Ett nytt kapitel.
Det fanns en tid då sådant som på bilden var off limits. Då det var fullskaligt krig i hela kroppen, från toppen till botten. De enda jag var vän med var siffrorna, om dom visade rätt vill säga! För vågen var min lover samtidigt som den kunde vara mitt hatobjekt. Jag ville slänga vågen i golvet så den gick i tusen bitar fast jag på samma sätt ville låsa in det i ett stort megasäkert bankvalv med beväpnade vakter utanför som bara släppte in mig. För det var ju som så att vågen kom med beskedet som satte tonen för dagen. Upp ett kilo, halvkilo eller bara ett gram så var det strikt den dagen, minimalt med intag maximalt med utgifter och rörelse. Varje gram åt fel håll var ytterligare en spik i den kistan som jag skulle ligga i om jag misslyckades för mycket. Jag hamrade och bankade dagarna och nätterna igenom på min kista och jag byggde den enorm, nästan som en ark för så stor var jag enligt mitt huvud och min egen uppfattning, varje spegel matade i mig att det var så jag var - enorm, gigantisk och ingen kunde få mig att ändra min uppfattning. Eller jo, det fanns två stycken, dom två hörde jag allt vad dom sa och lyssnade också på dom, tog in vad dom sa åt mig, jag som annars satte på mig mina osynliga hörlurar och försvann in i dimmorna när vikt och mat kom på tal.
Men dessa två förebilder för mig, dom som nådde in under skalet dit ingen annan nådde det var min föredetta svägerska och min ena moster. Dom kunde sätta strålkastarljuset på problemet så det inte gick att blunda för det, dom gjorde mig plågsamt medveten om vad det var jag höll på med. Ibland kunde jag efter att ha blivit synad uppifrån och ner få frågan: är du nöjd nu, tycker du det där ser bra ut verkligen? Deras ibland brutala men uppriktiga ärlighet var som lite av en väckarklocka, även om den inte nådde hela vägen så var det en del i det hela att vända blad.....
Mat fick mig att springa, ifrån den och av den och helst långt bort. Jag som alltid varit glad i goda grejer. Godispåsar fanns inte bara på lördagar innan och god mat avnjöts gärna, det var liksom en naturlig del så som det ska vara...

Jag ska inte dra hela resan utan mest det som ligger närmast i tid. Om jag räknar bakåt bara några månader tillbaka så var min vardag ett slit, en kamp, ett maniskt behov av att ställa mig på vågen och vad den än visade så var det alltid fel, gått upp, gått ner, gått ner för lite, fel fel fel. Om jag gått upp två hekto så blev det indragningar på mathållningen, och det fanns nästan alltid något som kunde ligga till grund för att minska på intaget och öka aktiviteter och motion. Ibland hatade jag mitt liv för jag var lite som en slav och vågen var slavdrivaren. Jag gick aldrig ner farligt lågt i vikt men efter ett antal tvivelaktiga dagar med allt annat än bra dagshållning så började dom höja ögonbrynen på ätstörningsenheten och extra koll sattes in. Jag gick på matträning på ätstörningsenheten och själva matbiten var hemsk, mat har nog aldrig varit så svårt som då. Efteråt var det vila med goa härliga Ulrika och att ligga därinne med ångest ända ut i fingerspetsarna var värt det bara för den kram jag alltid fick innan jag gick till bussen. En gång så kramade hon mig som vanligt, det var en måndag, och så tittade hon på mig med en lite orolig blick, du har inte ätit nåt i helgen va, och jag sänkte blicken. Det stämde, och Ulrika stod med mina revben i händerna som där vilade. Jag gick ner så pass att det gott och väl gick att dra en rejäl melodi på mitt revbenspiano där alla revbenen var perfekta tangenter där dom stack ut.
Jag var nog lite dum för i mitt huvud så behövde jag ju fortfarande den där arken att få min sista vila i. Jag såg revbenspianot som ett plus men resten var fett fett fett. Och att så inte var fallet gick inte alls att ta in. Jag satt och lusläste proAna-sidor och bloggar och bilder ja allt jag kom över, sparade ner det och fyllde datorn med skiten. ProAna för den som inte vet är en subkultur som förespråkar anorexia som en livsstil och inte en sjukdom vilket jag nu inser är helt befängt. Men då var dessa bilder på skelettliknande tjejer min besatthet, det som fyllde mitt medvetande och hela universum.

Men så hände någonting, vet inte riktigt exakt vad, men världstippomkull var det.
För jag hade tragglat med detta länge mycket länge och blev nästan frisk och började trappa ner kontakten på ätstörningsenheten, men det höll en kort tid sen fick vi återuppta den igen, detta hände två gånger. Så hemskt det kändes att komma tillbaka igen, jag minns att jag grät i Ulrikas famn och undrade varför jag inte fick bli frisk på riktigt en gång för alla.
Men så bokade jag den där föreläsningen på City Konferenscentrum för alla mina gamla hjälpare. Det var människor från BUP och alla som hör dit inklusive mina hjälpare från ätstörningsenheten. Jag var taggad till max, jag var inställd på att göra mitt allra bästa eftersom det var just dom som faktiskt många av dom funnits med på hela min resa, som ett sorts tack liksom. Och det insåg jag ju att för att kunna prestera mitt yttersta så behöver jag äta, först tänkte jag att jag äter nån eller några dagar innan men ändrade mig sen och försökte verkligen.
Dom kommande veckorna så hade jag en besynnerlig närvaro av något som inte bara var jag och mig själv. Det var lite som att bygga lego. Jag började i liten skala på bottenplattan för att efter en tid sitta där med en reslig och mest av allt stabil byggnation.

Dagen för föreläsningen kom, nervöst som attan var det såklart men jag lyckades med mitt tänkta uppdrag att vara stark och visa min bästa sida och ge dom en föreläsning att vara nöjda med och att dom fick med sig nåt därifrån. När det var slut så var jag stolt över mig själv och det är något aldeles nytt. Först då märkte jag att ett självförtroende hade börjat ta form och inom några veckor efter den där föreläsningen så inser jag att jag minns faktiskt inte när jag stod på vågen sist och det som var ännu större var att jag skiter högaktningsfullt i den där vågen, då som nu. Oj, tänkte jag, händer det här verkligen, det är ju som att slita ratten ur bilen, hur ska jag nu styra?? Men vet ni vad!! Självförtroende är en ännu bättre ratt än vågen! Sen dess har vågen fått flytta från första parkett till utvisningsbåset :)

Mitt nya självförtroende, det jag förtryckt så länge och som även andra förtryckt det står nu för sig självt och är som en stadig mast i mitt liv, något att hålla sig i.
Jag älskar att ha ett självförtroende för det har jag knapt haft. Och i och med det så behöver jag inte banta mig för att få ett för det sitter inte i det, det sitter i mitt hjärta och hur jag ser på mig själv, vilken relation jag har till mig själv. Jag har slutat förtrycka och hata och börjat med att var stolt och nöjd. Om maten och storleken avgjorde hur man skulle värderas så gissar jag att vi skulle ha kaos. Det finns så många som refererar till kroppsform och vikt som ett mått på hur duktig och lyckad man är. Jag säger annat nu, så länge du kan leva tillsammans med dig själv utan att begränsa dig på något vis och trivas med din yttre och inre människa så spelar inte storleken eller vikten nån roll. Du ska kunna vara i lag med dig själv 24-7 och jag tror om jag får gissa att vardagen blir lättare utan kamp, vilken kamp det än vara månde.

Idag då. Minns inte sista vägningen men minns att det sista jag åt var Ahlgrens bilar. Jag mins inte när jag ville slå näven genom spegeln senast men jag minns när jag senast kollade i spegeln och log, för jag funkar till och med utan smink nu ;)
Jag kan kliva upp på morgonen, morgonpinka, få syn på min spegelbild med håret på ända och nyvaken blick och säga: hallå snygging nu fixar vi den här dagen också eller hur.
Jag längtar tills på torsdag då jag ska få bjuda min bästa vän på kinamat. Det ska bli så gott, det är buffé - och det skrämmer mig inte det minsta :)
Man mår mycket bättre med något i magen och vad vågen säger är inget rättesnöre utan dumförstöre.

Färdig!
Nu ska jag ägna mig åt att leva! :)