och jag vill kasta alla ätstörningar över världens kant!
Jag vill få bort dom för dom plågar ihjäl fina tjejer och killar, ja för även om det inte är lika vanligt så drabbar det även killar. Många har gått åt i sjukdomen och så ska det inte behöva vara, det är en lömsk förrädisk och hemsk sjukdom och kunde jag ta den av alla som bär dens axlar och bära på mina så skulle jag det för jag vill inte att någon ska ha det.
Men det kan jag inte, jag kan bara jobba på min egen och få mig själv bättre och det ska jag. Jag ska göra mitt yttersta för att bli fri från den och sträva mot att kunna vara nöjd och inte som nu mot utopiperfektion. Den perfekta kroppen finns inte och hur mycket jag än jagar efter den så kommer jag aldrig nå den så jag kan lika gärna lägga av med det. Lägga ner stridsyxan och använda tiden till något bättre än att kriga mot mig själv.

Åh tjejer och killar, ni som har det, Gud vad jag önskar att ni kunde gräva ner er stridsyxa och låta er själva må bra, eller i alla fall att det vore så enkelt. Jag säger istället kämpa på, det finns en dag då solen återigen värmer era glada ansikten det vet jag, det gäller bara att hålla ut tills man kommer dit.

Och ni som kommit er igenom det och ut på andra sidan - ni är mina hjältar och förebilder.

Fuck ätstörningar!!!!!!!

Nattetid, och vad gör jag istället för att sova jo ligger och funderar hjärnan i kryss och fipplar med plattan. Sova är annars vad som rekomenderas vid denna timme, jag ska ju upp imorgon, men ja ja, sova kan man göra när man blir gammal. Men om det är till någon tröst så är jag inte inne på något otillbörligt, än iaf....
Ligger och funderar på olika saker. Till exempel varför en del tar bort och lägger till en på Facebook stup i minuten. Att bli borttagen är lite sårande faktiskt om det inte finns någon grund för det, för att sedan få någon lam förklaring och sen ett tag senare få vänförfrågan igen. Jag kan ju säga som så att denna person kommer inte bekräftas igen hur bra det än låter. Hade jag varit taskig eller gått till angrep då hade jag förstått det men inte när denne påstår sig vara en så god vän på telefon då börjar jag fundera vad det är som är konstigt.

Men skit samma jag tänker inte met på det nu, eller försöker iaf.

Jag undrar varför självhatet är som värst på kvällen, varför denna enorma våg av självförakt infinner sig nästan varje kväll - jag hatar den så hårt! Vill inte känna hatet bygga bo i mitt inre och föröka sig ut i varenda hörn av mitt väsen. Det är ett svart mörkt hat som gör ont som en käftsmäll från en hand iklädd rustning. Kall metall mot en av hatet kylig kind. Hatar det!!
Och det där när man ringer nån som inte svarar, väntar ett tag, några dagar eller så och vederbörande inte svarar ändå. Då blir självanklagelsen svårjobbad, tankar går som typ vad har jag gjort denne, den tycker inte om mig mer, ratad, hatad, vad har jag gjort....osv. Men det är ju inte ens säkert att man blivit ratad det kanske handlar om något annat. Men det är ju så infernaliskt svårt att tänka så, självhatet tar över. Men ja ja......

Sugen på bacon där jag ligger i sängen, sugen på det mesta faktiskt. Jag hoppas på mötet på onsdag att det ska ge något bra för jag vill kunna njuta av mat igen, njuta av godsaker utan att få bryt och panik över vad det ska stå på vågen sen.

Men nu är jag trött, nu vill jag sova.

Stod upp vid nio till klockans oljud. Klockan var ställd eftersom bästa vännen Annika skulle ramla in på morgonkaffe. Vi fick en god stund tillsammans med bra prat och varma drycker. De mesta ämnen avhandlades och det kändes fantastiskt att ha vännenmin här, hon är så värdefull för mig.

När min vän avgått så stod det ommöblering och städning på schemat. Det blev ett besök i källaren för att återinställa ett bord som fått flytta ner i källaren för ett tag sen i brist på behov och plats, men till min glädje så åkte det upp igen. Det bordet är speciellt för mig, det är hämtats i Gräve hos mormoroch det har tillhört hennes far min gammelmorfar. Det är ett gammalt bord med många år på nacken och är ett så kallat rökbord, herrarna satt väl och kontemplerade och sög på sina stinkpinnar medans dom avhandlade vad som då var på agendan. Jag tog för några år sen tillsammans med en god vän och målade det chokladbrunt så det är så fint tycker jag även om det nu finns lite skavanker på det, men vem har inte det, alla har vi skavanker. Jag tror bestämt att nu för tiden är det visst inne med skavanker, det kalas schabby chick. Ett urfånigt koncept där man sabbar nya möbler så att dom ska se slitna ut och sen säljer man dom snordyrt under beteckningen chabby chick.
Jag tänker lite som så just nu att jag har en himla massa skavanker på min kropp, själ och allt så då måste väll jag vara chabby chick och då också jäkligt inne, ha ha tänk att man skulle få nytta av skiten.

Tillbaka till dagen. Ommöblering avklarad städning likaså, jag behöver damma sen är det klart.
Det blev en liten sittning för att skriva lite och sen bör det bli förtäring för den här damen.

Jag är djupt farcinerad över antalet anmälda på föreläsningen jag ska ha 12:e december, det är det gigantiska antalet över 100 personer, och då är vi inte ens i närheten av slutdatum ännu. Vad ska det då inte vara den 12:e?? Detta är stort för mig för jag har nått mitt stora mål inom området. Jag sa för länge sen att när jag står på en stor scen och har så många åhörare så jag måste använda mikrofon då har jag nått mitt stora mål, då är allt fullbordat, då är allt komplett. Känns så stort altihopa, tänk liksom lilla jag, jag är ingen speciell jag är bara någon med en udda historia som lever mitt liv, tänk att jag ska få stå på en gigantisk scen och berätta för hundratals om min resa, det är överväldigande stort. Tänk att få nytta av alla år av problem och göra något bra av det. Jag är oändligt tacksam.

Maten dårå. Funkar sådär va, borde och skulle egentligen anstränga mig mer men gör det inte. Jag ska till Eriksbergsgården på onsdag och av någon anledning så är mattankarna extra skruvade just nu med konstiga utfall som jag inte begriper riktigt. Tankarna lever sitt eget liv och jag bara åker medoch har inget annat val. Iblan äts det och ibland inte. Jakten på siffror på morgnarna kvarstår och undanflykterna vid materbjudanden blir fler. Min egen flykt från maten när jag är hemma dominerar mina dagar och lyckan är tydligen att avstå helt med tanke på sifferjakten.
Men jag VET att jag måste äta något innan jag ska föreläsa så då blir det tvångsåtgärder för jag bara ska äta då oavsett om jag vill eller inte, det är en kamp och oftast går det bra.
Men jag hoppas verkligen på onsdagen och starten på ätstörningsenheten för jag vill ju egentligen inte detta även om jag allt som oftast tror det.
Dags att kämpa nu!!

Att ha städat och grejat är skönt, det känns fräschare och det är en lättnad.

Jag hatar siffror har alltid gjort och kommer säkert alltid att göra, och det jävliga just nu att ALLTING omkring mig är siffror. Jag hatar ju siffror!
8 och ett halvt kilo mindre. 1 och en halv månad och 8 kilo och mindre. Ät inte fyra stycken, ät två MAX, helst bara 1. Äta 1 gång om dagen Max 2. Har vägt över 80 kilo men det är nu länge sen. Jag kommer i 27 tum, det är lite, det har jag aldrig gjort tidigare. Har siktat på storlek 36, kommer nu i. 38 är för stort, förr var det aldeles för lite. Förr? Nä för mindre än 2 månader sen. Vaknar, skyndar mig till vågen, yes, 8 hekto mindre. Morgonen efter, mot vågen, yes 1,2 kilo mindre. Vad ska jag göra nu för att komma under nya mållinjen 64? Nu väger jag 64, imorgon vill jag att det står 63,nånting, hur gör jag då, jo röra på mig mer och äta ännu snålare. 2 km tror jag hundarna och jag gick på långa promenaden idag. 0 i ork och 0 i energi. Från 1 till 100 i irritation numera. Från 0 till 100 och mitt hjärta svämmar över nu för tiden. 2 är vi i huvudet nu, en regeria domderia manipulata och så en liten del av jag. Hon har bestämt att under 60 kg ska vi. Bmi säger ingen fara med det, kör på det.
4:49kr på kontot nu, på måndag 404:49kr hoppas jag om Christer gjort som jag sagt och ändrat på insättningen.
Klockan 16:30 måste jag vara i Tegelbruket på måndag för då föreläser min kollega och förebild, det vill jag inte missa.
Klockan är nu 14:40 och hundarna som är 2 ska snart ut igen. Blocketannonsen kostar 40kr för att få in lite pengar.

Jag är siffror!!

Hur kan man som mamma till enda barnet bara låta en separation, en brytning bara passera enkelt? Människor, föräldrar till barn som jag pratat med om detta är eniga om att skulle mitt barn säga jag vill bryta med dig mamma/pappa för alltid så skulle dom göra allt i sin makt för att få till en bättre lösning, dom är alla eniga om att dom skulle strida för sitt barn och deras relation hur det än såg ut. Alla har grundtanken reparera laga och läk det som felas i relationen.

Men inte min mamma! Jag värjde mig och opponerade mig imot att vara nån slags informationskanal och informatör om släktens förehavanden, släkten hon inte vill veta av, satte ner foten och sa jag vill inte mer, då istället vände hon det imot mig.hon anklagade då mig, jag som försöker vara på hennes sida alltid så gott det går, hon skrev "man kan ju undra vad du sagt till dom om oss för det var efter att du varit här som dom bröt kontakten med oss" . Hallå vänta lite nu här!!! Jag försöker alltid medla och reda i situationen hon tror finns, försöker alltid vara på hennes sida, hon frågar ofta "har du gått över till fiendeland" när jag nån gång opponerar mig mot hennes pajkastning på sin egen familj. Och nej jag har inte gått över till fiendeland för det finns inget sådant! Jag satt imellan hennes knäppa idéer om att släkten mobbat ut henne och försökte vara hennes dotter trots att någon jag konstigt nog älskade kastade skit på andra jag älskade vilket jag inte fick låta henne veta för då var jag i fiendens läger också. Och det var vad som hände sen.
Hennes släkt/familj har inte övergett henne dom har bara tröttnat på all skit hon häver ur sig, anklagelser, beskyllningar och hårda ord, så dom orkar inte försöka längre men hon får det till att hon är utmobbad fast egentligen har hon gjort sig omöjlig bara genom sitt beteende mot dom.
När jag fått nog efter den beskyllningen och totalt osanna anklagelsen så valde jag att bryta med min mamma. Detta gjordes i en mailkonversation och hennes reaktion på det var "skönt!!!!!!!!!!!!!!!!".
Skön??! Är det så en kvinna reagerar när hon mister sitt enda barn?!?!?? Jag blev chockad och ledsen och undrande. Jag undrar liksom varför strider hon inte för mig, varför kämpar hon inte ens det minsta som en vanlig mamma hade gjort???
Svaret är hon är ingen vanlig mamma och har aldrig varit. Ingen normal mamma bär hand på ett litet litet barn. Ingen normal mamma låser in ett litet barn i garderoben och släcker lyset. Ingen normal mamma förnedrar sitt barn och uppfostrar genom att tukta och skrämma till respekt. Och ingen mamma säger till barnets far "att nu får du ta ungjäveln för jag vill inte ha na längre"

Men konstigt nog, trots allt jag gått igenom med henne så saknar jag henne verkligen. Jag önskar bara att hon skulle anstränga sig lite mer, kämpa för mig, göra sitt för att försöka ställa tillrätta. Även om detta nog är till det bästa eftersom mamma och jag är som två magneter som är felvända mot varandra så saknar hjärtat henne ibland så det nästan går sönder. Jag kanske borde hata efter alla år och alla sår hon gjort i mig men istället saknar jag henne och älskar henne faktiskt. Hon har en del fina sidor, goa sidor även om det aldrig någonsin kommer finnas minsta lilla tillstymmelse till normalitet i vår relation.
Jag önskar bara att hon kämpade lite mer för mig!
Kan man bara upphöra att älska sitt barn??
Jag har inte upphört att älska henne och saknaden är ett mörkt rum i mitt hjärta som blir större och större. Men det finns inte i min värld att ringa till henne, jag har förlåtit henne men i detta fallet så är det hennes del att lyfta luren och medge att det var en dum anklagelse och osann, jag ber om ursäkt.
Egentligen är det bäst att inte ha kontakt alls med tanke på hur påfrestande det är med detta spel gentemot och runtomkring släkten det förgör mig men likväl älskar jag min mamma och saknar henne.
Tänk om det bara kunde vara enkelt, bara "poff" och där har vi en klockren lösning, men sånt existerar inte det vet jag.

Vi mår nog bäst isär mamma och jag, men snälla mamma älska mig lite åtminstone, sakna mig bara lite.
Jag är som alla barn oavsett vad länkad till min mamma i och med att jag bott i henne, vi delar genetiska uppsättningar och har blodsband som ingen kan ta ifrån oss, så på något vis är hon alltid min mamma även om hon glatt avsagt sig moderskapet.
Jag hoppas det kommer en dag då hon inser att det hela är fel för hur mycket hon än gjort så skulle jag vilja ha tillbaka min mamma om så bara för en stund. Eller åtminstone få se henne kämpa för mig.

Jag saknar med mamma:
Hennes hår
Hennes skratt
När hennes ögon är glada
Den faktiskt existerande omsorgen
Hennes röst
Att kunna ringa till henne
Dom långa bra samtalen
Hennes förmåga att vara sådär härligt otippad som hon kan vara

Jag behövde skriva ur mig allt detta.

Min pappa är hemma igen i Sverige igen och det gör mig såå glad för jag har längtat så mycket efter honom, älskade pappa min. Självklart är min älskade styvmor också storligen saknad och är så även hon storligen välkommen tillbaka till ett kylslaget gammalt Svedala.
Jag visste inte att jag kunde sakna honom så mycket, har saknat hans röst, att prata i telefon med honom lite nu och då. Så skönt att han och frugan är hemma. Hoppas dom har haft det kalasbra för det är dom såå värda.

Haft tvättstugan sen fyra idag och nu är klockan 20:20. Det var ingen annan inbokad på hela dagen så det var bara att köra på. Dock kom jag ner halvåtta och då tyckte någon annan att det var dens tur vilket gjorde mig heligt vred till en början men sen kubbade jag ner igen och då var det Helen min döva granne som misstagit på dagar så vi löste det.
Det ska bli grymt skönt att lägga sig i rena lakan ikväll, under stjärnhimlen som Peter och jag satt upp ovanför sänghimmeln.

Borde gå och ta min medicin men ids fasen inte ta mig ur soffan, är som en seg slö gammal tant som inte orkar något nu för tiden. Vill orka att ta mig promenader för att det är skönt och behövs men det finns i gen ork och det är trist, det mesta kräver ork och det har jag sparsamt med tyvärr.
Kan visserligen hänga ihop med födointag vilket jag är medveten om men ej förmögen att göra något åt i nuläget. Jag har fått en behandlare på ätstörningsenheten vid namn Emma och väntar bara på kallelse, Anna sa att jag borde ha en tid inom två veckor. Jag ids inte skriva om vad jag känner inför det så jag övergår till något annat.

Imorgon kommer Lena hit, goa Lena i gruppen. Hon skulle komma hit och spana in min nya sambo Jacko. Mitt lilla fjäderfä som gör dagarna trivsamma med sitt babbel och frösmaskande. Ja en å annan toarulle får allt sätta livet till imellanåt också. Lukas och Milou har fått ge upp sina leksaker för destruktion av en mer permanent gäst. I alla fall kommer Lena imorgon och det ska bli trevligt.

Klippte håret igår, såååå skönt!! Dock får jag inte till det lika snyggt som frisören men det får man väll aldrig. :)

Nu är orken slut så jag måste skynda mig ner till tvätten innan jag somnar

Denna kväll bjuder på ångest. På menyn: gammal uppskrämd ångestbjäffs från förr. Efterträtt : en sjuhelvetes ångest. Ja just det förrätten, att vara tvungen att frisera och kamma till sina åsikter efter att fått pålyst för mig att det jag skriver passar inte alla läsare. Och vad gör vi med den informationen en ångestladdad kväll som denna......jo skriker from the top of my lungs: LÄS INTE DÅ!!!
För här ska fan inte friseras nåt, jag har min blogg för min skull och om någon annan tilltalas av den och vill läsa nån gång ibland så är det upp till den men gillar man inte upplägget så finns det miljontals bloggar att läsa.
Jag vill kunna vara fri att uttrycka mig, att skriva utifrån hjärtat för det är mitt sätt att vara och leva och det är väll aldrig någonsin någon som säger men Gud vad ful färg du har påminna ögon trä genast på ett par linser så du blir blåögd så man kan se på dig. Eller urs vad ful du är i håret så får du inte se ut klipp dig och köp hårfärg..... Not my kind of cupp of coffe!

Den där jävla å gesten som bor här nu då, jo den är av sorten som allt som oftast bor här nu och är kopplad till födointag vilket enligt nya ordningar är strängeligen förbjudet. Hata det vidriga as jag är som gick och köpte tacoingridienser, urs ditt svin hur kan du!! Jag var hungrig som man blir även om jag är av åsikten att hunger ska härdas ut inte åtgärdas. Men jag mitt sviskonhuvudgick iväg iväg till affären, skämdes hela vägen dit och hela vägen hem. La tillbaka grejerna flera gånger, ångrade mig och ångrade mig igen, ångesten red mig under hela tiden. Lommade hem, det kändes som om alla stirrade på min lilla genomskinliga plastpåse med köttfärs och tortillabröd, skämdes som en hund. Väl hemma gjordes maten redo. Åh vad jag hoppades att det som vanligt skulle "misslyckas" och bli oätligt, men tyvärr så blev det inte så. Mat åts, två små tacos fann sin väg ner i den lönnfeta buken som inget skulle ha egentligen. När de två fördömda tacosen från djupaste avgrund av helvetets hörn låg i min mage så kom från samma avgrund redan nämnd en ångest som inte går att beskrivas. Det var som att slaktas levande, att se på lem för lem avlägsnas med ett mycket trubbigt föremål och smärtan var oöverstiglig inombords. Hatet kom efter på en ful liten kälke. Vad har du gjort ditt dumma as?? Allt kommer vara förgävesnu bara för detta fattar du väll!!! Segertalet på vågen imorse som var det lägsta sen sjunde klass det kommer ju ha vänt och så kommer det stå 100 kg imorgon istället!! Hur dum får man vara egentligen, tänk människa!!!! Tanken på att stoppa fingrarna i halsen torterar mitt sinne en dryg stund, jag lyfter fettarslet från soffan och går dit........men jag min fega hund gör det inte. Sen vill jag ha tag i något att skära lite i mig med, ett rakblad eller så.........hittar inget. Men samtidigt finns också tanken jag vill inte förstöra med att skära nu efter allt jag byggt upp.....

Timmen är senare nu och närmare läggdags. Fast jag är fortfarande fast i tanken på hur otroligt fel jag är vilken jävla looser jag är, en FET looser.
Jag tror stenhårt på att när människor säger att jag ser tanig och mager ut så ljuger dom. Antingen för att vara snälla eller för att dom äcklas av allt svallande fläsk.
Det är dubbelt. Jag äcklas av allt enormt äckligt fladdrande fläsk som min kropp tyngs av men mina jeans i storlek 36 börjar bli för stora.
Jag hetsar mig själv till att inte äta och jublar när jag lyckats undgå mat en hel dag. Jag blir lurigoch trixig för att komma undan en måltid när andra insisterar. Jag tycker inte om det beteendet för det innebär ljug och det gillar inte jag.
Ja jag har ätstörningar, jag är fast, kommer inte ur själv. Imorgon tisdag så ringer chefen för Eriksbergsgården där ätstörningsenheten är och talar om vem som ska vara min behandlare och när jag ska börja. Jag är rädd men jag vill ha hjälp för det scenariot jag beskrivit är inte kul alls någonstans, det river i hela min själ. Jag vill ha hjälp för så här vill jag inte ha det.

Och imorgon kommer älskade lilla mormor, hur i hela friden ska jag ta mig ur att äta på resturang med henne, jag har ju ätit för en hel vecka idag jag får ju inte äta på resten av veckan nu. Älskade mormor hoppas hon förstår........det vet jag att hon gör.

God natt