Jag vågade!!!

Jag sålde mina vågar i helgen, jag vågade faktiskt det, och det är knappt jag tror det själv. Att göra mig av med vågarna är för mig likställt med en alkoholist som tömmer spritflaskorna i vasken för att sätta stopp för ett beroende. Man gör det med skräckblandad förtjusning, ser på medans varje droppe rinner ur flaskan och träffar botten på diskon med en droppe som smäller högre än ett pistolskott. För även om man vet att man gör det rätta och är (hyfsat) trygg i beslutet så är det alltid ett uns av det där gamla, det sjuka kvar i ens medvetande, ett spår av det gamla som vad det verkar som aldrig kallnar och aldrig försvinner. För ju närmare slutet på flaskan, eller i mitt fall avlämnandet av mina vågar så blir det plötsligt högljutt uppe i huvudet av alla gammal troll och demoner från förr som kryper fram som äckliga kackerlackor och blir till ett stort intermezzo av okvädningsord, förebråelser, gutturala vrål och ångestliknande böner som skriker så det skär i mitt medvetande att gör det inte din idiot låt bli annars skriker vi ihjäl dig

Jag tänkte ut när jag väntade på mannen som skulle hämta vågen som han visat intresse för att jag ska försöka få honom att ta med sig båda, kosta vad det kosta ville. För i det här fallet sket jag högaktningsfullt i värdet och pengarna, jag såg min chans att bli befriad, att klippa navelsträngen en gång för alla till matmonstret som varit olovligt inneboende i mitt medvetande så länge. Och ståendes i hallen pratandes lugnt och stilla trots att det kändes som att någon höll på att extrahera mina inre organ i vaket tillstånd utan bedövning så lyckades jag med konststycket att dyvla på honom bägge vågarna, att ta med sig dom och gå ut ur mitt liv med själva ratten som styrt livet mitt.

Hur ska jag göra nu, ingen ratt, ingen gps, ingen karta - måste börja helt på nytt igen.
För nu är en gång för alla dessa ting ute ur mitt liv, dom som utgjort det centrala, ryggraden i hela min verklighet, det allting är upphängt på, jag måste hitta något annat att fästa blicken på.
När det var som värst gick jag upp på nätterna och vägde mig. Varje gång jag vaknade på natten med toabehov så på vägen tillbaka till sängen så blev det alltid ett stopp på vågen. Fråga mig sen på morgonen efter vad det stod på vågen och jag mindes inte en siffra, men ändå så skulle det göras åter igen natt efter natt.
På dagarna var det också vägning. Först enligt en utstuderad procedur på morgonen som var lite av dagens kompass, stod det några gram åt fel håll så betydde det en dag av strid och kamp, med mig själv och mina tankar och mot mat och siffror och gram. Och jag var aldrig nöjd! Aldrig aldrig aldrig!!
De siffror jag stod och föll på då som gav mig hysteriska utbrott och stränga bestraffningar dom är idag passerade. Det som då gav mig panikångest är något jag nu hanterar enligt ordning, det blir inga indragningar eller bestraffningsmarcher längre även om jag helt ärligt ska erkänna att det är ännu inte kav lugnt uppe i mitt huvud, nej det vore att bedra sig att säga. Men skillnaden nu är att jag låter mig inte styras av dom eller siffrorna.

Så nuläget är som följer. Det är våglöst men inte ljudlöst. Det är inte viktlöst men utan vikthets. Träning är skönt av den anledning att man kämpar sig trött på ett bra sett som leder till något sunt inte kämpa mot ett osunt mål som är som att vara åsnan som jagar moroten som sitter på ett metspö hållet av puckot som sitter på ryggen.
Visst jag har mina issues fortfarande, jag tänker mycket men bra mer funderingar än sjuka besattheter. Jag vill vill vill leva och må bra och jag vet att kämpa motströms som det är att göra om man gör när man lever under matstressen och våghetsen går inte och man måste befria sig från det som håller en nere, saker som hör till det förgångna och det sjuka.
Jag mår bra och vill fortsätta med det så därför valde jag att gör mig av med det som hindrade mig, för hur mycket jag än ville slå bort den tanken så inser jag att faktiskt var så......


Dropp dropp dropp splatt smasch PLASK!!!
Det suger i en att jäklar vad slösar bort dyra pengar, en massa slit rinner ut nu....
Men man kan istället se det som så att för varje droppe, för varje plask är jag ett steg närmare att bli kvitt det, bli helt fri att tänka sunt

KLIPP!!!
Mitt val, det slutar här, det slutar idag!! Jag kräver tillbaks kontrollen över mitt liv! För jag har ett, jag kunde ha varit utan, varit död efter så många gånger på gränsen, men jag överlevde alla dessa gånger och som en hyllning till alla dom och att jag lever så sålde jag vågen.

Det blev en hemmadag istället för jobbdag idag. Imorse när klockan spelade sönder mitt huvud så var jag tröttare och hängigare än vanligt och efter att vårdcentralen ringts för att få hjälp med huvudvärken så ringdes även jobbet och avbokades så till sist kunde jag somna om. Snacka om vrak, det har kommit och gått under dagen så nu är jag tillbaka i sängen igen.
Jag skulle proviantera förut, förse mig med nåt gott i uppiggande syfte till sängläget. Men när jag skulle upp för trappen så fick jag stanna och vila ett antal gånger innan jag nådde toppen och trapporna kändes som ett Mount Everest gånger två. Är så vansinnigt slut, trött i hela kroppen och den jävla huvudvärken sällskapar som vanligt.

Och apropå huvudvärken så kan jag inte direkt påstå att besöket på vårdcentralen var särskilt konstruktivt direkt. Läkaren var mest pratsjuk och pratade mest om allt möjligt annat än det besöket gällde. Sen den lilla tid som ägnades åt huvudvärken så sa hon ja det beror nog på dina mediciner, som visserligen inte ändrats på ett bra tag men men.

Och väl på väg från Laggårdsängen och hem så blev det ett stopp på Järntorget för bussbyte och under den väntan blev jag och alla andra där på torget bjudna på en one man show.
Det hörs ett redigt oväsen längre ner på torget något som låter som en rejäl dispyt mellan två individer. Dock förbryllande nog när kombattanterna kliver in i allas våra synfält så är det till synes bara en ilsken människa. Dispyten fortsätter mellan argbiggen och hans polare Molgan som dagen till ära var väldigt osynlig och lågmäld. Ärligt, jag hade hemskt gärna varit osynlig och knäpptyst också om min polare brölat på det där viset ute bland folk. Den arge mannen fortsätter sin dispyt med Molgan under hela promenaden över Järntorget och till slut blir Molgan kapitalt avvisad och får korgen å det grövsta, allt medan mannen argt muttrandes knallar Drottninggatan upp, imellanåt så vänder han sig om och slår ut med armarna i en vid gest och skriker ur sig lite.
Stackars Molgan, jag hade nog avslutat den vänskapen om jag var han, fast å andra sidan kan han ju försvinna i ett rosa moln med lätthet och sen slippa den arge karln som gav honom ovett i sån hög dos.
Nej men seriöst den mannen hade nog missat sina pills under en längre tid för det var inte många bollar som var intakta i hans lilla bollhav, eller bollhav föresten, räknas tre platta bollar och en halv som bollhav......


När jag väntade på bussen vid vårdcentralen så gjorde jag något jag velat göra sen i söndags. På lördag kväll så fick jag sent ett samtal som slutade med att jag kastade mig på första bästa buss då en älskad vän mådde dåligt. Första etappen gick väl men efter bytet till nästa buss sket det sig rejält. Efter Österplan och precis innan Hagmarksgaatan så kommer en piketbuss i full fart med sirener och blåljus på. Man tror ju att poliser ska ha trafikvana men det måste ha varit nåt stolpskott som körde för han kör från vänstersidan av bussen och svänger höger mitt framför bussen som inte har en chans på världskartan att hinna bromsa och det dessutom var en ledbuss som är ätter svårare att tvärnita med så då är smällen ett faktum. Det small rejält men verkade bara bli plåtskador, ingen behövde föras till sjukhus men det blev inget mer åka med den bussen, alla passagerare får gå av och leta sig fram till nästa busshållplats och ta efterkommande buss. Alla var skärrade och flera pratade i mobiltelefon. Jag hörde brottstycken av samtal och det jag hörde var att alla var eniga om att det i.n.t,e var busschaufförens fel och att polisen hade svinat sig mot den stackaren som körde bussen.
Så därför ringde jag idag bussbolaget för att redogöra chaufförens oskyldighet i olyckan ifall något annat skulle påstås. Så dom fick mitt namn och nummer och fick grönt ljus att skulle det behövas kompletteras något i fallet så är det bara att höra av sig. Det kändes bra för allt kändes så otroligt dumt och orättvist.


Jag hoppas det blir jobba av imorgon eftersom det är sista veckan på TGR. Jäkligt tråkigt att behöva sluta men hoppas på en bra fortsättning jobbmässigt, jag har ju lite krokar ute så jag får hoppas jag får en storgädda på kroken ;)

Värmevantar på fredag, härligt!!

Sitter och slökollar på familjen Kardashians alla galenskaper på kanal 11. Tänk så otroligt mycket i-landsproblem vissa människor kan ha och sen vara så genuint generös så halva världen får bevittna dom.. Egentligen så tycker jag det är mest dravel men nyfikenheten i att se hur äckligt rika människor spenderar sina slantar på idiotiska grejer och intag, det liksom fascinerar mig så jag måste kolla. Och sen deras alla bekymmer som egentligen är hyfsat triviala får dom att se ut på tv som en världskris.
Det är bra förunderligt det där med tv.... Mitt största problem eller kanske dröm snarare är att någon gång ha ett fullt kylskåp. Deras problem är snarare att dom går vilse i sin enorma boning med 18 rum och 10 toaletter och blahablaharum och hittar inte till sitt 7:e kylskåp utan hittar bara till kylskåp numer 4 och det är för litet...

Ja, jag kanske var en smula sarkastisk, eller nåja för all del, inte en smula utan en hel jävla kaka, sorry för det (och svordomen) Jag vet inte varför den cyniska sidan tittade fram plötsligt. Ja ja så länge det inte är beständigt så är det nog ingen fara ;)

Jag har en lite konstig önskan kan tyckas. För x antal länge sen så klagade jag på brist på sysselsättning och ville inget hellre än få fylla min agenda till bredden. Men nu när jag har varit ute i arbete sen december och kalendern har fullt upp att få mig att komma ihåg vart jag ska vara och när så önskar jag faktist att jag ska drabbas av en förkylning eller influensa eller något annat hyfsat lindrigt så jag måste hållas på min kammare och helst i sängen en vecka eller så. Det går för fort!!!!!!!!!!! Jag är inte van vid att ha tre till fem aktiviteter på en dag, jag hinner inte med, jag hinner inte med mig själv alls!!
Jag har bara EN dag per vecka som inte klockan skrämmer upp mig alldeles för tidigt. Alltså missförstå mig rätt nu jag gillar mitt liv, jag är superglad över att jag ens har ett det är inte det men om det bara kunde finnas en stund av ro nån gång inbakad i den här väldiga måstegörakakan då skulle den vara mer lätthanterlig.
Jag får väll leta på nån random snoris som inte sparar på baskusarna och hångla upp hen ihop om att dennes baskusar behöver miljöombyte och flyttar över till mitt immunförsvar och sätter lite rotation på det samtidigt som jag får lite välförtjänt vila. Nu ska jag väll för allt i världen inte glorifiera sjuklighet men det syns vara det enda raka för att få gå ner för landning.
Vi får väll se vad immunförsvaret kan åstadkomma......

Funderar allvarligt på att bege mig till min enorma binge och räta ut mig för kvällen... Men lite mer Ben & Jerrys får jag nog ner.... ;)