Vikt borde vara endast en siffra, en siffra på en våg som är lika lätt att få ur tanken som det är att kliva av vågen och därmed är siffran borta. En siffra för hur vår kropp mår och då ursprungligen relaterad till den som står på vågen och inte utifrån andras åsikt eller för den delen påtvingade ideal. Endast en siffra, det hade man ju i alla fall kunnat önska.....
I pressen basuneras dagligen ut nya metoder att tappa så mycket vikt som möjligt på kortast tid på det mest effektiva sättet. Där är det INTE endast en siffra! Du rekomenderas av påstådda proffs att äta en mikroportion av något grönt och sen ut och springa miltals tills du stupar. Gymmen är numera öppna även nattetid, se där, nu ska man kunna träna ihjäl sig också, det är väll för underbart....
Eller för att inte tala om (ö)kända bloggerskor som både svälter sig och sen talar om hur vidriga tjocka människor är, tjocka människor är lata och äckliga enligt dom och dom kommer att dödas av sitt eget fett, dom är patetiska och borde upplysas om hur äckliga och osunda dom är.
Det som verkligen är äckligt är deras sjuka åsikter! Deras jävla ideal där man ska se ut som ett snöre där sizeZero är passerad för ett par storlekar sen är det som är det sjuka i det här fallet.
Att man sätter denna vikthets på förstasidan och på löpet är att indoktrinera läsare och förbipasserande att vi är fel, hur vi ser ut är fel och vi är igentligen ett enda stort jävla FEL så stora vi är! För hur många har sizeZero, och av dom som har det hur många mår bra av det?? Det som är sunt förringas som förkastligt och en sund kropp blir till en osund kropp där fetma är vad det handlar om - på en redan sund kropp!!

Min väg med vikten då....
Jag har sen en bra bit tillbaka hamnat i felfållan och mer och mer blev just dom siffrorna på vågen det centrala i min dagliga livsföring. Under en period för inte alltför länge sen så var det siffrorna på vågen som bestämde hur mycket jag fick äta och hur hemskt vidrig jag var. Siffrorna styrde allt. Vågen blev min besatthet, det allting cirkulerade ekring. Jag jagades av siffrorna och jag trodde att rätt siffror skulle göra mig lycklig så jag jagade dom.
Jag tror det sköt fart ordentligt för några år sen när jag satt uppe sent en kväll och hamnade på bloggerskan Katrin Z's blogg där ett helt inlägg handlade om hur vidriga fula osmakliga osexiga dummma idiotiska och äckliga tjocka människor var och sen orerade hon långa haranger om detta. Jag läste allt medans tårarna rann eftersom jag insåg att jag var en sån hon skrev om, en sån ful och misslyckad äckelsnuskmänniska som knappt förtjänar att leva. Jag minns hur jag grabbade tag i mitt hull och tänkte detta måste bort för så kan man tydligen inte se ut.
Jag var väll i det närmaste normalviktig när detta hände men efter en period hade jag gått ner ca 30 kg. Jag har tampats med mina ätstörningar en längre tid och den sammanlagda viktminskningen alla tre stora nedgångar så har jag gått ner en bra bit mer än hela min kroppsvikt som jag har idag, bortåt 75 - 80 kg
Men det är ju fortfarande bara siffror!!
Tänk om det gick att få in det, att det är bara ett par siffror, men det är inte så enkelt. Det är nog ungefär lika svårt att försöka få in i huvudet som att tjejer också ska stå och kissa. För det första så är det sista smått ogörligt rent praktiskt men sen är det också FEL. Tjejer sitter killar står. Gå upp på morgonen OCH ställ dig på vågen. Det är en självklarhet!
MEN det är där vi har möjligheten att välja. För det första, måste du verkligen veta vad du väger, förändrar det strukturen på din dag eller hotar det dina livsuppehållande funktioner i kroppen? Svar nej, det är egentligen helt oväsentligt att väga sig varje eller varannan morgon, det förändrar ingenting!
Däremot har du en åkomma som kräver att du håller någotsånär koll på vikten så fine en gång i veckan det skadar inte. Men man behöver inte göra det till en rutin och sen värdera rubbet efter den, det är då siffrorna börjat jaga dig.

Jag ska ärligt medge att jag är fortfarande slav under vågen fast inte riktigt på samma sätt som förut. Om vi jämför så kan man likna det mot att jag satt i fängelset på en högsäkerhetsanstalt men har nu fått flytta till en öppen anstalt. Jag håller koll nån gång ibland men lägger inte riktigt lika mycket energi på det som förut, det är inte vågen som bestämmer vad jag får äta längre.

Men tänk om dessa mediaprofilerna, tidningsredaktionerna och allt vad det är visste vad dom orsakade undrar om dom skulle fortsätta att pumpa ut smalideal till gemene man - förmodligen!
Det verkar som om kvällspressen och alla blaskor och bloggerskor har tappat själ och hjärta, där sunt förnuft satt sitter nu en utmärglad varelse och torkar svetten ur pannan eftersom att dikta ihop veckans skit om bantning och etc tar musten ur den stackars ätstörda människan som tagit sunt förnufts plats.
Om Katrin Z visste om att hon bidrog till ett återfall för min del skulle hon reagera då, förmodligen inte. Och det är så tragiskt att hon inte inser att det hon knattrar ihop på sin svindyra lilla dator når omvärlden och inte bara henne och det hon skriver bidrar till en alltmer skevare och sjuk värld.

Vi tillåts inte vara dom vi är utan programmeras till att bli nickedockor under smalhysterins diktatur.
Det är dags att stå upp mot siffrorna!!!

Idag har jag och mitt älskade lilla hjärta använt oss av olika vårdinrättningar inom Örebro läns landsting och inte ett dugg kul var det. Nu vet jag hur anhörigrollen känns och dess maktlöshet känns.
13:40 skulle bussen avgå från Bromsplan och jag skulle möta upp lilla hjärtat på bussen då hon skulle kliva på längre fram på sträckan men rätt vad det är så står hon framför mina fötter och leende pratar om skor i skoaffären bredvid busshållplatsen. Bussen avgår nästan i tid och färden styrs mot andra sidan av vår stad, och intet ont anande var vi om vad som komma skulle, tror inte någon av oss hade valt att kliva på bussen då.
Väl framme på vårdinrättning nummer 1 så hade både hjärtat och jag en tid där. För min del innebar den tidiga avfärden hemifrån först väntan och stöd innan jag det var dags för min avtalade tid.
Men så han det aldrig bli då stödrollen drastiskt ändrade form. Sköterskan som lilla hjärtat träffat kom ut i väntrummet och bad mig komma med för lilla hjärtat frågade efter mig, jag såg i hennes ansikte som talade sitt tydliga språk att läget inte längre var okej.
Jag kommer in i undersökningsrummet och finner mitt älskade lilla hjärta totalt bruten i ett hav av tårar. Jag inser att jag behöver behålla lugnet för nu behövs det att jag är samlad och kan stötta upp där fall och ras är nära, jag säger för mig själv herre giv mig styrka och hoppas så på att jag inte skall duka under det faktum jag står inför. Jag kan tala om att det är totalt jävla genomvidrigt att se på när ens älskade lilla tösabit gråter så hon skakar och det enda man kan göra ära att klappa stryka krama och prata lugnande och sen försöka för allt man är värd att inte visa paniken i en själv utan att inge hopp och styrka i den mån det är möjligt.

Sköterskan tar god tid på sig innan hon kommer tillbaks och många tårar har hunnit rinna under den tiden och även en del smärre flyktförsök har fått avstyras.
Sköterskan kommer med ej önskvärda besked till hjärtat som bryter ihop totalt vid vetskapen som nu är att dom vill skjutsa ner henne till akutmottagningen på USÖ. Viss motstridighet får motverkas med övertalning och till sist är vi på väg i bilen. Efter en stund i bilen yttrar hjärtat mitt att hon känner sig arg på mig för att jag följde med henne för annars hade hon kunnat strunta i det eller dragit därifrån när sköterskan lämnat rummet. Jag känner en stor svart knut i mitt hjärta då jag hör detta men intalar mig att det kommer en dag då hon kommer förstå varför detta skedde. Jag säger till hjärtat att det förstår jag mycket väl och det får du göra det är helt okej jag förstår och skulle nog gjort samma sak om jag vore i ditt läge.
Framme vid USÖ så blir vi avsläppta och sköterskan rapporterar över och avgår sen och lämnar mig och hjärtat kvar på akutmottagningen.
Hjärtat har intagit en kritisk och skeptisk attityd samtidigt som tårar hittar fram då och då ur dom vackra ljusa och djupt tyngda ögonen. Endast några få minuter vistas vi i väntrummet innan vi blir hämtade och visade till ett rum. Först har vi ett rum längst ner i korridoren och hinner vara där en god stund innan en bastant dansk äntrar rummet. Den redige dansken som jag känner igen från ett eget vårdtillfälle pratar med hjärtat men vänder sig nästan lika mycket till mig som om han inte förstod vad hjärtat säger och vill att jag skall förtydliga. Märklig roll att vara anhörig ibland, man anses för en del vara den vettiga i sammanhanget och frågor som patienten borde få riktas till den anhörige/medföljande. Jag uppskattar absolut inte sånt beteende för egen räkning så därför bollade jag hela tiden över till hjärtat.
Dansken hinner vara inne hos oss en liten stund innan hans personsökare börjar pipa och han måste lämna oss åt vårt öde.
Tristessen, ovetskapen, oron, ångesten och paniken ger mitt lilla hjärta ytterligare en attack av tårar och ord av vanmakt. Jag klappar stryker och försöker så gott jag kan avleda. Vi leker någon ordlek, pratar lite och kollar trista tidningar. Miljön på akuten är inte den bästa heller då någon i något rum skriker våldsamt och någon annan kräks högljutt allt detta medans akutmottagningen får sig ett ansiktslyft av flitiga byggjobbare.
Plötsligt måste vi byta rum. Vi packar oss iväg till vårt nya krypin och hjärtat är nu riktigt rastlös och står i dörren till rummet och trampar och trampar. Den trevlige unge sköterskan stannar och talar med hjärtat som börjar gråta igen och kommer tillbaks in i rummet till mig. Lite senare kommer densamme in till oss igen och gör oss sällskap och både jag och hjärtat är överens om att han var riktigt fin och får gärna vårda oss fler gånger...
Efter fler efterforskningar om doktorns varande så kommer han äntligen. Och vi hade härvidlag en enorm tur och fick en ofantligt skicklig charmig kunnig och medkännande ung läkare som var så bra så jag har aldrig upplevt något liknande. Han gav hjärtat tid att förklara, hjälpte henne på traven samt var väldigt mån om hennes integritet och respekten var oerhört fin. Men så även denne läkares pipmoj började ljuda i hanses ficka och så blev det för honom att rusa och kvar blev vi åter igen.
Nu var dock lilhjärtats ork slut och längtan efter föräldrarna var svår så modern ringdes. Först gick det bra men sedan kom tårarna igen och jag fick ta över luren och förklara. Det bestämdes att föräldrarna skulle ta sig in till oss på akuten, det tog dock någon timme och under tiden hann vi kolla videoklipp i min telefon och jag fick till och med äran att se ett litet leende åt det tokiga vi såg på. Föräldrarna anlände och med sig hade dom mat till två hungriga tjejer och lyckan var om inte stor så befintlig.
Vi hinner inte äta mycket innan den charmige snälla doktorn är tillbaka.
Efter ett långt prat och en del överenskommelser så beslutas att hjärtat mitt följer med sina kära föräldrar hem och jag far hem till mitt. Ett beslut som jag kan ställa mig en aning frågande inför då jag tänkt och trott ett helt annat slut på dagens besök där. Men såklart så litar jag på läkaren och hans omdöme och får tro att det blir till det bästa för lilhjärtat.

Att sitta på pallen bredvid sängen är en tung roll, inte så att jag ångrar att jag åkt dit och inte skulle göra det igen för det skulle jag utan att blinka, men det är det att man är så oerhört maktlös. Ens finaste, ens vackra lilla juvel, finhjärtat mår skit och pest och det finns inget absolut inget du kan göra mer än att finnas där och stötta. Jag ville ju för fan byta med henne när det var som tuffast, maktlösheten i att höra den förtvivlade gråten fick mig att nästan gå upp i atomer. Anhörigrollen är ett tungt ok det kan jag tala om. Fast när det kommer till lilhjärtat så skulle jag göra om det igen och igen och igen just för att man gör så för sina närmaste, dom man älskar och bryr sig om kan man gå igenom eld för.
Jag är rätt manglad och ska sova nu. Jag lägger den här dagen till handlingarna, den blev en hel del annorlunda mot vad jag tänkt mig, jag ångrar inte en millimeter av denna dag, även om den var apjobbig så ångrar jag inget. I morse när jag gick upp visste jag på något underligt sätt att jag helt enkelt måste ringa lilhjärtat och säga att jag följer med dig idag och det är jag tacksam för att jag gjorde, hemskt och jobbigt till trots. Det är helt enkelt så att hur jävlig denna dag än var så var den tänkt så här.

God natt

Jag inväntar effekten av den nya medicinen som ska klubba mig och förhoppningsvis ge mig en hel natts sömn. Hittils endast ett stänk av lathet då soffan var mjuk, filten varm och intentionerna att resa på sig var svaga, ack så svaga. Jag petade i mig en relativt låg dos så jag har lite spelrum att höja sedan, men hittills har inte molnen lagt sig över mitt medvetande, jag väntar andaktsfullt.....

Fick reda på idag att Litiumkoncentrationen återigen ligger lågt, 0,37 vilket jag tror ligger under terapeutiskt fönster. Må bra-värde är 0,55 - 0,65 så nu fasar jag för en ny dipp i känslolivet som ännu värre kan föra mig till en inkvartering på Chateu avdelning Två vilket skulle vara rentav förödande, jag har ju jobb på gång och föreläsning inbokad. Men skam den som ger sig, jag har en sjuhelsikes envishet och det är bara att vara envis på det här området, envis som synden, att kapitulera under sjukdomen finns inte, det tillåter jag inte. Nu jeflar ska här kämpas!!
Jag ska till Affektiva och hämta extrados litium imorgon, jag fick som jag ville och fick till en höjning. För tänk om jag gått med på att gå på doktorns linje och ta ett nytt prov om en månad och tills dess ingenting då hade jag kunnat börja packa väskan på en gång. Men icke, det ska inte ske!
Jag har ju en dejt med Försäkringskassan den 5:e om att gå ut i jobb och jag är så enormt taggad inför det så inget får äventyra det. Kämpa Jenny!!

Imorgon då. Sova gott och länge är första prioriteringen. Sen åka och köpa en klämmis på Varsam, blir ojämnt ju, måste ju ha en i varje hand, det är viktigt sånt där. Sen projektgruppsmöte med Hjärnkoll. Sen, eller om jag gör det innan som sagt hämta medicin på Affektiva, och så sist tvättid kl 19. Det blir en del imorgon, jag behöver sannerligen min sömn.
Den efterlängtade släggan verkar inte komma till mitt huvud, jag får ta min vanliga Propavankoma och köra huvudet i kudden och tryna efter bästa förmåga.

Jag hoppas på imorgon, men nu är det natt, god natt till och med.

Jo då var ju tanken liksom att åh så skönt då tar den uttröttade kvinna och knoppar natten igenom, men nää det bidde visst inte som jag tänkt mig....
Först var det min hemliga prostata som inledde nattloppet. En timme efter inknoppande så var det pottytime, kul! :/ Ytterligare en timme senare var det dags igen, fast då var damen het så drösa jag ur bingen för lättnad genom att öppna köksfönstret en yttepytte springa. En springa av lagom karaktär för att ej förfrysa sig men väl lagom stor för lättnad i svettnöden. Mitt i all hetta och sömngångeri kan jag ha delat med mig av en glimt av mina behag ifall nån random snubbe eller snubinna skulle ha travat förbi mitt fönster vid midnatt, men det bjur jag på, förhoppningsvis så sover dom flesta snubbar och snubberskor vid den tiden eller åtminstone är inne i värmen. Nästa vända var min hemliga prostata som störde natt"sömnen". Ja för jag måste ha en prostata som jag löper och pinkar hela tiden. Eller så är jag en reinkarnerad hanhund som fjölar in reviret, vet inte för vem jag markerar då jag är ensam i boningen.
Nåja, nästa förbannade gång då var det för kallt....och för ljust (nån hade fipplat med lampknappen i sömnen)....sen var det lite pinkeri igen....upp å pinka, snubbla på onepiecensom ramlat på golvet och lyckades med ett loppspott endast undvika att snubbla in i väggen. Ja för folk går in i väggen och det ska ju vara redigt jobbigt sägs det ju tänk då och snubbla in i den istället det måste ju bli en redig skjuts in i den hårda väggen.....nåja! Och nu när klockan har slagit fem så ger jag upp, det ska tydligen inte sovas mer här.......dämmit, för det är ju sååå otroligt skojsigt klockan fem på morgonen, det är ju så många människor som är vakna och pratglada vid denna timme - NOT!
Få se nu, om jag ska ringa någon som inte kommer hata mig minst i en vecka så blir det......112, men det varken brinner eller blöder så det kan bli lite svårt att tala sig ur. Hmm.......sjukhusväxeln då, dom har ju öppet around the clock....men vart ska jag vem ska jag be att få prata med, som sagt varken blöder eller brinner, jourhavande......öööh........präst!! Jaaa, fast dom kanske också behöver sova och desutom "jour", antyder inte det ordet att angelägenheten måste vara minst lite brådskande.......Asch då!!!
Men vad GÖR MAN klockan fem på morgonen??? Först å främst så fryser man. Kanske läge att lite diskret klappa igen fönstret (och visa behagen för nattrastande hundägare och tidningsbud) Man kan ju mecka med elementet så det slutar vara hett som i självaste helvetet här inne, det är en övning, en tämligen lämplig sådan då det inte låter alltför mycket. För börjar jag att tex möblera om så kan det hända att nån stackars granne som faktiskt har turen att få sova då vaknar i vredesmod och vill göra lite smärta på min kropp.
Oooh nuuu vet jag, man kan vara kreativ och skapa lite, jaaa!!! Måla lite eller göra nåt rart kort till någon behövande. Och sen kan man läsa den braiga boken som man hållit på med i två år men inte lyckats bli klar med ännu, den är bra, jag lovar :) Sen kanske någon annan efter allt detta har vaknat så man kan få sig lite mänsklig kontakt. För jisses vad man saknar människor i såna här lägen, det känns ju som att man är den enda människan på planeten.
Så nu kapitulerar jag under sömnlösheten och går upp och skapar istället :)

Det blev inte mycket sova natten som var kanske är det det som gör att järnridån nu rullats ner. Tröttheten efter natten uttalar sig nu som lätt deppighet och melankoli, även tillfälliga läckage i ögonområdet utan anledning gör sig gällande vare sig jag vill eller ej. Besvikelser blir stora, förluster likaså och misslyckanden ska jag inte ens nämna för dom gör ont som fan ändå.
Idag flyttade min lilla sambo Jacko till Kumla. Han kommer få ett kanonfint hem hos Dessan och Patrik som har så mycket fina ambitioner för hans räkning, han kommer bli en lyxpippi där, han har till och med lärt sig nya ord efter så kort tid.
Jag inser ju såklart att han har det jättebra där och kommer bli så ompysslad så men ändå känns det som ett stort misslyckande från min sida och det spär ju på nedstämdheten så läget känns pissindränkt just nu. Jag känner mig trött ledsen och modfälld, nere och hängig och jag gillar det inte alls. En gammal kompanjon vid namn ångest är på återtåg och jag hatar det, vill intte ha hans sällskap. Och när den fan är här så är jag fasansfullt rädd att bli inlagd igen, vill inte det, har ju lovat som nyårslöfte att inte hamna på tvåan under 2014. Men jag känner att det ligger precis runt hörnet oavsett om jag vill eller inte och då får det att bli trångt i tårkanalen. Fy fan vad jag hatar mina diagnoser, jävla sjukdomar helt enkelt!! Varför ska jag ha det stora oflytet att vara sjuk på det sättet, jag vill inte!!
Men så långt jag förmår ska jag stri för att inte hamna där, det är det sista stället jag ska till. Men om det bara kunde sluta värka i min själ och om trafikstockningen i tårkanalen kunde fara åt pipsvängen tillsammans med ångesten, då skulle jag bli glad.
Ligger här som nån jävla fet flohabba och idisslar mina sorger. Skjut mig, nödslakt borde kunna tillämpas av barmhärtighetsskäl, för hamnar jag på tvåan igen så vill jag inte vara med alls.

Jag tar och går och lägger mig och sover bort smärtorna.