En titt på något som inte är mitt....eller är det kanske det...blir man någonsin helt fri..

Kvällsmedicinen har inte gjort sitt så det blir att surfa runt på internet. Först Facebook sen Instagram och så Aftonbladet och sist Youtube. Alla dessa sidor var på sätt och vis kopplade till varandra så från den ena till den andra.. Men på Tuben var det nåt som distraherade efter att det som skulle ses var sett. Ett villospår... Det ledde mig in på en gammal van stig som jag helt ärligt trott var borta sen ett tag tilllbaka, jag vill tillkänna mig som frisk i det avseendet...
Precis som då får den första lilla gnuttan fäste fortare en än myggfis som sedan leder vidare in på ett spår som är jävligt svårt att ta sig ur och som bara leder in på nytt, det är rena dominoeffekten.
Jag vill inte vara här!!!! Eller.....vill jag det.....kanske.....bara lite.....
Flashbacks från åren som gått och tiden på avdelningen och på Ebg. Nu är det kört, kan inte hejda det, vill inte se mer men VILL VILL VILL.....eller nää...va faan....ta bort!!! Och inuti är en lögnaktig djävul som vill förblinda mig, villa in mig på dom gamla välkända vägarna igen.....NEJ, jag ska INTE dit igen.

STOPP!!!
Drar i handbromsen, hör gnisslet från dom gamla vagnarna fulla i skit från förr, du skulle bara våga tippa den skiten här, du skulle bara.....

Någonting luktar jäkligt illa. Är det mitt fina galleri där alla ska tro och förstå att det är bara bra, jag mår bra....eller är det just den lögnen som stinker skit??

Faktum!!
Jag har lagt matproblemen bakom mig, gått vidare, fortsatt utan dom, äter gott allt som oftast. Jag har till och med lyckas med det gedigna uppdraget att avveckla vågen - yeay duktiga mig... :/ Jag finner mig i hur jag ser ut och är, äter på....osv

Men inom mig känner jag en distinkt lukt av förruttnelse, det luktar skit rent ut sagt. Det är inte det gamla matmonstret som ruttnar utan lögnen om att han är död. Den jäveln väntar bara på att slå till igen.... Jag inser att jag är inte frisk utan skiten har bara tagit paus och inväntar rätt tillfälle när jag inte är fullkomligt allert för då placerat han sitt frö och under tiden som jag inte märker det så vattnar han tills hela jag är full i den skit som kommer med att hans frö gror och växer sig starkare och tar över igen.

Men då, det är ju bara att sluta titta på sån skit dårå!! Vad är det som är så svårt med att bara stänga av??
Det svåra är att jag aldrig stängde dörren helt...

Jag saknar vissa saker med det. Att kunna minska i storlekar. Att kunna ha vissa kläder jag aldrig kan ha annars. Att kunna räkna neråt på vågen. Att dagligen tävla mot mig själv och nästan jämt vinna. Att allt blir (inbillar jag mig) lättare när man är smal. Positiva kommentarer om att jag gått ner, att förälska sig i siffror som jag annars avskyr, att nå längre, nå dit jag vill, att imponeras av mig själv när jag ätit minimalt och presterat maximalt.

Livet är trevligt som det är, jag behöver inte mer av det där, jag ska ju vara lycklig, jag ska ju börja jobba så smått, men där är maten ett problem, det vore enklare om jag inte åt....
Hamnade jag där igen så skulle allt raseras...,

Vill titta vidare på tuben och på nätet, intresset vaknar och ger mersmak.....
Fan!!!

Jag ska inte, jag vill inte!!! Men hur många läsk har jag druckit egentligen, varför bakade jag den där kladdkakan, och pepparkakorna sen.... Jag har gått upp det har jag. Jag har noterat en dubbelhaka såväl som buk, en ganska stor..
Eller hur är jag egentligen?? Jag kan inte bedöma hur jag ser ut, fet/inte fet???

Måste sova nu, ska upp till kyrkan imorgon, ska jobba i kafeterian. (det passar en flohabba som mig)

Skärpning!!!! Vill inte!!!!

Smal

Smal

Grisfet

Tjockis

Det var bra, ett tag, riktigt bra till och med, tillförsikt, men så vände alltihop och blev nåt annat än bra något helt annat.
Jag behöver skriva av mig för att begripa bättre. För att förstå och för att kunna analysera situationen och se om den verkligen stinker lika mycket som den gör för mig nu

För det jag befinner mig i nu är en enda stinkande sörja av vanmakt, desperation, förtvivlan, panik, frågor, förvirring, kaos och en massa förtvivlad besvikelse.
Jag ska börja jobba om en dryg vecka, inte nu på tisdag men nästa... Då kan jag inte sitta på avdelning två och dregla och ändå är det ditåt det barkar...

Har haft en bra dag, en kreativ dag då jag mått riktigt bra liksom ett gäng dagar som ligger bakom mig. Men så mitt i all kreativitet och skapande som var ikväll så slog en bomb ner mitt i alltihop och raserade precis allt.
Bomben innehöll siffror och i splittret som blev kvar så återstod där mitt liv funnits endast siffror. Otäcka siffror som kväver mig. Otäcka siffror som får mig att känna mig otillräcklig misslyckad och jävligt patetisk....
Alla andra kan ju så varför kan inte jag?? Alla andra kan jonglera med sina siffror och dela med sig till andra som inte har siffror. Men det kan inte jag för jag har knappt siffror så det räcker....
Andra åker långt bort för sina siffror, flera gånger om året till och med. Men jag får slita för att lyckas ta mig till grannkommunen med mina siffror....

Någon talade för att det finns lösningar, det behöver inte vara kört, det löser sig nog ska jag få se. Men att finna en lösning på detta problem (som involverar siffror) är till synes för mig lika omöjligt som att försöka odla en andra näsa på kinden min. Jag tror fan det är lättare att odla en näsa än att få rätsida på problemet.

Jag ska ut imorgon och kolla efter lösningar men är allt annat än hoppfull. Livet känns just nu som en stor knölig och skavd flyttkartong som man skakat massor och sen från en viss höjd vänt upp och ner på kartongen och allt som var däri är uthällt, sönderslaget eller mer eller mindre trasigt.

Tänk att siffror kan sänka och trasa sönder.....

Jag har den stora kokongen ensamhet att vänta mig framöver, den stora hemska som ger mig panik och cellskräck. Jag tror det för det som är upprinnelsen till detta inlägg i djupaste moll kan jag för mitt liv inte se att det finns en lösning på, det är rökt, jag är körd helt enkelt.

Gråten har tagit slut och tårkanalerna står och hickar förvirrat eftersom det är över fast det inte är över men ändå....

Ikväll är kudden gjord av betong och täcket en slibbig matta med ingrodd skit och mögel över det hela som pricken över iet. Det låter alltså som att det blir en behaglig natt......för någon annan.

Om jag önskar hårt och ber så det osar så kanske jag kan sova till efter nyår, om jag anstränger mig riktigt mycket. Det låter bra, att vakna efter nyår, det hoppas jag på...

Jag passar på att vara lite gnällig eftersom magen verkar ha bestämt sig för att denna dag ska det göra ONT med feta versaler. Jag har försökt att inte deka ner mig i surbitchträsket men OoOoops där slant jag visst - sorry!!

Som sagt gnällämne numero 1 är den förbannade magen som endast har tagit en rast i upproret på ca 3 timmar resten har bara varit ren jäkelskap. På bussen till föreläsningen så började jag känna att nu är det inte så kul grejer på ingång och ju närmare avstigningshållplatsen jag kom ju ondare fick jag. Klev av vid V-torget och travade ner till rätt adress, passade på att vinka till Emanuel på BraZoo. Ju närmare slutdestinationen jag kom desto svårare blev det att gå. Väl där var det ju bara att försöka hålla ihop och inte bröööla rätt ut som en brunstig älgko. Istället blev det omedvetet så att jag satt och höll andan under smärttopparna och att ta till orda var betydligt svårare än vanligt,och jag som talar hål i huvudet på folk i vanliga fall.
Jag är inte den som kollar på klockan en gång i minuten annars men nu var det oftare än så. 50 minuter har nog aldrig varit så långa förut!! När det äntligen var dags för rast så fångade jag upp Irja som den småfnittrande föreläsaren heter och sa att jag måste verkligen gå för jag har så ont så jag tillgodogör mig inte innehållet ändå.
Väl ute så typ trippade jag fram och såg väll ut som en heffaklump på rullskridskor ungefär men tanken var att utföra ärendena nu för Gud vet när det blir möjligt att göra det annars...
VAS-skalan (smärtskattningsskala som man använder i vården) pendlade mellan 5: ont men hanterbart till 8-9: skjut mig snälla!! Så jag satte mig utanför Nikolaikyrkan och telefonerade 1177. Där sa dom i princip bara att om smärtan kvarstår i längre än 4 timmar så får jag söka akut. Jo tjena på dig också tänkte jag i mitt stilla sinne, undrar hur du skulle tycka om att härda ut i fyra timmar om du fått torso och mellangärde utsparkade av ett gäng kickboxare med DrMartinsdojor.
Men när den värsta skiten lagt sig så var jag uppe i nästan fem timmar och den senaste timmen så låg det stadigt på en 4-5:a och det kunde jag leva med.

Ungefär vid tiden för läggdags så började skiten om igen - vackert!!!
Men jag har gjort ett ställningstagande och är det lika jävligt imorgon så tar jag en tur till akuten och ser hur det står till där och om dom önskar sig en kinkig mupp med ond mage så ini skogens som också önskade att hon var en huvudfoting.

Peter trillar in imorgon förmiddag as usual så jag tar sällskap med honom en bit på vägen till USÖ. Vajert, akuten - näää usch och fy för den lede!! Det är ju inte direkt favoritstället om man säger så :/ Mestadels för den intoleransen och dom fördomar som brukar ligga som ett lock över kompetensen. Oftast efter endast en koll i journalen så ser dom den informella och hemliga text som bara folk inom somatiken ser som står ingraverad i min panna och som bara ses med lyset av fördomar. Det står "psykfall" och "hopplös hypokondriker" i min panna och i och med detta så kan man helt glömma att få tillgång till samma vård som vanliga normalstörda får. För jag lovar jag kan komma in med stroke, hjärtattack eller brutna ben och ändå är det ända dom säger är att du har nog gått lite fel psykjouren ligger lite längre ner, gå dit.
Och detta skriver jag på fullaste allvar då jag varit med om x antal gånger då jag kommit med uppenbara somatiska besvär och behandlas ändå alltid som en tredje klassens patient och har faktiskt vid ett tillfälle då jag varit sjuk på riktigt och visat på kraftiga somatiska problem men där dom då vägrat mig vård så jag fick gå till psykjouren och få ett intyg på att psyket på mig stod det rätt till med och jag är icke psykiatrins patient och då jävlar blev det fart på dom på akuten, fick till och med intravenöst Ketogan (morfinliknande preparat) och sen uppskjutsad på avdelning.
Vaddå kränkande, inte då näää!!! I det fallet hade jag om jag kunnat skrikit åt dom alla att dra gommen i grus era fördomsfulla muppar, psykpatienter har också kroppar som kan drabbas av precis samma som era!

Hoppas inget av detta händer imorgon och framförallt hoppas jag hårt på att slippa besöka akutmottagningen. Jag ska i princip vara nedklappad av smärta eller döende för att åka dit. Burr!!

Gnällämne numero 2.
Vissa borde ärligt talat ta sig samman, ta av offerkoftan och inse att allting i livet serveras inte på silverfat av en angenäm butler som gör allt du ber den om. Det finns ingen jävla butler och livet suger imellanåt deal whit it!! Att åka räkmacka är ingen lyx för det är en enda stor utopi och på sin höjd kan man kana omkring på en knastertorr knäckemacka med räkost på tub på och det är långt ifrån den glassiga tillvaro som somliga önskar tillräkna sig. Det är livet!! Den där lilla bubblan som vissa ibland barrikaderat sig i där man tror att bara allting går din väg så går det rätt och om kompisen gör som du vill och håller med dig då är det din bästis men skulle kompisen ha minsta att säga imot så passar denne inte in i din bubbla och blir utkastad.

Nä ids inte gnälla mer nu, jag och den dumma magen ska försöka sova, hur nu det ska gå med en fet 6:a på skalan men ja ja.....
Hoppas och vill att morgondagen ska fungera bra och att smärtan då är exkluderad. Vill ha en fin dag imorgon, vill måla träd och greja fint....

Over and inside out! Nu överger jag den här dagen och snarkar vidare mot nästa.

Kan icke sova, stört omöjligt!! Då blir det att gröpa ur sig i skrift, tråkigt för klockan basunerar redan innan 8-rycket imorgon bitti så det hade varit ultimat om jag hade dragit mina stockar nu och sen ett tag tillbaka. Men så är då inte fallet, och det sägs ju att man inte ska låta solen gå ner över vrede eller man ska inte somna osams - bägge dera ganska omöjligt dels för att solen gick och la sig långt innan bråkerierna tog fart och för det andra så verkar motparten ha lagt på locket och verkar vilja bortse från den vit flagg jag viftar som en liten dåre med för att mäkla fred oss emellan. Det är så grymt onödigt att bråka, det stjäl bars en massa energi av en och gör en sur och grinig och det är ett tillstånd jag icke trivs särskilt bra i.
Om dispyter skulle vara tröttsamma så hade jag sovit som en klappfull fjortis som hittat parentesernas gömma med hembränt och misstagit det för Sprite och pimplat i sig rubbet. (been there done that - smakade bläää)
Nej jag tror snarare på liknelsen att ett dåligt samvete är den sämsta huvudkudden för det gick verkligen inte att få sova ikväll. Nu har jag dock ingen anledning att ha dåligt samvete då jag försökte göra min del för att sluta civiliserat och på god fot, men det var något som mest funkade som envägskommunikation. Men ja ja, hoppas hjärnorna vaknar pigga och nytra och på en helt annan planhalva än där bråk råder för där vill man inte vara med sina medspelare.
Och det är ju inte bara en dispyt heller. Eller en tvåvägs och en annan envägs. I den som är envägs så är det en typ som aldrig kan få nog av att häva ur sig smädelser och surt luktande ruttna kommentarer som hänger ett bra tag som en rejäl snorloska på axeln, något jag försöker att nonchalera men lobban är fan inte fräsch så hur jag än försöker bortse ifrån den så stirrar den på mig i all sin kletighet.
En i min hemgrupp är det som har en förkärlek för att vara just dum med munnen. Jag vet inte om hon känner till hur hennes ord låter i andras öron, eller handlingar som är lika osmidiga som en gravid flodhäst på styltor i ett växthus.
Ja för det är ju såå kul att sitta bredvid henne när hon uttrycker sig typ: ja och så dom som går i terapi för att bli av med nojor och tror det ska hjälpa..
Nr 1. Man går inte i terapi för att "bli av med nojor" och nr 2 så är terapi en behandlingsform som använts läääääänge och i många fall har det varit fruktsamt. Dessutom går forskningen framåt och nya rön kommer som gör terapiformerna mycket bättre inom respektive behandlingsform och det är inget humbug och ruffel och båg vilket hon refererade till. Blir så trött!! Denna kvinna ska alltid uttala sig negativt om saker jag gör eller slå ner på grejer jag säger och verkar tycka att det är helt i sin ordning. Förra veckan på gruppen bjöd hon fikafatet laget runt, bjöd verkligen alla men när hon kom till mig så hoppade hon medvetet över mig och på ett smått fult sätt så alla fick utom jag. Jag sa inget då, hon hade klämt till mig innan så jag var redan lite naggad i kanten om man säger så, däremot gjorde jag en snabb sorti.

Det blir upp tidigt imorgon för det ska göras intrång i mina vener för att kontrollera Litiumkoncentrationen, det var lite för länge sen, ska vara fyra månader imellan men nu har det gått fem och en halv månad så det ska bli intressant att se vad dom kan tänkas ligga på. Jag tror dom är bra, det känns så i alla fall, jag mår ju bra.
Sen imorgon kväll kommer en samling underbara människor hit så får vi se vad som händer då. Lite av en reunion blir det ju då eftersom Ulla-Lena inte varit med i bilden så mycket den senaste tiden. Och dessutom att få samla alla goa människor under mitt tak det känns så roligt. Så imorgon blir det städning efter besöket på kemlab. Det lär iofs gå rätt snabbt eftersom jag dammsög igår och stökigt har jag inte. Jag nojar på att jag inte har så mycket att bjuda på, hmm...kladdkaka eller maränger kanske......om jag ids ;)

Föresten så är det helt "underbart" tunna väggar i mitt hus! Jag vet till exempel att grannen vägg i vägg sover gott nu då jag hör dennes grova snarkningar. Det är feta stockar som dras här bredvid. Jag får väll kontra med lite sömntaleri på skriknivå när väl den där vilsekomne John Blund behagar dyka in.

Nä nu ids jag inte mer!

Min paketgran. Helt säkert inga barr!! :)

Det blir inget regelrätt blogginlägg då jag borde knoppa som bäst nu så måndagen rappar sig på att komma.
Istället blir det bildbevis på helgens produktion, vad pennan, färgen och garnet och jag har åstadkommit.....

Pet-flaska doppas i färg och så duttar man den färgdoppade botten på pappret så får man löv i trevliga färger

Ytterligare en bäbismössa producerad

Ministaffliet fick sitt till slut och bra blev det med. Och för att förtydliga, det är inte en gigantisk ljuslykta utan ett litet litet staffli ;)

Jag bara måste skriva av mig innan jag däckar, medans jag fortfarande är vaken.
Alltså denna kväll går till historien som den bästa på hela 2000-talet, den slår allt, verkligen allt! Det var en perfekt mix av ooops-moments som ledde till en dunderupplevelse, som senare ledde till ett lååångt förunderligt samtal med en för mig väldigt väldigt viktig person och avslutades magnifikt. Det är helt otroligt, lyckan som är nu är omfångsrik och maximal.

Från början då innan jag somnar och får plattan i nyllet.
Jag satte mig och stickade när jag väl kom hem och efter avslutad måltid, tänkte mig en lugn hemmakväll i soffan. Men någon ville annat! 17:45 får jag ett sms från Elisabet som undrar om jag kommer ikväll. Jag blir helt konfys och undrar vart jag skulle komma. Sen slår det mig att det är ju FL i kyrkan, familjeföreställningen, först tänker jag att nä jag vill vara hemma men sen blir det i alla fall att jag travar ner till KC. Det blev en kväll jag sent skulle glömma kan jag säga. Jag fick träffa Annika och en massa annat härligt folk. Föreställningen trollband mig totalt, den var helt makalös, så otroligt bra!! Det var en duett mot slutet som jag trodde att ska jag dö nån gång så ska jag det nu för såhär nära himlen har jag aldrig varit och så fulländad har jag aldrig känt mig, det var en känsla inte likt någon annan jag någonsin känt. Jag gick ut från föreställningen påfylld och stort lycklig med leende som var från öra till öra.
Utanför så var det liv och rörelse och fikat var i full gång. Det blev till att springa runt och heja, prata och krama alla goa människor. Jag var också tvungen att ösa beröm ur mig likt en tsunami nästan till söta lilla Ester med den gigantiska rösten, hon var ena halvan av duetten som sjöng så det möblerade om på hela insidan, och hon blev jätteglad.
Sedan lite senare så fick jag syn på min älsklingsängel Anni och vrålade på henne medans jag sprang rakt in i hennes famn. Jag tänkte att jag ropar hennes namn så jag inte ooopsar igen och kramar fel. Och det som hände sen är bara ren eufori. Vi stod i jag skojar inte men jag tror säkert över en timme, det måste ha varit nåt sånt för tillslut så höll vi på att bli inlåsta. Och just våran pratdejt är ju precis vad jag önskat mig, att få ägna tid åt Anni och prata och lyssna. När vi nästan blivit inlåsta och dragit och hämtat jackan på varsitt håll, hon på skolan och jag vid hängarna så när jag kom ut så såg jag Johan sitta i bilen. Det blev lite prat innan Anni slöt upp och när hon väl gjorde det så bjöd hon med mig till Max med henne och Johan - alltså det går inte att beskriva den glädjen, tacksamheten och ödmjukheten i det stora i just det.
Så det blev till att hoppa in i deras bil som jag inte tidigare åkt i och styra mot Max vid Behrn Arena. Väl där så slöt vi upp med i stort sett hela FL ensemblen, nästan alla i KC ung var där och det rådde en oerhört god stämning. Och det helt fantastiska med att vara där och då och med just dom var att grupper jag inte varit i tidigare brukar skrämma mig och göra mig obekväm men aldrig inte ens ett dugg i denna grupp. Såå skönt! Vi satt och myste med dom andra och Annie och jag fortsatte att prata. Så ljuvligt allt var, att få prata med älsklingsängeln som jag önskat så och hennes hubbieangel också, och sen denna enorma känslan som var som ett stort bowlingklot laddat med kärlek som rullade runt i hela mitt väsen, att vara innesluten, vara en i gruppen att det faktiskt kan hända, att det är inte bara otäckt. Nät vi drog oss ut mot bilen så ekade alla deras hejdå som glasklockor i vinden, mitt hjärta var alldeles mjukt och varmt av den kärlek dessa människor frambringat under kvällens lopp alla på olika sätt.

En fantastisk afton som har satt spår i min själ för all framtid. Denna kväll kommer bubbla upp i mitt minne lite nu och då likt kolsyran i en lätt skakad burk .
Så värt det, jag är så glad att jag gick dit så det finns inte ord nog att beskriva. En hamburgare har aldrig varit så god som ikväll och glädjen har väll aldrig förr spirat så i mitt hjärta.
Oj oj alltså!! Jag kommer få veva ner mina mungipor bra många hack imorgon bitti för jag kommer att somna som den lyckligaste tjejen i hela Örebro med ett leende från öra till öra.

Men nu sova, jag är en glad en är jag men så otroligt trött också.
Så god natt!

Lite funderingar så här innan sömnen tar över min kropp. Om den nu gör det, jag har glömt att adressändra till John Blund så han verkar ha kört vilse - pigg som en mört är jag. Jag får väll annordna en skallgång efter honom ifall han dröjer bortåt småtimmarna.....

Jag har haft en fantastisk dag. Vaknade imorse och bara låg och myste i sängen en lång stund innan jag till slut svängde mina lurviga över bäddens kant. Gick upp, lullade runt lite i godan ro, ringde min söta och det var kul för sötis hade i princip näven på luren för hon tänkte precis på mig så två personer och en tanke. Det blev bestämt att jag skulle drälla in efter mötet på Arbetslivsresurs. Och apropå det så utmynnade det i något riktigt fantastiskt. Det var avstämning med Joakim från Arbetsförmedlingen och nu kunde både Ann och jag slänga upp resultat av tiden vi haft och jobbat ihop för att jag ska hitta ett ställe och arbetspröva på. Jag hade varit på en arbetsplats och hört mig för och sen hade Ann haft kontakt med dom via telefon och det var mycket positivt och såg riktigt lovande ut, dom hade till och med yttrat glädje över att få dit mig, "hon är ju en av våra stammisar" sa chefen på platsen och svarade jakande på allt Ann sa om mig och anpassning och bluttan blä... Det gladde mig oerhört att höra allt hon hade sagt till Ann av positiv art om min person, det rörde liksom mitt inre likt en stor varm och go vante för en kylig hand.
Så nu ser allting positivt ut och nu måste vi bara vänta på klartecken från Jocke på arbetsförmedlingen eftersom dom är huvudman så att säga, sen är det bara att tuta och köra och mitt hjärta slår volter i bröstet av all den glädje som detta möte gav och om jag får ett ja imorgon då kommer jag nog lätta från marken av ren eufori. Detta är ju liksom mina första stapplande steg ut i arbetslivet, jag ska äntligen få vara en del den riktiga världen. Detta kommer att vara en arbetsprövning och successivt ska tiden ökas och förhoppningen är 50% och kunna få lön en vacker dag. Men man jobbar sakta och i små steg för att inte något ska bli för tufft så jag faller tillbaka, och jag har gott stöd från framförallt Ann från Arbetslivsresurs.
Detta känns nästan magiskt att det faktiskt händer något av positiv art. Jag har avskytt denna långa tid utan sysselsättning då lediga dagar har varit rena tortyren och eftersom ALLA dagar är lediga så suger ju helgen värre än värst eftersom alla andra jublar över hur skön den är - inte jag för jag har helg jämt.
Ska bli så skönt att sakta men säkert kunna lämna muppbranchen, det har jag velat länge för jag hör inte hemma där, det är inte min grej. Jag vill kunna tjäna ihop mina egna pengar!
Och sakta men säkert närmar jag mig det, det får ta den tid det tar....
Och vart jag ska arbeta får alla veta när jag vet att det är i hamn ;)

Har som redan nämnts haft en kanondag och är fortfarande sådär glädjerusig.
Efter besöket på Arbetslivsresurs så hade jag telefonkontakt med fina Dess och efter ett snabbt break på Restaurang Gyllene bågen, även känd som McDonalds så hamnade jag soffan hos Dess och Astrid. Det var härligt att se tjejorna vid god vigör och på gott humör. Dess fick bli lite extra glad över gottepåsen som jag laddat åt henne.
Sedermera så blev det en tripp upp på stan och mellanlandning på LaBaguette för matintag för hungriga damer och en Cola för min egen del. Jag hann språka lite med bästa Emelie när jag väl var där, härligt. Det är så kul med Emelie för jag tycker verkligen att hon är som en helt ny tjej, det är så härligt att få bevittna.

Efter födointaget så blev det stan igen för att sedan gå hem och göra goda bakade potatisar med kleggimoja och avnjuta tillsammans. Det är kul att se även där att det är nästan som ett nytt par, dom verkade så välmående och kärleksfulla, det verkar liksom som att en ro som inte fanns förut har lagt sig över Dess och Patrik. Det är kärlek i luften! Och Astrid var sååå charmerande, sån himla go unge vi hade ikväll så jag är chockad. Hon brukar ju fara runt som en liten virvelvind och jag harväll inte direkt varit så intressant för henne förut men nu saknade hon mig och frågade efter mig när jag inte befann mig i samma rum. Och hon ville visa mig det ena å det andra och jag skulle titta på henne hela tiden när hon gjorde allsköns konster. Lilla älskade unge, jag hade kunna älska henne upp i atomer ikväll för hon var så underbar.

Jag behöver få hjälp med mina ögonbryn såg jag, dom ser smått förfärliga ut. Eftersom jag inte ser på sidorna, jag ser typ halva på det ena och än mindre på det andra. Jäkla synfel!! Undrar vem man ska fjäska för i hopp om assistans i frågan....

Nu tycker jag att jag hör John Blunds släde så nu verkar han ha hittat mig, härligt! Fast, släde, åker han verkligen det?? Ja jag vet inte, äsch, jag säger släde, vem vet han kanske är kusin med jultomten eller nåt sånt....... :)

Ni får ursäkta men här kommer ett inlägg till och inte av den muntra sorten.
Jag är kvinna och hade jag varit av den fertila sorten som menstruerade så hade jag kunnat skylla på PMS men tyvärr så har jag en P-pinne så taskigt humör kan jag inte skylla på hormonerna dessvärre.

Först var jag en munter trallgök som sprätte omkring som en spänd fjäder och sjöng uselt blandat med muntra tillrop och så lite knäppa ljud som grädden på moset.
Adhd:n hade fått flipp och så även jag. I såna lägen kan jag driva vem som helst till vansinne inom loppet av fem minuter med alla galenskaper, det blir korta telefonsamtal i det läget kan jag ärligt tala om. Men vem fasen vill prata med goddag yxskaft liksom.
Initialt så har jag ingen insikt om hur jobbig jag är utan tutar och kör och studsar som en gummiboll glatt trallandes jollrandes som om hela världen har förvandlats till Disneyland och jag är 7 år. Sen nån gång mitt i all energi så inser jag hur det är ställt och först så slår jag bort det för att senare inse att jag är ju jobbig, lite to mutch till och med. Då inleds operation landning för att få ner mig på jorden igen, ner till alla vanliga svennar och så ska jag förslagsvis bete mig likartat också...

Ikväll tog jag till medicin för att komma ner på jorden och för att sedan också ska kunna sova. Jag tag en Nozinan - en!!
Så välkommen till Lilla Landet MutterButter!! Här är vi sura och griniga som den värsta häxan och mungiporna har drabbats extra hårt av tyngdlagen just ikväll och pekar stadigt neråt. Muttrar och fräser och ur öronen ryker det för fullt. Passa dig för att reta upp mig ikväll för då kommer du bli Smurfifierad och få ont på väl valda ställen på din kropp.
Skriverier på sociala medel riktade mot mig misstolkas lätt och resultatet blir ett surt och osande buttert genmäle. (som ångras djupt imorgon) Allting i världen som är störigt och irriterande är ditsatt endast för att reta gallfeber på mig.
Jag sitter ihopknycklad i soffan och förfasar mig över precis allt, till och med små söta valpar och nykläckta bebisar tycks mig dumt nog att muttra en rejäl harang över.
Jösses tänker jag nu, tänk om jag bott ihop med någon, den kraken hade ju dragit för länge sen vid det här laget....
Eller krake, det låter maskulint, finns det ingen i så fall - krakerska?? Ifall det inte finns så borde det finnas. Likadant som polare, låter väldigt maskulint tycker jag! Det borde finnas ord som polerska eller polarinna. Si där ja, också nåt att muttra över... Hen ger jag mig inte ens på för sist jag gjorde det på Facebook så slutade det i en sisådär 25 kommentarer och människor som retar upp varandra till max!! Hen, att vara höna eller inte det är frågan...nåja!

Nej nu ids jag inte med detta mer! Jag ska gå och lägga mig och vakna glad och nöjd och gör jag det inte då blir jag riktigt sur!!

Häxan Surtant checkar ut!!