Det är en outsinlig kamp som pågår i min kropp och medvetande nu och sen ett tag tillbaka. Det stångas och nockas så kombattanterna är alldeles blodiga, och dessvärre verkar ingen visa minsta tendens att vilja lägga sig så striderna fortgår. Det är fullskaligt krig mellan mig och mitt vanliga jag och den dumma knäppa delen som dessvärre verkar ha överhanden. Jag ligger under en fet och burdus arm och kippar efter luft samtidigt som jag försöker framföra min åsikt, mitt eget tyckande, men svaret blir en rungande smäll som tystar mig. Som alltid numera, jag tycks inte ha mycket som är tillåtet att tillföra, allt är fult och förbjudet och jag tystas med en hård näve varje gång.
Det är därför jag i det stora har slutat försöka, slutat att försöka opponera mig och protestera mot det som jag egentligen vet är fel och smått vansinnigt. Istället fortsätter resan i det mer och mer skraltiga fordonet mot ett mål som tilltalar mig samtidigt som det skrämmer skiten ur mig - det finns nämligen inget mål, bara antaganden och ovisshet. Jag som är van vid att alltid vilja veta start och mål samt exakt rutt, nu har jag ingen som helst aning, paniken hanteras i det tysta, ingen får veta att jag är utom mig av skräck. Liksom det fiffel jag hålls med i anslutning till matsituationer och allt därekring. Ingen får veta, sscchyysh säg inget för då rubbas ju planen, ingen får förstöra ordningen för mig! Och det i första hand som förstör min ordning är det som ska ätas och det ska enligt reglerna undvikas noga.
Jag vet inte vart jag är på väg, har ingen aning om vart mina bödlar vill föra mig, vart detta slutar. Visst jag ber om hjälp men då om sådant som Alvedon till smärtande huvud och strumpor till nakna fötter. Jag borde vråla att det är något som är så fel hjälp mig, men det är att ge upp därför är det så fel, då kan någon sabba planen, röra till i min egen lilla värld där jag lever med min bödel och min störning och även om jag vill det så är jag programmerad till att det är jättefel. Jag är programmerad att nå min destination och inte backa för någon eller något, inte äventyra något eller avslöja minsta del av planen. Visst finns det drömmar om god kinamat och himmelsk sushi, eller en cheeseburgare kanske, men det får stanna vid just drömmar och inte bli mer än så för då är jag rökt, bödeln skulle banka mig sönder och samman och hämnden för det skulle vågen dela ut i form av siffror som även dom slår mig till marken.
Det är som att sitta i ett ekorrhjul med alla inpräntade sanningar och lögner. Problemet blir när jag ska till å springa för då har lögnerna blivit en snara och snurrat sig runt mina fötter och jag faller hårt, faller på mina egna vilsna lögner.

Jag drivs framåt av två saker, jakten på siffrorna och min nyfikenhet. Nyfikenheten i att vad händer sen, vad händer om jag fortsätter, hur blir det om två veckor tex på det intag jag har nu, vad händer med min kropp och hur långt kan jag gå, hur hårt kan kan jag pressa mig och hur stark är min vilja och vad kan jag uppnå med min järnvilja. Hittills har jag ju tjänat flera siffror på vågen och det är även det en sporre att fortsätta, då vet jag ju att det funkar.....

Välkommen till Bizzaro world! Här härskar dårarna och bödlarna och alla är slavar under siffror. Här går ingen vid sina sinnens fulla bruk fria, de duperas och slängs i hålor, de störda idealen råder som en nationalhymn. Alla lallar runt i samma spår och de flesta är tomögda och rör sig runt likt robotar utan egen vilja. Någon knäpper med stela fingrar och plötsligt upphör lallandet för en stund sedan skanderar massan : mat är förbjudet!!! Befria oss från maten!!! Siffrorna regerar!!

Jag sitter här tomögd och plitar ner mina simpla åsikter samtidigt som min inre människa får fett med stryk.
Jag har inte valt detta men människor vill ha det till det, och även vill dom tro att det är bara att lägga av och börja äta igen. Återigen det är ingen ljuv tillvaro utan den är fylld av krav måsten, tvång, hat avsky rädsla, vånda och stort kaos - jag har inte valt att ha det så här och att ta upp gaffeln är inte lika lätt som en piss i havet.

Det känns som att jag springer i gummiband. Hur jag än siktar så kommer jag inte komma dit jag kommer bara tappa all min kraft i desperationen att nå dit så det kommer sluta med att jag ligger i en flåsande hög och känna paniken över ett förlorande och skamsenheten rinner som tårar ur mina ögon.