Timmen är sen och jag borde egentligen sova nu. Men så har det ännu inte blivit, lite planlöst internetsurfande har gjort att sömntåget missade stationen, eller kanske var det så att jag missade att gå ombord.....

I bland alla klipp som finns på Facebook så snubblade jag över ett och började läsa och kunde inte sluta. Det handlade om en ung kvinna som var i sitt livs kamp, hon slet hårt, omänskligt hårt men trots det förlorade hon och fick flytta upp till himlen. Det tog mig rätt hårt att läsa om kvinnan, en människa som jag faktiskt inte alls känner men vars öde grep tag i mig.
Så gott det gick skakade jag av mig tyngden som ett tag blev som osynligt ok på mina axlar. Scrollade vidare, det vanliga facebookandet unt zu weiter.....
En röd 1:a som markerade att jag hade något som väntade på mig, så jag klickade och hamnade på min nya profilbild som jag laddat upp idag, en bild från föreläsningen i fredags. Det är en bra bild, jag har min nya fina klänning på mig och står och håller i en penna eller nåt. Vet ni vad som händer?? Tårar föds i mina ögon, en plötslig ström av nyfödda tårar trillar sakta nerför mina kinder som en vårbäck nypåfylld av smältvatten efter vinterns vita täcke som är på avfärd..
Det kortet väcker något i mig, kanske är det förnimmelsen av min egen kamp, och det faktum att där på det kortet så ser jag stolt och stark ut. Vanligtvis är inte det epitet jag kan sätta på mig själv.
Jag har alltid tryckt ner mig själv, och har inte jag så har andra det. Har inte jag skadat mig så har andra det. Har inte jag försökt ta livet av mig själv så har andra talat om att jag borde det. Där jag skulle ha varit som närmast har jag alltid varit som längst ifrån. Saknaden efter det där stället som alla bebisar, barn, tonåringar ja till och med vuxna längtar till det är stängt, igenbommat. Jag har fått tillträde vid några tillfällen men blir oftast avhyst. Avhyst från min mors famn.
Skoltid - kamp! Jag hade inte rätt att vara den jag var för andra sa jämt att jag var något annat, en lägre stående sort, någon vi kan pissa på, slå på, kasta skit på. Och mitt i alltihop skulle jag lära mig saker - omöjligt! Sitter på lektionen och viskas det inte smädelser omkring mig i klassrummet så går gamla tidigare sagda på repeat i huvudet, inte lätt att få in tyska verb och städer i huvudet då.
Varje morgon en kamp. Först om frukostens vara eller inte vara, jag hävdade inte. Nästa när dom blyfyllda moonbotsen skulle på, för att gå till skolan var aldrig lätt, det var cement i skorna varje dag. Sedan lärde jag mig att skolka (utöver mina exelenta rymmarkunskaper) Jag hatade skolan så jag började skolka, missade nog en 50% av skoltiden, jag hade mest närvaro på frånvaro i hela skolan. Tror fan det när man matas med ord som "det var ju jävligt synd att du inte dog i olyckan" eller när det plötsligt när jag stod och väntade på bussen hem från skolan drabbades av en lokal regnskur av stenar och glåpord som pågick ända tills bussen kom.

Deras hat födde mer hat i mig, och det hat som redan den person i mitt liv som egentligen borde älska mig mest också hade sått växte som ogräs. Till slut hade hela den här hatplantan i mig växt sig enorm och tagit över mitt sinne. Jag riktade hatet mot mig själv och min egen kropp och till slut grävde sig hatet så djupt in i mig så jag blev sjuk av det. Hatet drev mig till att skada mina lemmar, till att ta alldeles för mycket tabletter och hamna på sjukhus, igen, och igen.
Till slut blev sjukhuset min vardag. Att hata och skada blev livet. Man försökte flytta mig till olika platser i vårt land, men hatet följde ju med, vart jag än for så var ju hatet med.....
Jag var nu inget barn längre och det som var små problem blev vuxnas problem.
Fortsatt hat, otäckt hat som kom som projektiler och fick mig till svåra sjukdomsutbrott där man bland annat fick hala fram mig från det hörn jag legat i en hel dag utan att röra mig eller yppa ett ord och då spruta mig full med mediciner så jag blev som en zombie med en tunga som var som en slips.
Jag har vaknat på intensivvårdsavdelningen och förbannat dom som såg till att jag överlevde mitt tilltag.
Så många gånger som jag kunde ha hamnat någon annanstans och som då verkade vara en idiotisk anledning till att överleva, man tvångslevde.

Men jag har kravlat upp ur min stinkande dypöl som jag levt i och så länge önskat att få slippa. Jobbat med hatet, först att leva med det och försöka att få det att inte göra så stor skada till den jag är idag - hatfri! För säg inte att jag inte kämpat för det har jag, det är väll kampen gentemot sig själv som är tuffast, i alla fall i mitt fall för jag är så vansinnigt envis.
Men någonstans vände allt, dom själsliga boxningshandskarna upptäckte jag en dag låg på hyllan och jag kunde inte dra till minnes när jag använt dom sist, dom som jag till och med sov med förr... Jag ser mig i spegeln och undrar, vart har hatet farit? För det är ingen värdelös stinkande träl jag ser i spegeln längre.
Och nu när jag tittar på bilderna från föreläsningen så ser jag en stolt, stark och självsäker kvinna som dessutom inte ser helt fel ut, som tvärtom ser rätt bra ut :)
35 år av kämpande dag som natt och varje minut, är över, jag vann och jag lever!!
Jag är faktiskt helt galet stolt över mig, jag som inte skulle leva en dag över 30, jag går nu på övertid och är trygg i mig själv och mår fint. Det trodde jag aldrig skulle ske!

Var man och kvinna väljer sin kamp och hur man utkämpar den. Vi lär oss att leva med oss själva och lär oss vilja saker som stärker oss och vilja som stjälper oss.
Hat är ett starkt ord, hat är som röta för själen så använd det ordet med största försiktighet och aktsamhet för innan du vet ordet av så har det slagit rot i ditt inre

Jag är stolt, stark, bra och .... en segrare. Även om det kommer fler kamper så har jag ändå vunnit min största!