Jenny Landin
14 november 2013 14:42
Hej!
Jag ska försöka svara på din fråga efter bästa förmåga och utifrån hur jag tänker och mina erfarenheter.
Min mamma var aldrig särskilt snäll mot mig det berättade jag om även om det gick lättare i vuxen ålder men aldrig helt friktionsfritt ändå. En dag försvann hon ur mitt liv permanent, vi har ingen kontakt alls nu. Många som varit med sen början och sett allt hon gjort säger att det var det bästa beslut jag tagit.
Men resultatet var ju en känsla av svek även om delar av mig var lättade så var det en stor portion svek. Och svek känns, det sitter som en tagg i hjärtat och försurar tillvaron för en. En annan fråga som dyker upp är varför kämpar hon inte mer för mig jag är ju ändå hennes enda barn?
Men det går inte och kommer nog aldrig att gå att förstå föräldrar som lämnar/väljer bort sina barn, jag vet flera som har samma erfarenhet som du och som sagt det går inte att förklara.
Det du behöver göra är att gå till dig själv och fråga dig vilken känsla är störst, är det hatet, besvikelsen, eller känslan av att blivit ratad eller någon annan känsla som du har? Välj ut den känslan som väger tyngst och gör mest besvär i dig, ifrågasätt känslan och bearbeta den, försök sen släppa taget om den. Är det hat om du har sånt som är den främsta känslan så måste du jobba med den känslan först för hat förtär och äter upp oss inifrån och får oss att bli bittra och trasiga människor. Fråga dig själv om hur hatet ser ut, vart i kroppen det sitter och vilken färg det har. Fråga dig sen om du kunde släppa taget om det här hatet skulle du då göra det, och när skulle du i så fall göra det. Känn efter om det funkar, det är en del i något som heter Sedonametoden. Så dom här känslorna du har ekring din pappas val att lämna dig sådär, känn efter vart i kroppen dom finns, hur dom ser ut, vilken färg dom har och sen släpper du taget i den mån du kan, du kanske får jobba med det ett tag men det går.
Man undrar ju liksom hur en förälder kan välja bort sitt eget barn, det är ett beteende som många står undrande inför och förfasas över. Det kommer kanske aldrig gå att förklara men din del i det hela är att jobba på om du kan att förlåta din pappa. För om du har en oförlåtelse till din pappa så omedvetet så binder du honom till dig på ett osunt sätt som du inte mår bra av. Släpp oförlåtelsen och förlåt honom det han gjort dig även om det är skitsvårt du kommer tjäna på det. Jobba med dig själv och de frågor ekring detta som du kan göra något åt och det du inte rår på det får du lämna för annars äter det bara upp dig.
Hur ont det än gör att ha mist sin pappa så önska honom gott i tanken, hata inte för det är ett sätt att sätta dig själv fri.
Det gör såå ont att bli lämnad, man undrar varför vad har jag gjort för att förtjäna detta, men alla frågor har inte svar, det går inte att begripa.
Så ditt jobb är att ta hand om dig och se till att du mår bra trots detta och att du rör dig framåt i livet. Du kanske har någon vän du kan prata med eller en samtalskontakt, utnyttja dom kontakter du har och försök få ett sunt förhållningssätt till din pappa trots det svek han utsatt dig för.
Och du ett tips, när det är skitjobbigt, det stormar omkring dig och du går igenom helvetet, vad du än gör så stanna inte!
Jag hoppas detta varit till någon hjälp och att du finner svaret i någonting av det jag skrivit.
Jag önskar dig allt gott och lycka till med livet
Med vänlig hälsning
Jenny
