Smurfläge deluxe!! Jag går omkring och håller andan i väntan på besked om lägenhetsbytet så jag kommer med all säkerhet sluta som Smurf. Jag kan verkligen inte slappna av förens ett definitivt JA finns.
Dagens meny är ytterst begränsad på grund av att matlagning är det sista jag kan fästa uppmärksamheten på, den prioriteras lågt och nudlar är vad som bjuds i dagsläget, och för att variera lite så ibland serveras det flingor och mjölk.
Jag pallar helt enkelt inte att fixa käk när det känns som att livet står och faller.
Att vänta är olidligt!! Vilket ger mig en insikt om att det där med att producera barn säkerligen inte är min melodi med tanke på att det är en enda stor väntan på 9 månader - herre söta, jag skulle få tuppjuck efter en månad och med tanke på att man medans man väntar håller på med en massa äckelpäckel de första månaderna och sen har man ont en massa och ont som f*n gör det när den man väntar på ska ut ur en och in i världen. Nej ingen produktion för min del, och bara en sån sak som att då måste man till att börja med ha nån att göra dom med, hmm...nej tack så mycket!

Detta blev en liten avstickare på temat väntan. När man var mindre så var ju den största väntan på året kollo, hela ens inre kalender styrdes efter hur många dagar, veckor och månader det var till kollo. Hela året var konstruerat i tid mätt endast efter när kolla börjar och slutar och tiden att uthärda tills det var dags att sätta sig på bussen med alla andra och bege sig långt in i skogen och två eller tre veckor lång konstant julafton. Det var på kollo jag tankade upp mig, det var där min själ fick ro och min inre människa fick näring. Det må ha varit kaos på hemmafronten men just de veckorna på året så var det total frid och harmoni inombords. Stora Hästnäs och Suttarboda var mina paradis på jorden, det var faktiskt mina två himmelriken och mycket av min barndoms glädje och lycka är tiden då jag befann mig på Kollo.
Jag hade sån tur så eftersom jag gick om en klass så fick jag ett extra år på kollo och gissa om jag värdesätter det. Sista året i mellanstadiet var sista året på kollo så det blev ett bonusår som jag värderar högt.

Året efter kollo tror jag det var som jag gjorde debut på sjukhusfronten. Det började psykosomatiskt men man kunde sedan flytta över mig till BUP och den sommaren var den första i raden av många som jag befann mig inlåst på en avdelning, faktiskt så var det så tror jag nästan hela vägen in i vuxenpsykiatrin.
Jo för jag minns nu att det började strula för mig när jag började 7:an, och sen var det ett ända långt traggel med psykologer hit och sjukhussängar dit...

Ja resten får komma en annan gång för jag ids inte gröta i det där nu..

Som redan nämnts så är nu väntan svår på att inte få veta, att inte kunna göra något annat än att hålla andan och vänta in beskedet. Och jag är ärligt talat inte hundra att jag får beskedet samtidigt som det blir levererat utan att den som är leverantör av det inte riktigt prioriterar att höra av sig i första hand utan att hen ringer när hen känner för det och det är störande som sjutton just nu. Jag känner ett behov av att rodda i det själv men vet också att det inte finns mycket jag kan göra eftersom jag inte känner till vem hen har varit i kontakt med.
Surt!! Jag vill bara få börja packa, jag har väl aldrig längtat efter att få packa som nu!! Och jag ska ju få lämna besked i min tur och det längtar jag ju efter och det är något jag prioriterar högt. Det ska bli ett sant nöje att få ringa till fina härliga Sofia och vråla i luren: börja packa!!! :)
Men jag antar att vi får vänta för somliga är inte snabba direkt.....

Nu ska jag göra något kreativt så jag inte somnar för det är snudd på nu...