Hur kan man som mamma till enda barnet bara låta en separation, en brytning bara passera enkelt? Människor, föräldrar till barn som jag pratat med om detta är eniga om att skulle mitt barn säga jag vill bryta med dig mamma/pappa för alltid så skulle dom göra allt i sin makt för att få till en bättre lösning, dom är alla eniga om att dom skulle strida för sitt barn och deras relation hur det än såg ut. Alla har grundtanken reparera laga och läk det som felas i relationen.

Men inte min mamma! Jag värjde mig och opponerade mig imot att vara nån slags informationskanal och informatör om släktens förehavanden, släkten hon inte vill veta av, satte ner foten och sa jag vill inte mer, då istället vände hon det imot mig.hon anklagade då mig, jag som försöker vara på hennes sida alltid så gott det går, hon skrev "man kan ju undra vad du sagt till dom om oss för det var efter att du varit här som dom bröt kontakten med oss" . Hallå vänta lite nu här!!! Jag försöker alltid medla och reda i situationen hon tror finns, försöker alltid vara på hennes sida, hon frågar ofta "har du gått över till fiendeland" när jag nån gång opponerar mig mot hennes pajkastning på sin egen familj. Och nej jag har inte gått över till fiendeland för det finns inget sådant! Jag satt imellan hennes knäppa idéer om att släkten mobbat ut henne och försökte vara hennes dotter trots att någon jag konstigt nog älskade kastade skit på andra jag älskade vilket jag inte fick låta henne veta för då var jag i fiendens läger också. Och det var vad som hände sen.
Hennes släkt/familj har inte övergett henne dom har bara tröttnat på all skit hon häver ur sig, anklagelser, beskyllningar och hårda ord, så dom orkar inte försöka längre men hon får det till att hon är utmobbad fast egentligen har hon gjort sig omöjlig bara genom sitt beteende mot dom.
När jag fått nog efter den beskyllningen och totalt osanna anklagelsen så valde jag att bryta med min mamma. Detta gjordes i en mailkonversation och hennes reaktion på det var "skönt!!!!!!!!!!!!!!!!".
Skön??! Är det så en kvinna reagerar när hon mister sitt enda barn?!?!?? Jag blev chockad och ledsen och undrande. Jag undrar liksom varför strider hon inte för mig, varför kämpar hon inte ens det minsta som en vanlig mamma hade gjort???
Svaret är hon är ingen vanlig mamma och har aldrig varit. Ingen normal mamma bär hand på ett litet litet barn. Ingen normal mamma låser in ett litet barn i garderoben och släcker lyset. Ingen normal mamma förnedrar sitt barn och uppfostrar genom att tukta och skrämma till respekt. Och ingen mamma säger till barnets far "att nu får du ta ungjäveln för jag vill inte ha na längre"

Men konstigt nog, trots allt jag gått igenom med henne så saknar jag henne verkligen. Jag önskar bara att hon skulle anstränga sig lite mer, kämpa för mig, göra sitt för att försöka ställa tillrätta. Även om detta nog är till det bästa eftersom mamma och jag är som två magneter som är felvända mot varandra så saknar hjärtat henne ibland så det nästan går sönder. Jag kanske borde hata efter alla år och alla sår hon gjort i mig men istället saknar jag henne och älskar henne faktiskt. Hon har en del fina sidor, goa sidor även om det aldrig någonsin kommer finnas minsta lilla tillstymmelse till normalitet i vår relation.
Jag önskar bara att hon kämpade lite mer för mig!
Kan man bara upphöra att älska sitt barn??
Jag har inte upphört att älska henne och saknaden är ett mörkt rum i mitt hjärta som blir större och större. Men det finns inte i min värld att ringa till henne, jag har förlåtit henne men i detta fallet så är det hennes del att lyfta luren och medge att det var en dum anklagelse och osann, jag ber om ursäkt.
Egentligen är det bäst att inte ha kontakt alls med tanke på hur påfrestande det är med detta spel gentemot och runtomkring släkten det förgör mig men likväl älskar jag min mamma och saknar henne.
Tänk om det bara kunde vara enkelt, bara "poff" och där har vi en klockren lösning, men sånt existerar inte det vet jag.

Vi mår nog bäst isär mamma och jag, men snälla mamma älska mig lite åtminstone, sakna mig bara lite.
Jag är som alla barn oavsett vad länkad till min mamma i och med att jag bott i henne, vi delar genetiska uppsättningar och har blodsband som ingen kan ta ifrån oss, så på något vis är hon alltid min mamma även om hon glatt avsagt sig moderskapet.
Jag hoppas det kommer en dag då hon inser att det hela är fel för hur mycket hon än gjort så skulle jag vilja ha tillbaka min mamma om så bara för en stund. Eller åtminstone få se henne kämpa för mig.

Jag saknar med mamma:
Hennes hår
Hennes skratt
När hennes ögon är glada
Den faktiskt existerande omsorgen
Hennes röst
Att kunna ringa till henne
Dom långa bra samtalen
Hennes förmåga att vara sådär härligt otippad som hon kan vara

Jag behövde skriva ur mig allt detta.