Nu skriver jag nåt som förmodligen inte kommer landa på internet alls, skriver för min egen skull, för att förstå bättre det jag egentligen inte förstår....
Jag har alltid varit matglad. Jag har alltid varit den som tagit om. Jag har alltid tyckt om matlagning, att experimentera och laborera med smakerna.
Men det var då.....
Nu håller ett nytt kapitel i mitt liv på att skrivas,eller ja nygammalt kanske... Jag och maten är nu de bittraste fiender. Maten retas och lockas och jag drar mig längre och längre ifrån ett sunt förhållningssätt till något som är helt normalt egentligen, något som ingår i var mans vardag. Det började som ett litet groll mig och maten imellan till att nu ha blivit regelrätt krig. Eller rätt förresten, det finns inget som är rätt i detta - allt är helt jävla uppåt väggarna galet!! Jag hatar't!!!
Jag hatar det faktum att ett paket bacon skrämmer skiten ur mig. Jag hatar vad ett paket bacon gör med mig. Ett paket bacon ger mig grova våndor där det ligger i frysen, det måste väck till varje pris annars riskerar det att fläska på mig, ge mig hull bara av att det finns i min frys, det får i te finnas, det får inte göra mig fetare!!! All mat är nu förbjudet i min lägenhet, basta!!! Nää ingen pasta, inte ens det!!! Ångesten ikväll att koka pasta och steka bacon var som att förbereda en terroristattack kändes det som. Hemskt!!! Ångesten att färdigställa en maträtt för min egen räkning var som att veta att terroristattacken var ämnad för mig, det var jag som skulle sprängas i tusen bitar. Hotet hänger över mig, som en drypande seg loska på min aksel, äcklig som den och skräcken är ätter värre.
Där och då sattes ett förbud på spisen - där får inget lagas mer, inget skall från och med nu ätas i mitt kök. Vill inte ha ångesten vid matlagning, känslan av fel som är lika stor som hela Närke.
Skräcken hotet och ångesten tvingar mig till övningar, promenader och löprundor för att kompensera misstaget att jag åt hur lite det än var. Ja för hur mycket åt jag egentligen, fem spagettistrån och några bitar bacon innan resterande fick möta soptunnans mörker. Ingen mer mat får lagas!!!
Imorgon ska jag till Eriksbergsgården, det blir helt klart en promenad dit för att gottgöra det snedsteg jag gjorde ikväll när jag kom till korta och åt trots att jag lyckats undvika det ett tag nu, varit duktig. Svält är bra! Eller lite iaf. Och imorgon ska jag till sjuksköterskan på Eriksbergsgården också, fy fan, hoppas hon har tång när hon ska beröra mitt feta äckel. Onödigt, jag är fetare än dom flesta på ätstörningsenheten och så ska jag till sjuksköterskan! Men ja ja, har väll inget val.

Promenera mera, bränna fett, göra övningar, om jag bara orkade, har blivit så otroligt trött nu för tiden. Och helst vill jag vara hemma, vill inte gå bort till folk, vill vara ifred. När man kommer borttill andra så ska det konstigt nog ätas jämt och det är så himla svårt att förklara att jag vill inte ha så istället så stannar jag hemma. Lika som att folk pratar om hur jag ser ut det är svårt. Dom ger en bild som inte överensstämmer med min. Dom säger åh du är smal som en pinne, jag säger ni måste bredda dörrarna så den här kolossen kan passera. Jag ser fett fett fett och dom säger sig se ben, det går inte ihop. Visst har jag minskat några centimeter runt midjan men inte många direkt. Vågen visar mindre men inte mindre så jag blir nöjd. Men det ska det bli ändring på.....

Jag och min ätstörning går en rond och smockorna haglar. Men jag vet inte vem som vinner, förstår inte hur någon ska kunna vinna...

Jag hatar't !!!

Jag har upptäkt ett instrument på min kropp! Om jag lyfter på armen och bakåt ryggen så har jag ett dragspel, eller nej förresten, jag har två, ett på varje sida. Dom är där men går inte att spela på. En del människor griper tag i nåt av mina dragspel för att säga mig något, något jag borde förstå tycker dom. Ibland kan jag gripa tag i dom själv men av den anledningen att jag vill ha nåt att hålla i. Ibland far mina fingrar över dragspelet och för en kort kort stund går något upp för mig och då en kort stund fördunklas mitt inre och en lampa tänds på ett nedsläckt och väl igenbommat kontor. Men det går fort över, det där kontoret skall förbli igenbommat och nedsläckt och ingen får gå in där, ingen får pilla på dom grejer som finns där. Om någon mot all förmodan skulle ta sig för att ta sig in där och börja kolla igenom så skulle dom kanske hitta en gammal, hård, väldigt kompakt och fyrkantig låda och på den står det Förnekelse. Tittar man vidare i bråten så hittar man en liten petit och smått ful låda med texten Skam på. En annan låda av det mer otympliga slaget finner man under en hög med bråte och den är stor och bökig och på den lyder texten Självhat. Letandet går vidare och i en korg ligger några lite halvstora små förpackningar och om man tittar på etiketterna så står där Driv, Vilja och Ambition som är överstruket och istället står Ambivalens. Det sista fick läsas snabbt för intrånget har blivit upptäckt och inkräktarna blev snarast avhysta under haranger av hårda ord, förmaningar, hot och ilsket mutter om att klampa in på någons revir det ska man ge fullständigt fan i.

Alla har vi våra skrubbar och låsta rum, ett ställe där man önskar förbli ensam utan besök. Och ibland behöver man städa därinne, man behöver bli påmind om att innehållet håller på att äta upp väggarna och golvet så snart är det så stora hål så att den stora massan har fri sikt in. Och inte vill du väll att alla och verkligen alla kan se rätt in i din hemliga skit som du så väl gömmer undan.
Så se till att rikta uppmärksamhet på att städa istället för att inrikta på att låsa efter dig.

Jag har upptäkt ett instrument på min kropp! Om jag lyfter på armen och bakåt ryggen så har jag ett dragspel, eller nej förresten, jag har två, ett på varje sida. Dom är där men går inte att spela på. En del människor griper tag i nåt av mina dragspel för att säga mig något, något jag borde förstå tycker dom. Ibland kan jag gripa tag i dom själv men av den anledningen att jag vill ha nåt att hålla i. Ibland far mina fingrar över dragspelet och för en kort kort stund går något upp för mig och då en kort stund fördunklas mitt inre och en lampa tänds på ett nedsläckt och väl igenbommat kontor. Men det går fort över, det där kontoret skall förbli igenbommat och nedsläckt och ingen får gå in där, ingen får pilla på dom grejer som finns där. Om någon mot all förmodan skulle ta sig för att ta sig in där och börja kolla igenom så skulle dom kanske hitta en gammal, hård, väldigt kompakt och fyrkantig låda och på den står det Förnekelse. Tittar man vidare i bråten så hittar man en liten petit och smått ful låda med texten Skam på. En annan låda av det mer otympliga slaget finner man under en hög med bråte och den är stor och bökig och på den lyder texten Självhat. Letandet går vidare och i en korg ligger några lite halvstora små förpackningar och om man tittar på etiketterna så står där Driv, Vilja och Ambition som är överstruket och istället står Ambivalens. Det sista fick läsas snabbt för intrånget har blivit upptäckt och inkräktarna blev snarast avhysta under haranger av hårda ord, förmaningar, hot och ilsket mutter om att klampa in på någons revir det ska man ge fullständigt fan i.

Alla har vi våra skrubbar och låsta rum, ett ställe där man önskar förbli ensam utan besök. Och ibland behöver man städa därinne, man behöver bli påmind om att innehållet håller på att äta upp väggarna och golvet så snart är det så stora hål så att den stora massan har fri sikt in. Och inte vill du väll att alla och verkligen alla kan se rätt in i din hemliga skit som du så väl gömmer undan.
Så se till att rikta uppmärksamhet på att städa istället för att inrikta på att låsa efter dig.

Står vid min livstavla, och min nutavla. Båda har dom en hel del svårt i sig, problem och svårigheter långt bakåt och just nu.
Jag vill sudda bort allt på en tavla och det är inte min livstavla trots att mycket finns som varit oerhört jobbigt och smärtsamt. Nej inte den för den är formen till den människa jag skapats i för att bli den jag är idag. Allt inkluderat, inget sudda.
Men nutavlan, den över min vardag den vill jag gå loss på. För formarna där gör mitt nu och min dag och det är inte samma sak. Problemen för dagen skapas nu och där och har man otur så kvarstår dom som något som blir fast förankrat på livstavlan. Men om jag tar tag i det som finns på nutavlan, suddar ut ojämnheter i den dagliga trivseln, filar på frågor som kanske varken är relevanta eller behöver ställas för svaret kanske både är ovidkommande och totalt innehållsfattigt i den stora meningen och betydelsen, den som spelar roll.
Det kanske finns någon krämpa jag har men om jag gnuggar på etiketten så kanske det står något helt annat där under. Det kanske står för något helt annat och lyckas svaret uppdagas så finns där nyckeln till hur man får bort sjukdomen utan att behöva kämpa med näbbar och klor.
Sudda sudda!
Att leta i sanningspåsen är också nyttigt. Vad är sant i allt i mitt liv, vilka påståenden är sanna, vilka relationer är det, vilka stämplar jag har vilar på stadig grund. Påståenden kommer både från andra och från mig själv och båda kan vara sanna liksom falska, den stora konsten är att inte fabricera sanningar som tar ner mig och välter ut allt. Likaså relationer, ärligt eller inte ärligt, behov/ begär eller sund, varm och levande.....dags att städa där. För vilka relationer ger något och vilka tar ner.
Och sist stämplar, jag tror att jag har en viss stämpel, en som alltid funnits där som jag nästan är född till trodde jag..... Men icke, vi föds som små oskyldiga obefläckade barn och förblir såna tills någon något ändrar på det. Ingen föds med en stämpel! I mitt fall har jag själv med viss hjälp satt stämpeln på mig och jag inser nu att det är fel. Jag kan inte leva ett helt liv och underkasta mig stämpeln för då får jag inget helt liv för stämpeln kommer alltid att finnas där och hindra mig och bromsa mig.
Dags att sudda!!!!
Dags att ta fram stora tvättasvampen och det starka medlet och börja tvätta.
Min stämpel: psykfall.
Den ska bort!!! Jag kommer aldrig kunna tro mig om att kunna arbeta eller starta en familj eller klara mig utan insatser om jag inte genast avlägsnar den. Jag kommer aldrig kunna bli en människa med ett eget värde om jag inte avlägsnar den. Och jag kommer alltid ha den som en stor skylt på min offerkofta som jag kastar på mig när livets stormar blåser upp till orkan i mitt liv. Den stämpeln har nästan blivit till ett namn - dags att ändra på det, för det är verkligen inget vackert namn.

Slå ifrån, stå upp, gör om, gör NYTT. Jag och endast jag kan ändra detta, jag kan riva av mig skyltar och stämplar, jag kan och bara jag sudda ut felaktigheter på min nutavla som är bromsklossar i livet.

Upp till kamp nu Jenny, riv loss, vrid ur, tvätta, slå mig fri. Det är dags nu!