Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa.

Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som vågens siffror har expanderat en del mot ett år tillbaka i tiden.
Ett år tillbaka i tiden så hade jag problem med vikten fast åt andra hållet.
Underligt det där att man glorifierar det sjuka beteendet som det faktiskt var och saknar det. Ja, saknar det! Så är det faktiskt helt ärfligt.

I juni är det Medeltidsmarknaden i Wadköping och i ett ämne som behandlats på Facebook så dök marknaden upp och jag insåg att jag kommer skämmas som en hund för att jag är fet i år. Förra året var jag mini och fick kommentarer om det, somliga kände inte igen mig för att min kroppsform ändrats så drastiskt, jag njöt av den uppmärksamheten, fel sorts visserligen men njöt gjorde jag. I år kommer jag få skämmas igen för att jag återigen är Fröken Flohabba med röv som en laggårdsvägg.
Jag har fortfarande storlek 38 i en del kläder även om nedtill så behöver jag 40 eller 42.
När jag provar plagg som jag bar mycket för något år sen och dom sitter som korvskinn eller ej ens går att få på då kryper det av obehag i mig och den stora gigantiska förebråelsekören vrålar i både kanon och stakatto uppe i huvudet hur våldsamt fet och misslyckad jag är och att jag borde banta för jag är så fet och äcklig så folk nästan blir blinda av att se på mig och andra kräks av bara åsynen av min bastanta kroppshydda.

Jag hatar att behöva skämmas och ursäkta mig. Skämmas inför speglar och provhytter, storlekar och granskande ögon, hatar känslan av fett all over me. Mitt fett är som ohyra och måste utrotas.
I huvudet så glorifieras tiden på ätstörningsenheten som harmonisk och skön även om jag vet att jag slet med dom där övervakade måltiderna, gråtattackerna vid bakslag och dom timmeslånga promenaderna från ena änden av stan till den andra.

En välbekant fras ekar i huvudet på mig: hellre smal och olycklig än fet och lycklig. Jag hatar min kropp som den är nu, vill ha tillbaka kroppen från förra året, vill vill vill!!

Visst är jag på fel ställen och fluktar igen det erkänner jag Min nyfikenhet och ha-begär leder mig in på ställen där jag inte borde vara alls men känslan dom ställena ger mig är större än får inte. Jag pratar förstås om proAna och thinspo, sjuk jävla skit men jag vill ha ha ha NU!! Och det underliga är att jag bryr mig inte om att det är fel för att för mig är det rätt, det är min skola i hur jag ska kunna kasta denna feta äckliga kroppshydda jag har och komma i mina kläder från förra året och bli nöjd.

Egentligen vet jag att det inte kommer räcka där.. Jag vill förståss inte se ut som en som kommit ut från Bergen Belsen alldeles nyss men bara lite som dom på dom sidorna nåt åt det hålet bara.
Bara lite..... Och sen lite till.... Inte för mycket, bara liiite till.....

Jag hatar att inte få vara nöjd, känna mig otymplig, som en klump. Om jag nyper mig riktigt hårt så jag minns situationen förra året så vet jag att jag inte var lyckligare då.
Men ååh vad jag fullkomligt skiiiiter i det och bara VILL VILL ha tillbaka min kropp som kom i ett par byxor i storlek 36, något som aldrig annars är möjligt och som kunde slå knut på sig lätt som en fjärt medens nu det är jobbigt att gå trapporna upp till tredje våningen.

Jag vill ha siffror!!!!!! Nu!!!!! Rätt siffror - MINA siffror!! Minskande siffror!! Jag har aldrig gillat +, minus är bättre. Och, just saying, jag skiter högaktningsfullt i hur andras kroppar ser ut, folk får se ut precis hur de vill det bekommer mig inte men JAG är en tjock gris och jag hatar det så hårt, så jävla hårt!!!!

Men nu ska det här människoberget sova och imorgon blir det annat

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om varför man inte ska gå bärsärk och skälla som bannhundar på allt levande man ser samt vara så extremt matkåt så man kan lämna matskålen halväten bara för att kylskåpsdörren öppnades eller en chipspåse provsmakades i en helt annan del av boningen. Detta är icke ett uppskattat beteende och det fick dom höra sen hur mycket dom förstod är ju en helt annan femma, men för säkerhets skull så diskuterade vi (jag) en stund och dom såg lite skamsna ut och sen kunde jag inte motstå deras charm och min butterhet smälte och blev till en gostörstande massa så jag grabbade tag i första bästa jycke och gulligullade så ini Norden och när den första tröttnat så tog jag den andra istället. :)
Så nu ligger Milou draperad över delar av min kropp och Lukas som en mäla utefter mitt ben.
Jag tänkte försöka sammanfatta den sista tiden i en någotsånär begripbar text, får väll se hur det går med den saken......

Mycket har krånglat ett tag nu. Magarna har krånglat i kapp till att börja med. Magarna.....nu lät det som att jag är nån kovariant,men men... Mycket smärta och mycket bryderier, jag har kraffsat mig i huvudet många gånger men även vården, det är liksom en dead end i det hela och ser inte ut att finnas någon direkt lösning på det problemet. De värsta plågorna från det området avtog, ett problem mindre. Trodde jag ja..... Magen och tarmarna på mig är i lika taskigt skick som en papperskorg som några hoppat på och sen satt eld på. Inget kul läge direkt, jag har fått styra om födointaget och likaså handlingen, kör laktosfritt bland annat. Jag håller på och lär mig hur jag ska äta för att det ska funka, det är lite trixigt och jag har fått göra avkall på en hel del och även gå på nitar i vissa fall. Learning by doing är en fras i andra sammanhang men jag kom på att den passar även i detta avseende... Är man tex så korkad så man drar i sig en hamburgare så kommer det surt efteråt, eller nä, brunt efteråt. Nej fyy, förlåt min osmakliga humor där!!
En undersökning under narkos av nämt område skall göras i början på juni.

När jag ändå käkar värktabletter så passade ytterligare en del av min kropp på att ställa till besvär för mig, denna gången i munregionen, suck! Jag bet sönder en tand för några månader sen och nu hade det blivit infektion i den ända ner i roten. Då jag hade ätit Alvedon gånger flera i en vecka så hörde jag av mig till min tandläkare. Hon var inte på plats men jag fick komma akut till en annan rar sak. Men oj vilken kalabalik det blev!! Jag har ju gått på specialisttandvården sen jag var liten och slutade med lustgas för bara några år sen och att avlägsna en tand som det blev fråga om det är kanske ingen biggie för gemene man men för mig var det som öppen hjärnkirurgi i vaket tillstånd. Paniken var total kan jag säga. Jag hade ont när jag kom och en infekterad tand biter inte bedövning lika bra på så bara smärtan var hårresande. Jag blev räddare och räddare och mer och mer uppjagad. Efter tre försök med den vidrigt otäcka tången då jag på en gång vrålat med tårarna sprutandes sluuuta så sa hon det här går ju inte om jag inte får ha tången i din mun. Men då kom jag på att dom kunde hämta Maggan och det gjorde dom. Maggan är en gammal trotjänare och hon har haft mig tillsammans med flera olika tandläkare och skeenden och är en väldigt kompetent tandsköterska. Hon kom och fattade båda mina händer och talade med en lugn stämma medens de andra två försökte avlägsna min tand.
Jag minns inte ens senast jag grät och skrek så panikartat, jag sparkade med benen och slog efter allt jag kom åt och grät så det droppade på golvet. Jag tror det kom primalskrik mellan alla oljud som kom ur min mun då. Svetten rann, smärtan var outhärdlig, paniken över situationen var horribel, jag försökte för allt jag var värd få henne att sluta tortera mig, men denna gången, fjärde gången så slutade hon inte förens tanden var ute. Jag kunde inte varva ner, sluta gråta och hyperventilera förens säkert fem minuter efter att tanden var borta. Paniken, gråten och skräcken avtog inte i det samma som att tanden var avlägsnad. Men oj oj dom känslorna som kom när jag började komma ner i varv, inte kul. Först tänkte jag att hela kåken på fyra våningar måste ha hört mig och sen herre Gud vad kan jag mer ha ställt till med.... Jag bad tandläkaren så mycket om ursäkt både en och tre gånger för att ha jabbat efter henne och orsakat höga ljud. En go kvinna var det som kunde ta det, hon sa att det var ingen fara och att hon förstod. Vi var alla eniga om att det blir att återgå till lustgas ett tag framöver..
Vägen hem gick på rangliga ben och smått snyftandes, jag såg nog ut som en grävling i synen eftersom jag gråtit bort allt vad makeup heter, och denna hade jag lagt extra vikt vid på morgonen av nån anledning, grävling som sagt....

Idag som är fredag har den stora tonvikten på dagen varit mitt humör och dess krumsprång. Först pigg och glad som en lärka sedan en gammal buttermutta en stund för att sedan ta en resa till och bli lite sur och vresig för att senare vända uppåt igen. Om min inre bergodalbana som orsakar mitt humörs krumsprång skulle vara en attraktion på ett nöjesfält så skulle jag omgående gå och klaga för ansvariga för den är varken behaglig eller kan klassas som säker. But thats life!! En del av oss föds med silversked i mun och en del med en hel j*vla bergochdalbana. Jag hade föredragit silverskeden....eller, vänta nu......med bergochdalbana så blir det åtminstone åka av, sitta där med en jäkla sked i mun....näää det verkar trist!! Visst är jag trött på up's and down's men det har nog sin charm ändå tror jag. Det är nog bara att hitta spakarna och ta kommandot över sitt eget liv tänker jag. Det är nog så, jag får leta spakar ikväll, då har jag nåt att göra :)

Nu är jag trött, måste aktivera mig lite, pilla i mig lite pills, vädra voffarna för natten och sist sova gott.

Den här bilden är tagen i ett av de vackraste ögonblicken på mycket länge. Sååå mycket kärlek där ??

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att jag har rätt mycket frihet att göra min dag till något bra. Något bra räcker för att väga upp dagen idag, den kom med mycket skit. Imorgon vill jag göra så gott jag kan för att den ska bli så skitfri som möjligt. Smärthatten ska jag kasta av och iväg och sen damma av mitt gamla pigga och glada humör och sätta det i bruk igen, det ska bli kul. Jag ska vädra mina vovvar ordentligt också, ut och lukta på varje buske och snår med nogrann nos x 2. Och dom små pälsklingarna har redan stämplat ut, jag tar och följer deras exempel tror jag.... God natt torsdag - kom snart fredag!

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta.
Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminella och ofta sådana med x antal liv på sitt samvete. Visst den dömde må ha begått ett fruktansvärt brott och bör de facto bestraffas och det hårt och kännbart - men - gör inte staten detsamma då??? Dom kan döma folk till döden men är inte det också mord då? Eller bara för att en domare beslutat det i en statlig rättegång att mördaren skall straffas på det sättet så är det okej!? Rätta mig om jag har fel men är det verkligen skillnad på att avfyra ett vapen så att personer mister livet och att injicera gift i armen på en person så denne mister livet. Visst att skjuta ihjäl någon är barbariskt och hemskt men sen är steget faktiskt inte särskilt långt till en dödsinjeltion. Skillnaden skulle väll då vara att den som verkställer domen och avrättar FÅR göra det för att rätten har sagt att det är okej att ha ihjäl den dömde, men likväl om man ska dra det till ytterligheter så är det ju samma handling.
Så alltså mord är okej om staten reglerar dessa genom att låta en domare och en jury säga sitt ja till det.
Tro nu inte att jag glorifierar brott och rå brutalitet det jag menar är att det är två handlingar som egentligen bara är en förutom att den ena FICK döda för då var det tillåtet av staten.
Den enda som har full rätt att ta någon annans liv är Gud och det gör han när vår livsresa har nåt vägs ände, när det är meningen att vi inte ska vandra mer på denna jord, eller så är det i alla fall tänkt och sån är min Gudsbild. Sen ibland undrar man vart Gud hålls nånstans när cancer drabbar fina människor som står oss nära eller när en sargad själ väljer att avsluta sitt liv. I dom lägena så tror jag att även Gud fäller en tår för det var inte så han hade tänkt det, den andra sidan har visat sin makt och härskande för en stund där.
Men mord kontra mord, människans ondska kontra lagar, paragrafer och till syven och sist: ett beviljat mord. Två olika handlingar men det som dom har gemensamt är ordet mord och enn påtagen rätt att avsluta ett liv.

Jag avskyr våld, brutalitet och mänsklig råhet, men jag förespråkar inte att betala igen med samma mynt. Bygg ett fängelse lång ut på en kobbe i Atlanten och skicka dit dom så kan dom sitta där och begrunda vad dom gjort i alla deras resterande dagar. Vatten och bröd låter som en alla tiders kost - smakar det så kostar det i dubbel mening...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta.
Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminella och ofta sådana med x antal liv på sitt samvete. Visst den dömde må ha begått ett fruktansvärt brott och bör de facto bestraffas och det hårt och kännbart - men - gör inte staten detsamma då??? Dom kan döma folk till döden men är inte det också mord då? Eller bara för att en domare beslutat det i en statlig rättegång att mördaren skall straffas på det sättet så är det okej!? Rätta mig om jag har fel men är det verkligen skillnad på att avfyra ett vapen så att personer mister livet och att injicera gift i armen på en person så denne mister livet. Visst att skjuta ihjäl någon är barbariskt och hemskt men sen är steget faktiskt inte särskilt långt till en dödsinjeltion. Skillnaden skulle väll då vara att den som verkställer domen och avrättar FÅR göra det för att rätten har sagt att det är okej att ha ihjäl den dömde, men likväl om man ska dra det till ytterligheter så är det ju samma handling.
Så alltså mord är okej om staten reglerar dessa genom att låta en domare och en jury säga sitt ja till det.
Tro nu inte att jag glorifierar brott och rå brutalitet det jag menar är att det är två handlingar som egentligen bara är en förutom att den ena FICK döda för då var det tillåtet av staten.
Den enda som har full rätt att ta någon annans liv är Gud och det gör han när vår livsresa har nåt vägs ände, när det är meningen att vi inte ska vandra mer på denna jord, eller så är det i alla fall tänkt och sån är min Gudsbild. Sen ibland undrar man vart Gud hålls nånstans när cancer drabbar fina människor som står oss nära eller när en sargad själ väljer att avsluta sitt liv. I dom lägena så tror jag att även Gud fäller en tår för det var inte så han hade tänkt det, den andra sidan har visat sin makt och härskande för en stund där.
Men mord kontra mord, människans ondska kontra lagar, paragrafer och till syven och sist: ett beviljat mord. Två olika handlingar men det som dom har gemensamt är ordet mord och en påtagen rätt att avsluta ett liv.

Jag avskyr våld, brutalitet och mänsklig råhet, men jag förespråkar inte att betala igen med samma mynt. Bygg ett fängelse lång ut på en kobbe i Atlanten och skicka dit dom så kan dom sitta där och begrunda vad dom gjort i alla deras resterande dagar. Vatten och bröd låter som en alla tiders kost - smakar det så kostar det i dubbel mening...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta.
Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminella och ofta sådana med x antal liv på sitt samvete. Visst den dömde må ha begått ett fruktansvärt brott och bör de facto bestraffas och det hårt och kännbart - men - gör inte staten detsamma då??? Dom kan döma folk till döden men är inte det också mord då? Eller bara för att en domare beslutat det i en statlig rättegång att mördaren skall straffas på det sättet så är det okej!? Rätta mig om jag har fel men är det verkligen skillnad på att avfyra ett vapen så att personer mister livet och att injicera gift i armen på en person så denne mister livet. Visst att skjuta ihjäl någon är barbariskt och hemskt men sen är steget faktiskt inte särskilt långt till en dödsinjeltion. Skillnaden skulle väll då vara att den som verkställer domen och avrättar FÅR göra det för att rätten har sagt att det är okej att ha ihjäl den dömde, men likväl om man ska dra det till ytterligheter så är det ju samma handling.
Så alltså mord är okej om staten reglerar dessa genom att låta en domare och en jury säga sitt ja till det.
Tro nu inte att jag glorifierar brott och rå brutalitet det jag menar är att det är två handlingar som egentligen bara är en förutom att den ena FICK döda för då var det tillåtet av staten.
Den enda som har full rätt att ta någon annans liv är Gud och det gör han när vår livsresa har nåt vägs ände, när det är meningen att vi inte ska vandra mer på denna jord, eller så är det i alla fall tänkt och sån är min Gudsbild. Sen ibland undrar man vart Gud hålls nånstans när cancer drabbar fina människor som står oss nära eller när en sargad själ väljer att avsluta sitt liv. I dom lägena så tror jag att även Gud fäller en tår för det var inte så han hade tänkt det, den andra sidan har visat sin makt och härskande för en stund där.
Men mord kontra mord, människans ondska kontra lagar, paragrafer och till syven och sist: ett beviljat mord. Två olika handlingar men det som dom har gemensamt är ordet mord och en påtagen rätt att avsluta ett liv.

Jag avskyr våld, brutalitet och mänsklig råhet, men jag förespråkar inte att betala igen med samma mynt. Bygg ett fängelse lång ut på en kobbe i Atlanten och skicka dit dom så kan dom sitta där och begrunda vad dom gjort i alla deras resterande dagar. Vatten och bröd låter som en alla tiders kost - smakar det så kostar det i dubbel mening...

Jag kände att denna guldskatt av visdom utgiven av en riktigt gammal kvinna med 90 års erfarenhet av livet och allt som hör till var jag tvungen att sprida. Så klockrent så innerligt och så värdefullt, vi kan lära oss något här så läs, du kommer inte ångra dig jag lovar.

Denna lista på regler att leva efter är skrivet av en 90-åring, vi kan alla lära oss något av detta.

1. Livet är inte rättvist men det är ändå bra.

2. När du tvivlar, ta bara nästa lilla steg.

3. Livet är för kort för att slösa bort det på att hata någon.

4. Ditt jobb kommer inte att ta hand om dig när du är sjuk. Dina vänner och din familj kommer att göra det.

5. Betala av dina kreditkortsskulder varje månad.

6. Du behöver inte vinna varje argumentation. Förbli ärlig mot dig själv.

7. Gråt med någon, det är mer helande än att gråta ensam.

8 Det är ok att bli arg på gud, han kan ta det.

9. Börja spara inför din pension när du får din första lön.

10. Vad gäller choklad, så är det meningslöst att försöka motstå.

11. Slut fred med ditt förflutna så att det inte förstör din framtid.

12. Det är okej att dina barn ser dig gråta.

13. Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad deras livsresa handlar om.

14. Om ett förhållande måste vara hemligt så borde du inte vara en del av det.

15 Allting kan förändras på en minut men var inte orolig, gud blinkar aldrig.

16. Ta ett djupt andetag, det får ditt sinne att slapna av.

17. Gör dig av med allt som du inte använder. Onödiga materiella ägodelar tynger dig på många vis.

18. Allt som inte dödar dig gör dig starkare.

19. Det är aldrig för sent att bli lycklig men det är upp till dig, ingen annan.

20. När det kommer till jaga det du älskar i livet, acceptera aldrig ett nej.

21. Bränn de fina ljusen, använd dina finaste lakan, bär dina finaste underkläder. Spara dem inte till ett speciellt tillfälle. Idag är speciell.

22. Förbered dig för mycket. Följ sedan flowet.

23. Var excentrisk nu. Vänta inte tills du blir gammal med att bära lila.

24. Det viktigaste sexuella organet är hjärnan.

25. Ingen annan än du själv styr din lycka.

26. Rama in varje drama i ditt liv med dessa ord ?Spelar detta verkligen någon roll om 5 år??.

27. Välj alltid livet.

28. Förlåt allt men glöm inget.

29. Vad andra tänker om dig har du inget med att göra.

30. Tiden läker nästan alla sår. Ge tiden tid att göra sitt jobb.

31. Hur bra eller dålig en situation än är så kommer den att förändras.

32. Ta inte dig själv för seriöst. Ingen annan gör det..

33. Tro på mirakel.

34 Gud älskar dig på grund av vem gud är, inte på grund av vad du gör eller inte har gjort

35 Försök inte kontrollera livet. Gör bara det bästa av det just nu.

36. Att bli gammal slår alternativet ? att dö ung.

37. Dina barn får bara en barndom.

38. Det enda som verkligen betyder något i slutet är att du har älskat.

39. Se till att vara utomhus varje dag. Mirakel väntar överallt.

40. Om vi kastade alla våra problem i en hög och såg alla andras problem, så skulle vi snabbt ta våra egna tillbaka.

41. Avundsjuka är slöseri på tid. Du har redan allt du behöver

42. Det bästa i livet har inte hänt dig än.

43. Oavsett hur du mår. Klä på dig och dyk upp.

44. Skörda.

45. Livet har ingen rosett kring sig men det är ändå en gåva.