En otroligt bra dag blev det till slut. Först spendera ett gäng timmar med mina goa vänner. På förmiddagen travade jag iväg till min goa Annika som bjöd på frukost. Vi satt och vädrade våra meningar och hade det mysigt en god stund. Nystan som behövde nystas ut gjorde så och mycket bra blev sagt. Sen kom fina Camilla med sin babybump, en del klär verkligen i rollen som gravid, dom får en glow liksom och det blir något speciellt och vackert över dom och så är Camilla, såå fin. Senare anslöt även Emelie och det var bara så härligt att få ha alla tre för mig själv och skratta och prata en massa med, värdefullt. Det blev en lång vistelse och en mycket härlig sådan, som balsam för själen.
Sedan bar det av till Sjukhusapoteket för att hämta rullen som verkligen var i sista stund då den börjar imorgon, mina mediciner alltså.
Väl hemma blev det pannkakor vilket var länge sen så det blev gott. Jag tänkte efter varje pannkis att nu orkar jag inte en enda till men slutade ändå på 3 stycken :) Så trallade jag runt här hemma och gjorde som mormor brukar säga inget speciellt.
Det händer kul grejer framöver :) Imorgon börjar jag dagen med att till Arbetslivsresurs där det är meningen att vi ska börja förbereda, kartlägga och utreda vad jag kan tänkas jobba med. Ett första steg mot ett arbete och det känns riktigt bra faktiskt, äntligen! Sedan ska jag möta upp Sofia som jag ska byta lägenhet med och få till en liten mätdejt inför kommande möblering.
Oj, alltså det är helt otroligt, om ca 3 veckor så flyttar jag faktiskt, det är helt otroligt! Det jobbiga är packningen. Jag nojar sönder mig och samtidigt så får jag inte tummen ur det berömda hålet när jag väl har tid att tillgå, jag måste få hjälp med det där, det får bli det enda Peter och jag gör numera.

På torsdag ska jag hälsa på en underbar vän på hennes mansion ute i skogen. Det ska bli riktigt kul att se vart jag hamnar för jag har aldrig varit där och vet inte hur det ser ut. Men det löser sig nog....

Hade tänkte skriva mer men kudden morrar och fräser över rivalitet gentemot plattan och det eviga krafsande på den. Så jag får lyda kudden och vända söta örat mot den och sova så jag inte är som en zombie imorgon.

Ursäkta kära vänner, läsare och alla som kan tänkas läsa detta, för nu tänker jag faktiskt dumpa en hel hög med av min inre skit, jag måste helt enkelt annars dränks jag av det. Måste få häva ur mig det, bara måste!

Två situationer i mitt liv som drar mig ner i dyn likt att vara fjättrad till fötterna av stora tyngder och sjunker snabbare än snabbast samtidigt som paniken stiger till en nivå där
Jag har tänkt mycket på min mamma, min biologiska, och ofta så känns det som en tagg i mitt hjärta, någonting i mig värker när jag tänker på henne. Att ha en mamma som själv valt bort mig är en sån sak som är oerhört svårt att sätta fingret på just för att jag som är hennes enda barn valdes bort med endast ett par ord och det verkar inte bekomma henne det minsta. Nu vet jag ju om att min mamma har sina svårigheter och en och samma sak som vi båda upplevt kan se helt olika ut om man ser det från hennes sida eller om man ser det från min. Jag kan känna en sorg och en smärta när jag tänker på henne och att jag inte har henne, den är evighetsdjup och alldeles mörk och tung och grymt svår att hantera. Visserligen är det kanske på en del plan av godo att vi inte har kontakt eftersom våra konflikter stod som spön i backen och sånt river,sliter, böjer och bänder i en kropp och efter 35 år av konflikter så känner jag mig som en lika gammal gummisnodd som är både helt av och på många ställen nästan av och däremellan redigt sliten.
Jag vet vad det innebär att ha en kontakt med min mamma, vet om det eviga tassandet när man ringer innan man vet vilket stämningsläge hon är på, eller du unkna kommentarerna som ibland hade lika mycket smak som odör som av surströmming. Hon skräder inte orden och drar sig inte för att kränka om hon anser sig ha rätt att göra så. Och sen allt skitsnack jag tvingas lyssna på om släkten och andra som jag faktiskt tycker om. Men att säga det är det samma som direkt undergång.
Det är besvärligt att ha med henne att göra det vet dom flesta som någon gång haft det, men hur besvärlig hon än kan vara så är på något underligt vis så växer saknaden i mig ändå. På kvällarna kommer funderingarna, och alla frågor och i samma veva väcks den slumrande sorgen i mitt hjärta och lägger sig ovanpå mig likt ett slags täcke av sorg som är allt annat än mjukt och grisigt att somna under.
Hon fattas mig!! Men vad gör man åt det???? Ja definitivt inte skicka brev igen eftersom det var hennes val att be mig dra åt pipsvängen, bollen ligger hos henne nu. Förra gången vi bröt så var det på mitt initiativ och därför kunde också jag välja att ta upp den igen men denna gången så valde hon bort mig och det ger inget utrymme för mig till att ta kontakt. Och visst klarar jag mig bäst utan henne med tanke på att vi mestadels grälade och sånt är ju bara skit ändå. Men jag tror mitt hjärta söker hennes likt ett litet litet barn söker tröst och trygghet i sin mors famn.
Jag kommer aldrig någonsin lära mig att förstå henne, hon är alldeles för komplex, men därmed har jag inte sagt att jag aldrig kommer sluta sakna henne för då ljuger jag. Mitt hjärta kommer alltid söka hennes och saknaden efter det goda vi haft, den glesa men ändå befintliga glädjen och ögonblicken av kärlek som var så otroligt värdefulla just därför att dom var så sällsynta. Hon kommer alltid vara med mig, saknaden och kärleken till henne går hand i hand.

Jag har tre mammor. En som valt att inte finnas hos mig, en som alltid finns hos mig fast på håll och en som finns nära och är tillgänglig nästan jämt. Min frånvarande mamma har jag redan avhandlat. Min mamma på håll är min fars fru och henne har jag på håll eftersom det är en bit till Kolmården men hon finns alltid ett samtal bort. Och så har jag min vän, en ställföreträdande mamma, någon som är ett liknande mammasubstitut som finns nästan jämt. Alla dessa kvinnor är speciella för mig och plats i mitt hjärta har dom alltid på sina egna speciella vis. Dock i fredags så blev en plats vakant. Ett mycket infekterat gräl slutade i katastrof och ord yttrades av sämre slag från båda hållen, vi låg i våra skyttegravar och kastade skit hej vilt på varandra. Alltihop slutade med i varje fall från mig gråt och ångest ungefär likt att få hela Kebnekajse i huvudet. Ord kan göra hemskt ont och såra och riva sönder. Hon sa sånt som sänkte mig totalt samtidigt som jag svarade med kanske inte dom bästa orden jag heller utan snarare så var jag inte sämre jag.
Avslut var vad hon levererade vilket är min skräck, inte förlora en moderfigur till liksom. Paniken urartade i allt som jag inte vill ha, gråt lika ymnig som Amazonfloden, ångest som fick mig att vilja nästan klösa ögonen ur mig, självskadebeteendet vaknade med all kraft och tog sig olika former och ingen av dom var det minsta välkommet. Det blev ett jättestort hål där denna människa varit som jag omöjligen kunde fylla och jag fylldes istället av en brutal frustration och en ångest utan like som jag inte kunde hantera så jag hamnade vid två tillfällen på jouren. Första gången så gjorde vi upp att jag skulle uppsöka en vän och spendera kvällen där så jag hade sällskap och så blev det. Dagen efter vaknade jag på en tårdränkt kudde och ögon som inte alls var färdiggråtna och en mörk känsla av uppgivenhet. Så det blev en tur till jouren igen, denna gången gick det sämre. Primärjouren ville absolut lägga in mig vilket jag samtyckte till. Men sen efter att ha undersökt mig och skrivit in mig så kom han tillbaka och lät annorlunda denna gången. Dom hade inga platser i Örebro så jag skulle ha behövt åka till Karlskoga. Men jag tvärvägrade, absolut nej! Det blir liksom dubbel börda och dubbelt så lång vårdtid om jag hamnar på ett ställe långt bort där jag aldrig tidigare vistats, där jag inte känner någon och kanske mest av allt där jag inte kan ta mig hem ifall jag skulle vilja. Så den första doktorn, som var sympatisk och medkännande, kallade dit bakjouren som var allt annat än de sakerna jag nyss radade upp. Han var en stor otrevlig klant som jag för mitt liv inte fattade varför han jobbade där för han kunde i.n.t.e ta människor. Han sa att det fanns EN plats inom hela psykiatrin i Örebro och trots vad Eva skrivit som jag ringde och skrek och grät för redan på fredagen så fick jag den inte, jag var inte tillräckligt sjuk. Eva suckade idag när jag berättade och tyckte att han borde lyssnat på någon som känner mig.
Men jag är faktiskt glad för att jag inte blev inlagd för under helgens lopp och goda vänners försorg så överlevde jag utan blodvite eller annat dumt.
Men hålet bestod, liksom alla frågor som grävde sig in i mitt medvetande, jag hade så många frågor men så få svar......
Pappa kom på söndagen och hälsade på, och jag överlevde även den dagen.

Nu måndag, frågorna består. Men nu har det kommit ett gäng nya för jag fick nämligen ett sms som var väldigt otippat. Det hade jag aldrig trott, det som var borta trodde jag skulle förbli borta, men så var inte fallet.
Jag svarade vresigt först med fredagen i färskt minne fortfarande och med såren på insidan fortfarande inte lagade. Jag fortsatte vara vresig ett tag och tyken ang fredagens utgång och om det gick att lita på henne verkligen. Men så började jag mjukna och inse. Jag var kanske inte så värst jag heller i mitt uttal under fredagen och här hade jag nu en utsträckt hand och det var upp till mig om jag villa ta den. Men så vaknade jag, för fasen Jenny skärp dig, det är detta du velat hela tiden ju ta den bara!! Så stoltheten och muttrandet spolade jag ner och ett mer behagligt smsande fortlöpte och träff gjordes upp. Efter att träff bestämts så var lättnaden så oerhörd så tårarna bara rann och rann och ville inte sluta. Jag vill inte förlora en modersgestalt till, vill inte, kan inte så det uppgjorda mötet kändes guld värt.
Dock så hyser jag en osäkerhet, undrar om jag vet vart jag har henne, vilken ruta kommer vi landa på, ska jag gå dit med garden uppe, kan jag vara helt säker på att det slutar väl......

Den som lever får se och jag vill tro det bästa. Jag ska inte gå in med intentionen att nu kommer det skita sig för den inställningen gör inte direkt att det går bättre. Jag borde lyssna in mig själv och det jag vet om kvinnan i fråga, min vän sen ett antal år bakåt i tiden, vad kan hon vilja mig ont. Inte ett jota är svaret och fortsättningen lyder att det är en människa som har betytt mycket och fortfarande betyder massor så se till att laga dom hål som uppstått och gå vidare och förhoppningsvis bättre och starkare och vis av erfarenheten. Man lär av misstagen det är ju känt, och jag hoppas på att vi ska rida ut den storm som varit och även om otrygghet finns som en liten del i det hela så går jag in med sänkt gard och redo att prata fram en lösning och nåt bra så vi slipper detta framgent.

Jag längtar faktiskt tills imorgon nu! :)

Nu har jag fått dumpa av mig, skönt!! :)
Nu blir det till å ta fram sygrejerna hälla upp lite dricka och slå på tvn

Ett nytt kapitel.
Det fanns en tid då sådant som på bilden var off limits. Då det var fullskaligt krig i hela kroppen, från toppen till botten. De enda jag var vän med var siffrorna, om dom visade rätt vill säga! För vågen var min lover samtidigt som den kunde vara mitt hatobjekt. Jag ville slänga vågen i golvet så den gick i tusen bitar fast jag på samma sätt ville låsa in det i ett stort megasäkert bankvalv med beväpnade vakter utanför som bara släppte in mig. För det var ju som så att vågen kom med beskedet som satte tonen för dagen. Upp ett kilo, halvkilo eller bara ett gram så var det strikt den dagen, minimalt med intag maximalt med utgifter och rörelse. Varje gram åt fel håll var ytterligare en spik i den kistan som jag skulle ligga i om jag misslyckades för mycket. Jag hamrade och bankade dagarna och nätterna igenom på min kista och jag byggde den enorm, nästan som en ark för så stor var jag enligt mitt huvud och min egen uppfattning, varje spegel matade i mig att det var så jag var - enorm, gigantisk och ingen kunde få mig att ändra min uppfattning. Eller jo, det fanns två stycken, dom två hörde jag allt vad dom sa och lyssnade också på dom, tog in vad dom sa åt mig, jag som annars satte på mig mina osynliga hörlurar och försvann in i dimmorna när vikt och mat kom på tal.
Men dessa två förebilder för mig, dom som nådde in under skalet dit ingen annan nådde det var min föredetta svägerska och min ena moster. Dom kunde sätta strålkastarljuset på problemet så det inte gick att blunda för det, dom gjorde mig plågsamt medveten om vad det var jag höll på med. Ibland kunde jag efter att ha blivit synad uppifrån och ner få frågan: är du nöjd nu, tycker du det där ser bra ut verkligen? Deras ibland brutala men uppriktiga ärlighet var som lite av en väckarklocka, även om den inte nådde hela vägen så var det en del i det hela att vända blad.....
Mat fick mig att springa, ifrån den och av den och helst långt bort. Jag som alltid varit glad i goda grejer. Godispåsar fanns inte bara på lördagar innan och god mat avnjöts gärna, det var liksom en naturlig del så som det ska vara...

Jag ska inte dra hela resan utan mest det som ligger närmast i tid. Om jag räknar bakåt bara några månader tillbaka så var min vardag ett slit, en kamp, ett maniskt behov av att ställa mig på vågen och vad den än visade så var det alltid fel, gått upp, gått ner, gått ner för lite, fel fel fel. Om jag gått upp två hekto så blev det indragningar på mathållningen, och det fanns nästan alltid något som kunde ligga till grund för att minska på intaget och öka aktiviteter och motion. Ibland hatade jag mitt liv för jag var lite som en slav och vågen var slavdrivaren. Jag gick aldrig ner farligt lågt i vikt men efter ett antal tvivelaktiga dagar med allt annat än bra dagshållning så började dom höja ögonbrynen på ätstörningsenheten och extra koll sattes in. Jag gick på matträning på ätstörningsenheten och själva matbiten var hemsk, mat har nog aldrig varit så svårt som då. Efteråt var det vila med goa härliga Ulrika och att ligga därinne med ångest ända ut i fingerspetsarna var värt det bara för den kram jag alltid fick innan jag gick till bussen. En gång så kramade hon mig som vanligt, det var en måndag, och så tittade hon på mig med en lite orolig blick, du har inte ätit nåt i helgen va, och jag sänkte blicken. Det stämde, och Ulrika stod med mina revben i händerna som där vilade. Jag gick ner så pass att det gott och väl gick att dra en rejäl melodi på mitt revbenspiano där alla revbenen var perfekta tangenter där dom stack ut.
Jag var nog lite dum för i mitt huvud så behövde jag ju fortfarande den där arken att få min sista vila i. Jag såg revbenspianot som ett plus men resten var fett fett fett. Och att så inte var fallet gick inte alls att ta in. Jag satt och lusläste proAna-sidor och bloggar och bilder ja allt jag kom över, sparade ner det och fyllde datorn med skiten. ProAna för den som inte vet är en subkultur som förespråkar anorexia som en livsstil och inte en sjukdom vilket jag nu inser är helt befängt. Men då var dessa bilder på skelettliknande tjejer min besatthet, det som fyllde mitt medvetande och hela universum.

Men så hände någonting, vet inte riktigt exakt vad, men världstippomkull var det.
För jag hade tragglat med detta länge mycket länge och blev nästan frisk och började trappa ner kontakten på ätstörningsenheten, men det höll en kort tid sen fick vi återuppta den igen, detta hände två gånger. Så hemskt det kändes att komma tillbaka igen, jag minns att jag grät i Ulrikas famn och undrade varför jag inte fick bli frisk på riktigt en gång för alla.
Men så bokade jag den där föreläsningen på City Konferenscentrum för alla mina gamla hjälpare. Det var människor från BUP och alla som hör dit inklusive mina hjälpare från ätstörningsenheten. Jag var taggad till max, jag var inställd på att göra mitt allra bästa eftersom det var just dom som faktiskt många av dom funnits med på hela min resa, som ett sorts tack liksom. Och det insåg jag ju att för att kunna prestera mitt yttersta så behöver jag äta, först tänkte jag att jag äter nån eller några dagar innan men ändrade mig sen och försökte verkligen.
Dom kommande veckorna så hade jag en besynnerlig närvaro av något som inte bara var jag och mig själv. Det var lite som att bygga lego. Jag började i liten skala på bottenplattan för att efter en tid sitta där med en reslig och mest av allt stabil byggnation.

Dagen för föreläsningen kom, nervöst som attan var det såklart men jag lyckades med mitt tänkta uppdrag att vara stark och visa min bästa sida och ge dom en föreläsning att vara nöjda med och att dom fick med sig nåt därifrån. När det var slut så var jag stolt över mig själv och det är något aldeles nytt. Först då märkte jag att ett självförtroende hade börjat ta form och inom några veckor efter den där föreläsningen så inser jag att jag minns faktiskt inte när jag stod på vågen sist och det som var ännu större var att jag skiter högaktningsfullt i den där vågen, då som nu. Oj, tänkte jag, händer det här verkligen, det är ju som att slita ratten ur bilen, hur ska jag nu styra?? Men vet ni vad!! Självförtroende är en ännu bättre ratt än vågen! Sen dess har vågen fått flytta från första parkett till utvisningsbåset :)

Mitt nya självförtroende, det jag förtryckt så länge och som även andra förtryckt det står nu för sig självt och är som en stadig mast i mitt liv, något att hålla sig i.
Jag älskar att ha ett självförtroende för det har jag knapt haft. Och i och med det så behöver jag inte banta mig för att få ett för det sitter inte i det, det sitter i mitt hjärta och hur jag ser på mig själv, vilken relation jag har till mig själv. Jag har slutat förtrycka och hata och börjat med att var stolt och nöjd. Om maten och storleken avgjorde hur man skulle värderas så gissar jag att vi skulle ha kaos. Det finns så många som refererar till kroppsform och vikt som ett mått på hur duktig och lyckad man är. Jag säger annat nu, så länge du kan leva tillsammans med dig själv utan att begränsa dig på något vis och trivas med din yttre och inre människa så spelar inte storleken eller vikten nån roll. Du ska kunna vara i lag med dig själv 24-7 och jag tror om jag får gissa att vardagen blir lättare utan kamp, vilken kamp det än vara månde.

Idag då. Minns inte sista vägningen men minns att det sista jag åt var Ahlgrens bilar. Jag mins inte när jag ville slå näven genom spegeln senast men jag minns när jag senast kollade i spegeln och log, för jag funkar till och med utan smink nu ;)
Jag kan kliva upp på morgonen, morgonpinka, få syn på min spegelbild med håret på ända och nyvaken blick och säga: hallå snygging nu fixar vi den här dagen också eller hur.
Jag längtar tills på torsdag då jag ska få bjuda min bästa vän på kinamat. Det ska bli så gott, det är buffé - och det skrämmer mig inte det minsta :)
Man mår mycket bättre med något i magen och vad vågen säger är inget rättesnöre utan dumförstöre.

Färdig!
Nu ska jag ägna mig åt att leva! :)

En helt vanlig söndag, tror jag, eller näää förresten! Idag börjar ju arbetet med att plocka ner mitt hem i lådor för att om en vecka flytta dom lådorna till mitt nya hem. Känns stort. Än så länge är inte papperna påskrivna men ett preliminärt ja finns och besked om att börja fylla kartongerna. Det gick fort till slut, en jädra räser får det bli denna vecka, tur att almanackan inte hunnit bli packad än, jag får fylla den kommande vecka istället - med en massa härlig inredning, möblerande och uppackning :)

Satt i kyrkan idag och såg något oerhört gulligt. Tanterna ojar sig jämt över att musiken har en alldeles för hög volym under inledningen av gudstjänsterna då vi sjunger. Lovsången har så pass hög volym enligt en del tanter så dom måste hålla för öronen vilket jag finner rätt så larvigt.
Men så var det den där lille gossen på raden framför och snett neråt vänster. Han kan väll ha varit en sisådär ett år och var sådär oerhört söt. Där kan man snacka om att ljudet inte var ett problem för honom, ej heller de över 150 personer som stod och sjöng runt omkring honom - nej för han sov! :) Den lille nästan dockliknande söte pojken vilade lugnt och tryggt i sin fars armar och fortsatte med det en bra bit in i gudstjänsten. Såå söt så man går åt! Dagens lilla stora glädjeämne!

Jag har ätit köttsoppa som jag fått till skänks av en fin vän vilket var mycket lägligt då jag lyckats tömma det mesta här hemma och inkomsten ramlar in imorgon. Sånt kan göra en så oändligt tacksam faktiskt, jag blev nästan rörd över hennes generositet. Fick mig goda mackor också, underbara vän! Jag plockade med mig lite äpplen hem från en trädgård som skänkte bort frukt så sen blir det äppelkräm till senare :)

Jag måste verkligen komma på någon form av packschema men det går trögt här hemma. Värmefilten är mysig och så även min sköna soffa....
Nästkommande vecka lär bli intensiv så jag får väll kalla det att jag laddar batterierna och bidar min tid... Fast vad i helsike gör man närmande bidar?? Också ett sånt där skumt ord.... Likaså jag är i faggorna - vad tusan är faggor för nåt??

Nåväl, nu har här bidats klart, Cola skall intas i stärkande syfte inför krafttag med denna packning och allt möjligt annat!

Om konsten att balansera på slak lina.
Det är påfrestande till att börja med, enormt faktiskt. Det tar på krafterna eftersom det krävs mer balans och mer uthållighet, samt en dödsföraktande våghalsighet som jag har blivit påtvingad. Jag har inte valt detta, jag besitter inte dom dragen, faktum med så har jag inget av det jag just räknat upp. Man skulle lika gärna kastat ut en halvsidesförlamad person med spasmer och den skulle klara det mycket bättre vad jag gör.
Den senaste tiden så har förhoppningarna och förväntan varit på topp, eller i alla fall tills dom slås till marken och blir till en liten dammig hög knappt värt att kalla hög, ett dammoln endast.
Jag börjar bli rejält urlakad och urblåst på energi. En dag går i djupaste moll och jag är handlingsförlamad av det. Sen sent om sider så väcks en gnutta hopp och det får mig att faktiskt överleva den dagen och få tro för att håla ut till nästa.
BAAM - nästa dag, den som skulle bli bra börjar med en fet smäll så jag slås till marken och tappar andan.
Jag börjar få slut på dagar, få slut på ork, eller förresten den tog slut för x antal dagar sen så nu går jag på fälgarna.
Jag försöker reda i det men blir ännu mer förvirrad. En säger si en säger så och den tredje vägrar säga något alls. Jag hade i princip blivit lovad idag men så gjorde jag tabben att ringa upp dom och fråga varpå ett helt smörgåsbord med nya stora maffiga problem serveras och dom är grymt svårsmälta kan jag upplysa om. En del fastnar i halsen och får mig att nästan kvävas och ingen finns i närheten som kan hjälpa mig när den täpper till luftintaget.
Det är inte bara somligas nonchalans att röka i trapphuset som tar min luft ifrån mig det gör denna dags skörd av problem också.

Varför ens ringa upp dom, det blir ju bara så mycket värre?? Men samtidigt så vill jag höra med mina egna öron vad som händer, vad som försiggår när jag tror att allt är okej och rätt. Men istället så är informationen jag får ännu mer vilseledande och väcker säkert hundra nya frågor varav ingen får något svar...

Frustration!!! Fick jag fel info nu på morgonen, har det blivit som den där tanten sa som är det värsta scenariot nånsin då rasar jag. Jag kommer inte hålla för ett dåligt besked till, då slutar jag finnas, då får man skotta upp mig från marken.

Vill inte ha mer negativitet, vill få jubla, vill få skrika av glädje.
Och jag vill kunna andas igen....
Min Gud vad jag önskar att få luften tillbaka igen!!

Det får bli ett stycke blogginlägg innan det tillreds tomatsoppa igen. Jag tänker mig en lugn dag, bara chilla och slappa och det för att jag behöver det och för att jag kan inte göra så värst mycket annat. För det börjar kännas som att väntan på beskedet från Öbo har blivit som en fotboja på mig och ju längre tiden går så även en strypsnara. Jag ringde Öbo imorse eller på förmiddagen kanske det mer var och fick då det skräckblandade beskedet att inga pengar hade då i alla fall inte kommit in. Panik!!! Detta börjar likna en följetong med skräcktema- jag gillar inte skräck!! Han på Öbo sa att jag kunde ringa imorgon igen och kolla men så länge fixar jag inte att vänta och jag VET att det SKA ta MAX 3 dagar tills pengarna är på mottagarens konto. Har dom inte kommit in idag så har något gjorts fel och då är jag beredd att dra in det tunga artilleriet seriöst. Orkar bara inte med denna väntan, den är olidlig!! Jag vill bara få börja packa och veta att jag får mitt nya hem inom överskådlig framtid. Är rätt uppgiven på detta och hoppas lösningen kommer väldigt snart...

Så eftersom jag inte känner mig förmögen att dra några tunga växlar idag på grund av flyttoron så blir det en slö dag med filmtittande i nya sköna soffan. Jag tänkte göra min nya favorit tomatsoppa till lunch. Den lunchen som intogs igår var bristfällig, man står sig inte särskilt bra på flingor och mjölk och det borde jag ha kunnat räkna ut själv. Så idag blir det i alla fall mat. Sen filmmys i soffan.

Vid Gud och allt jag håller kärt så måste jag få besked idag för att få ro i min själ!!

Smurfläge deluxe!! Jag går omkring och håller andan i väntan på besked om lägenhetsbytet så jag kommer med all säkerhet sluta som Smurf. Jag kan verkligen inte slappna av förens ett definitivt JA finns.
Dagens meny är ytterst begränsad på grund av att matlagning är det sista jag kan fästa uppmärksamheten på, den prioriteras lågt och nudlar är vad som bjuds i dagsläget, och för att variera lite så ibland serveras det flingor och mjölk.
Jag pallar helt enkelt inte att fixa käk när det känns som att livet står och faller.
Att vänta är olidligt!! Vilket ger mig en insikt om att det där med att producera barn säkerligen inte är min melodi med tanke på att det är en enda stor väntan på 9 månader - herre söta, jag skulle få tuppjuck efter en månad och med tanke på att man medans man väntar håller på med en massa äckelpäckel de första månaderna och sen har man ont en massa och ont som f*n gör det när den man väntar på ska ut ur en och in i världen. Nej ingen produktion för min del, och bara en sån sak som att då måste man till att börja med ha nån att göra dom med, hmm...nej tack så mycket!

Detta blev en liten avstickare på temat väntan. När man var mindre så var ju den största väntan på året kollo, hela ens inre kalender styrdes efter hur många dagar, veckor och månader det var till kollo. Hela året var konstruerat i tid mätt endast efter när kolla börjar och slutar och tiden att uthärda tills det var dags att sätta sig på bussen med alla andra och bege sig långt in i skogen och två eller tre veckor lång konstant julafton. Det var på kollo jag tankade upp mig, det var där min själ fick ro och min inre människa fick näring. Det må ha varit kaos på hemmafronten men just de veckorna på året så var det total frid och harmoni inombords. Stora Hästnäs och Suttarboda var mina paradis på jorden, det var faktiskt mina två himmelriken och mycket av min barndoms glädje och lycka är tiden då jag befann mig på Kollo.
Jag hade sån tur så eftersom jag gick om en klass så fick jag ett extra år på kollo och gissa om jag värdesätter det. Sista året i mellanstadiet var sista året på kollo så det blev ett bonusår som jag värderar högt.

Året efter kollo tror jag det var som jag gjorde debut på sjukhusfronten. Det började psykosomatiskt men man kunde sedan flytta över mig till BUP och den sommaren var den första i raden av många som jag befann mig inlåst på en avdelning, faktiskt så var det så tror jag nästan hela vägen in i vuxenpsykiatrin.
Jo för jag minns nu att det började strula för mig när jag började 7:an, och sen var det ett ända långt traggel med psykologer hit och sjukhussängar dit...

Ja resten får komma en annan gång för jag ids inte gröta i det där nu..

Som redan nämnts så är nu väntan svår på att inte få veta, att inte kunna göra något annat än att hålla andan och vänta in beskedet. Och jag är ärligt talat inte hundra att jag får beskedet samtidigt som det blir levererat utan att den som är leverantör av det inte riktigt prioriterar att höra av sig i första hand utan att hen ringer när hen känner för det och det är störande som sjutton just nu. Jag känner ett behov av att rodda i det själv men vet också att det inte finns mycket jag kan göra eftersom jag inte känner till vem hen har varit i kontakt med.
Surt!! Jag vill bara få börja packa, jag har väl aldrig längtat efter att få packa som nu!! Och jag ska ju få lämna besked i min tur och det längtar jag ju efter och det är något jag prioriterar högt. Det ska bli ett sant nöje att få ringa till fina härliga Sofia och vråla i luren: börja packa!!! :)
Men jag antar att vi får vänta för somliga är inte snabba direkt.....

Nu ska jag göra något kreativt så jag inte somnar för det är snudd på nu...

Jag behöver en gurkmacka helt klart! Jag har legat och skrivit ett facebookinlägg om människors vrede, jag infogar det nedan. Ja för det är så mycket vrede överallt och jag är övertygad om att någon eller några kommer bli arga på mig i och med mitt inlägg för det finns så många arga människor och speciellt där.
Annars en rätt god dag. Var ut och for med bästa Peter. Sen for jag till Maxi och det var riktigt trevligt trots ombyggnation. Hittade mig en vrålsnygg plånbok för 29 spänn och det gjorde mig glad. Sen hem och bygga ihop en köttfärspaj och som grädden på moset så kom en hett efterlängtad gäst och delade måltiden med mig. Jag fick världens bästa Annika till bordet till min oerhörda glädje. Vi satt och språkade en god stund och jag var riktigt skön inombords när hon gick, balsam för själen verkligen.
Sen var det tantgrupp och så himla härligt som vanligt, mina fina små raringar ??

Men nu hägrar mackan och sen kojen. Hoppas hoppas frågan med flytten får sin lösning imorgon!!


Oj vad arga valet har gjort alla användare på Facebook ? En del är arga för att SD kom med, andra är arga för att dom rödgröna vann. Några andra är ilskna på dom som röstat på SD och någon är arg på som är arga för att man tycker demokratin är snekopplad eller att man inte får rösta/tycka som man vill för då blir dom också arga.
Oj oj, sammantaget blir det en himla massa ilska och en massa energi som går åt till att morra upp sig och vara rosenrasande så det ryker ur öronen .
Jag känner väll mer så här att vad blir skillnaden för att man sitter och blir arg, det blir inte mindre SD i regeringen eller det går inte att med ilska få valet ogjort. Jag förstår behovet av att skrika ut den det gör jag faktiskt, men någon rim och reson i ilskan borde det väll finnas tycker jag. För hur mycket påverkar svärord och annat vad dom gör uppe i Stockholm liksom. Jag kan tycka att den där Löfven ser ut som en riktig tomte och undra hur det ska gå med allt, men egentligen förstår jag inte så mycket av politiken så jag väljer att lägga min energi på sånt jag förstår mig på istället
Jag kan vara arg för att min mamma kom undan med att slå sitt barn från liten ålder. Och jag kan vara arg för att alla som ville hjälpa inte fick/kunde och att socialen inte lyssnade på BUP och tog mig ifrån ett hem som var skadligt för mig. Jag kan vara arg för att mina mobbare tilläts att stå och kasta sten på mig och önska livet ur mig när jag kom tillbaka efter en svår olycka Jag kan vara arg över individer som vid olika tillfällen tagit sig rätten mot min vilja och förstört mig.
Och jag kan vara arg för mina 9 diagnoser som gör mig tvungen att hälla i mig femton piller varje kväll.
Men nej, det är inget jag nu kan påverka så jag väljer att inte vara arg utan att satsa allt på att ha ett så bra liv som möjligt istället.
Det är mitt val, jag sympatiserar inte någonstans jag står upp för min rätt att leva.