Ursäkta kära vänner, läsare och alla som kan tänkas läsa detta, för nu tänker jag faktiskt dumpa en hel hög med av min inre skit, jag måste helt enkelt annars dränks jag av det. Måste få häva ur mig det, bara måste!

Två situationer i mitt liv som drar mig ner i dyn likt att vara fjättrad till fötterna av stora tyngder och sjunker snabbare än snabbast samtidigt som paniken stiger till en nivå där
Jag har tänkt mycket på min mamma, min biologiska, och ofta så känns det som en tagg i mitt hjärta, någonting i mig värker när jag tänker på henne. Att ha en mamma som själv valt bort mig är en sån sak som är oerhört svårt att sätta fingret på just för att jag som är hennes enda barn valdes bort med endast ett par ord och det verkar inte bekomma henne det minsta. Nu vet jag ju om att min mamma har sina svårigheter och en och samma sak som vi båda upplevt kan se helt olika ut om man ser det från hennes sida eller om man ser det från min. Jag kan känna en sorg och en smärta när jag tänker på henne och att jag inte har henne, den är evighetsdjup och alldeles mörk och tung och grymt svår att hantera. Visserligen är det kanske på en del plan av godo att vi inte har kontakt eftersom våra konflikter stod som spön i backen och sånt river,sliter, böjer och bänder i en kropp och efter 35 år av konflikter så känner jag mig som en lika gammal gummisnodd som är både helt av och på många ställen nästan av och däremellan redigt sliten.
Jag vet vad det innebär att ha en kontakt med min mamma, vet om det eviga tassandet när man ringer innan man vet vilket stämningsläge hon är på, eller du unkna kommentarerna som ibland hade lika mycket smak som odör som av surströmming. Hon skräder inte orden och drar sig inte för att kränka om hon anser sig ha rätt att göra så. Och sen allt skitsnack jag tvingas lyssna på om släkten och andra som jag faktiskt tycker om. Men att säga det är det samma som direkt undergång.
Det är besvärligt att ha med henne att göra det vet dom flesta som någon gång haft det, men hur besvärlig hon än kan vara så är på något underligt vis så växer saknaden i mig ändå. På kvällarna kommer funderingarna, och alla frågor och i samma veva väcks den slumrande sorgen i mitt hjärta och lägger sig ovanpå mig likt ett slags täcke av sorg som är allt annat än mjukt och grisigt att somna under.
Hon fattas mig!! Men vad gör man åt det???? Ja definitivt inte skicka brev igen eftersom det var hennes val att be mig dra åt pipsvängen, bollen ligger hos henne nu. Förra gången vi bröt så var det på mitt initiativ och därför kunde också jag välja att ta upp den igen men denna gången så valde hon bort mig och det ger inget utrymme för mig till att ta kontakt. Och visst klarar jag mig bäst utan henne med tanke på att vi mestadels grälade och sånt är ju bara skit ändå. Men jag tror mitt hjärta söker hennes likt ett litet litet barn söker tröst och trygghet i sin mors famn.
Jag kommer aldrig någonsin lära mig att förstå henne, hon är alldeles för komplex, men därmed har jag inte sagt att jag aldrig kommer sluta sakna henne för då ljuger jag. Mitt hjärta kommer alltid söka hennes och saknaden efter det goda vi haft, den glesa men ändå befintliga glädjen och ögonblicken av kärlek som var så otroligt värdefulla just därför att dom var så sällsynta. Hon kommer alltid vara med mig, saknaden och kärleken till henne går hand i hand.

Jag har tre mammor. En som valt att inte finnas hos mig, en som alltid finns hos mig fast på håll och en som finns nära och är tillgänglig nästan jämt. Min frånvarande mamma har jag redan avhandlat. Min mamma på håll är min fars fru och henne har jag på håll eftersom det är en bit till Kolmården men hon finns alltid ett samtal bort. Och så har jag min vän, en ställföreträdande mamma, någon som är ett liknande mammasubstitut som finns nästan jämt. Alla dessa kvinnor är speciella för mig och plats i mitt hjärta har dom alltid på sina egna speciella vis. Dock i fredags så blev en plats vakant. Ett mycket infekterat gräl slutade i katastrof och ord yttrades av sämre slag från båda hållen, vi låg i våra skyttegravar och kastade skit hej vilt på varandra. Alltihop slutade med i varje fall från mig gråt och ångest ungefär likt att få hela Kebnekajse i huvudet. Ord kan göra hemskt ont och såra och riva sönder. Hon sa sånt som sänkte mig totalt samtidigt som jag svarade med kanske inte dom bästa orden jag heller utan snarare så var jag inte sämre jag.
Avslut var vad hon levererade vilket är min skräck, inte förlora en moderfigur till liksom. Paniken urartade i allt som jag inte vill ha, gråt lika ymnig som Amazonfloden, ångest som fick mig att vilja nästan klösa ögonen ur mig, självskadebeteendet vaknade med all kraft och tog sig olika former och ingen av dom var det minsta välkommet. Det blev ett jättestort hål där denna människa varit som jag omöjligen kunde fylla och jag fylldes istället av en brutal frustration och en ångest utan like som jag inte kunde hantera så jag hamnade vid två tillfällen på jouren. Första gången så gjorde vi upp att jag skulle uppsöka en vän och spendera kvällen där så jag hade sällskap och så blev det. Dagen efter vaknade jag på en tårdränkt kudde och ögon som inte alls var färdiggråtna och en mörk känsla av uppgivenhet. Så det blev en tur till jouren igen, denna gången gick det sämre. Primärjouren ville absolut lägga in mig vilket jag samtyckte till. Men sen efter att ha undersökt mig och skrivit in mig så kom han tillbaka och lät annorlunda denna gången. Dom hade inga platser i Örebro så jag skulle ha behövt åka till Karlskoga. Men jag tvärvägrade, absolut nej! Det blir liksom dubbel börda och dubbelt så lång vårdtid om jag hamnar på ett ställe långt bort där jag aldrig tidigare vistats, där jag inte känner någon och kanske mest av allt där jag inte kan ta mig hem ifall jag skulle vilja. Så den första doktorn, som var sympatisk och medkännande, kallade dit bakjouren som var allt annat än de sakerna jag nyss radade upp. Han var en stor otrevlig klant som jag för mitt liv inte fattade varför han jobbade där för han kunde i.n.t.e ta människor. Han sa att det fanns EN plats inom hela psykiatrin i Örebro och trots vad Eva skrivit som jag ringde och skrek och grät för redan på fredagen så fick jag den inte, jag var inte tillräckligt sjuk. Eva suckade idag när jag berättade och tyckte att han borde lyssnat på någon som känner mig.
Men jag är faktiskt glad för att jag inte blev inlagd för under helgens lopp och goda vänners försorg så överlevde jag utan blodvite eller annat dumt.
Men hålet bestod, liksom alla frågor som grävde sig in i mitt medvetande, jag hade så många frågor men så få svar......
Pappa kom på söndagen och hälsade på, och jag överlevde även den dagen.

Nu måndag, frågorna består. Men nu har det kommit ett gäng nya för jag fick nämligen ett sms som var väldigt otippat. Det hade jag aldrig trott, det som var borta trodde jag skulle förbli borta, men så var inte fallet.
Jag svarade vresigt först med fredagen i färskt minne fortfarande och med såren på insidan fortfarande inte lagade. Jag fortsatte vara vresig ett tag och tyken ang fredagens utgång och om det gick att lita på henne verkligen. Men så började jag mjukna och inse. Jag var kanske inte så värst jag heller i mitt uttal under fredagen och här hade jag nu en utsträckt hand och det var upp till mig om jag villa ta den. Men så vaknade jag, för fasen Jenny skärp dig, det är detta du velat hela tiden ju ta den bara!! Så stoltheten och muttrandet spolade jag ner och ett mer behagligt smsande fortlöpte och träff gjordes upp. Efter att träff bestämts så var lättnaden så oerhörd så tårarna bara rann och rann och ville inte sluta. Jag vill inte förlora en modersgestalt till, vill inte, kan inte så det uppgjorda mötet kändes guld värt.
Dock så hyser jag en osäkerhet, undrar om jag vet vart jag har henne, vilken ruta kommer vi landa på, ska jag gå dit med garden uppe, kan jag vara helt säker på att det slutar väl......

Den som lever får se och jag vill tro det bästa. Jag ska inte gå in med intentionen att nu kommer det skita sig för den inställningen gör inte direkt att det går bättre. Jag borde lyssna in mig själv och det jag vet om kvinnan i fråga, min vän sen ett antal år bakåt i tiden, vad kan hon vilja mig ont. Inte ett jota är svaret och fortsättningen lyder att det är en människa som har betytt mycket och fortfarande betyder massor så se till att laga dom hål som uppstått och gå vidare och förhoppningsvis bättre och starkare och vis av erfarenheten. Man lär av misstagen det är ju känt, och jag hoppas på att vi ska rida ut den storm som varit och även om otrygghet finns som en liten del i det hela så går jag in med sänkt gard och redo att prata fram en lösning och nåt bra så vi slipper detta framgent.

Jag längtar faktiskt tills imorgon nu! :)

Nu har jag fått dumpa av mig, skönt!! :)
Nu blir det till å ta fram sygrejerna hälla upp lite dricka och slå på tvn