Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta.
Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminella och ofta sådana med x antal liv på sitt samvete. Visst den dömde må ha begått ett fruktansvärt brott och bör de facto bestraffas och det hårt och kännbart - men - gör inte staten detsamma då??? Dom kan döma folk till döden men är inte det också mord då? Eller bara för att en domare beslutat det i en statlig rättegång att mördaren skall straffas på det sättet så är det okej!? Rätta mig om jag har fel men är det verkligen skillnad på att avfyra ett vapen så att personer mister livet och att injicera gift i armen på en person så denne mister livet. Visst att skjuta ihjäl någon är barbariskt och hemskt men sen är steget faktiskt inte särskilt långt till en dödsinjeltion. Skillnaden skulle väll då vara att den som verkställer domen och avrättar FÅR göra det för att rätten har sagt att det är okej att ha ihjäl den dömde, men likväl om man ska dra det till ytterligheter så är det ju samma handling.
Så alltså mord är okej om staten reglerar dessa genom att låta en domare och en jury säga sitt ja till det.
Tro nu inte att jag glorifierar brott och rå brutalitet det jag menar är att det är två handlingar som egentligen bara är en förutom att den ena FICK döda för då var det tillåtet av staten.
Den enda som har full rätt att ta någon annans liv är Gud och det gör han när vår livsresa har nåt vägs ände, när det är meningen att vi inte ska vandra mer på denna jord, eller så är det i alla fall tänkt och sån är min Gudsbild. Sen ibland undrar man vart Gud hålls nånstans när cancer drabbar fina människor som står oss nära eller när en sargad själ väljer att avsluta sitt liv. I dom lägena så tror jag att även Gud fäller en tår för det var inte så han hade tänkt det, den andra sidan har visat sin makt och härskande för en stund där.
Men mord kontra mord, människans ondska kontra lagar, paragrafer och till syven och sist: ett beviljat mord. Två olika handlingar men det som dom har gemensamt är ordet mord och enn påtagen rätt att avsluta ett liv.

Jag avskyr våld, brutalitet och mänsklig råhet, men jag förespråkar inte att betala igen med samma mynt. Bygg ett fängelse lång ut på en kobbe i Atlanten och skicka dit dom så kan dom sitta där och begrunda vad dom gjort i alla deras resterande dagar. Vatten och bröd låter som en alla tiders kost - smakar det så kostar det i dubbel mening...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta.
Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminella och ofta sådana med x antal liv på sitt samvete. Visst den dömde må ha begått ett fruktansvärt brott och bör de facto bestraffas och det hårt och kännbart - men - gör inte staten detsamma då??? Dom kan döma folk till döden men är inte det också mord då? Eller bara för att en domare beslutat det i en statlig rättegång att mördaren skall straffas på det sättet så är det okej!? Rätta mig om jag har fel men är det verkligen skillnad på att avfyra ett vapen så att personer mister livet och att injicera gift i armen på en person så denne mister livet. Visst att skjuta ihjäl någon är barbariskt och hemskt men sen är steget faktiskt inte särskilt långt till en dödsinjeltion. Skillnaden skulle väll då vara att den som verkställer domen och avrättar FÅR göra det för att rätten har sagt att det är okej att ha ihjäl den dömde, men likväl om man ska dra det till ytterligheter så är det ju samma handling.
Så alltså mord är okej om staten reglerar dessa genom att låta en domare och en jury säga sitt ja till det.
Tro nu inte att jag glorifierar brott och rå brutalitet det jag menar är att det är två handlingar som egentligen bara är en förutom att den ena FICK döda för då var det tillåtet av staten.
Den enda som har full rätt att ta någon annans liv är Gud och det gör han när vår livsresa har nåt vägs ände, när det är meningen att vi inte ska vandra mer på denna jord, eller så är det i alla fall tänkt och sån är min Gudsbild. Sen ibland undrar man vart Gud hålls nånstans när cancer drabbar fina människor som står oss nära eller när en sargad själ väljer att avsluta sitt liv. I dom lägena så tror jag att även Gud fäller en tår för det var inte så han hade tänkt det, den andra sidan har visat sin makt och härskande för en stund där.
Men mord kontra mord, människans ondska kontra lagar, paragrafer och till syven och sist: ett beviljat mord. Två olika handlingar men det som dom har gemensamt är ordet mord och en påtagen rätt att avsluta ett liv.

Jag avskyr våld, brutalitet och mänsklig råhet, men jag förespråkar inte att betala igen med samma mynt. Bygg ett fängelse lång ut på en kobbe i Atlanten och skicka dit dom så kan dom sitta där och begrunda vad dom gjort i alla deras resterande dagar. Vatten och bröd låter som en alla tiders kost - smakar det så kostar det i dubbel mening...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta.
Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminella och ofta sådana med x antal liv på sitt samvete. Visst den dömde må ha begått ett fruktansvärt brott och bör de facto bestraffas och det hårt och kännbart - men - gör inte staten detsamma då??? Dom kan döma folk till döden men är inte det också mord då? Eller bara för att en domare beslutat det i en statlig rättegång att mördaren skall straffas på det sättet så är det okej!? Rätta mig om jag har fel men är det verkligen skillnad på att avfyra ett vapen så att personer mister livet och att injicera gift i armen på en person så denne mister livet. Visst att skjuta ihjäl någon är barbariskt och hemskt men sen är steget faktiskt inte särskilt långt till en dödsinjeltion. Skillnaden skulle väll då vara att den som verkställer domen och avrättar FÅR göra det för att rätten har sagt att det är okej att ha ihjäl den dömde, men likväl om man ska dra det till ytterligheter så är det ju samma handling.
Så alltså mord är okej om staten reglerar dessa genom att låta en domare och en jury säga sitt ja till det.
Tro nu inte att jag glorifierar brott och rå brutalitet det jag menar är att det är två handlingar som egentligen bara är en förutom att den ena FICK döda för då var det tillåtet av staten.
Den enda som har full rätt att ta någon annans liv är Gud och det gör han när vår livsresa har nåt vägs ände, när det är meningen att vi inte ska vandra mer på denna jord, eller så är det i alla fall tänkt och sån är min Gudsbild. Sen ibland undrar man vart Gud hålls nånstans när cancer drabbar fina människor som står oss nära eller när en sargad själ väljer att avsluta sitt liv. I dom lägena så tror jag att även Gud fäller en tår för det var inte så han hade tänkt det, den andra sidan har visat sin makt och härskande för en stund där.
Men mord kontra mord, människans ondska kontra lagar, paragrafer och till syven och sist: ett beviljat mord. Två olika handlingar men det som dom har gemensamt är ordet mord och en påtagen rätt att avsluta ett liv.

Jag avskyr våld, brutalitet och mänsklig råhet, men jag förespråkar inte att betala igen med samma mynt. Bygg ett fängelse lång ut på en kobbe i Atlanten och skicka dit dom så kan dom sitta där och begrunda vad dom gjort i alla deras resterande dagar. Vatten och bröd låter som en alla tiders kost - smakar det så kostar det i dubbel mening...

Jag kände att denna guldskatt av visdom utgiven av en riktigt gammal kvinna med 90 års erfarenhet av livet och allt som hör till var jag tvungen att sprida. Så klockrent så innerligt och så värdefullt, vi kan lära oss något här så läs, du kommer inte ångra dig jag lovar.

Denna lista på regler att leva efter är skrivet av en 90-åring, vi kan alla lära oss något av detta.

1. Livet är inte rättvist men det är ändå bra.

2. När du tvivlar, ta bara nästa lilla steg.

3. Livet är för kort för att slösa bort det på att hata någon.

4. Ditt jobb kommer inte att ta hand om dig när du är sjuk. Dina vänner och din familj kommer att göra det.

5. Betala av dina kreditkortsskulder varje månad.

6. Du behöver inte vinna varje argumentation. Förbli ärlig mot dig själv.

7. Gråt med någon, det är mer helande än att gråta ensam.

8 Det är ok att bli arg på gud, han kan ta det.

9. Börja spara inför din pension när du får din första lön.

10. Vad gäller choklad, så är det meningslöst att försöka motstå.

11. Slut fred med ditt förflutna så att det inte förstör din framtid.

12. Det är okej att dina barn ser dig gråta.

13. Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad deras livsresa handlar om.

14. Om ett förhållande måste vara hemligt så borde du inte vara en del av det.

15 Allting kan förändras på en minut men var inte orolig, gud blinkar aldrig.

16. Ta ett djupt andetag, det får ditt sinne att slapna av.

17. Gör dig av med allt som du inte använder. Onödiga materiella ägodelar tynger dig på många vis.

18. Allt som inte dödar dig gör dig starkare.

19. Det är aldrig för sent att bli lycklig men det är upp till dig, ingen annan.

20. När det kommer till jaga det du älskar i livet, acceptera aldrig ett nej.

21. Bränn de fina ljusen, använd dina finaste lakan, bär dina finaste underkläder. Spara dem inte till ett speciellt tillfälle. Idag är speciell.

22. Förbered dig för mycket. Följ sedan flowet.

23. Var excentrisk nu. Vänta inte tills du blir gammal med att bära lila.

24. Det viktigaste sexuella organet är hjärnan.

25. Ingen annan än du själv styr din lycka.

26. Rama in varje drama i ditt liv med dessa ord ?Spelar detta verkligen någon roll om 5 år??.

27. Välj alltid livet.

28. Förlåt allt men glöm inget.

29. Vad andra tänker om dig har du inget med att göra.

30. Tiden läker nästan alla sår. Ge tiden tid att göra sitt jobb.

31. Hur bra eller dålig en situation än är så kommer den att förändras.

32. Ta inte dig själv för seriöst. Ingen annan gör det..

33. Tro på mirakel.

34 Gud älskar dig på grund av vem gud är, inte på grund av vad du gör eller inte har gjort

35 Försök inte kontrollera livet. Gör bara det bästa av det just nu.

36. Att bli gammal slår alternativet ? att dö ung.

37. Dina barn får bara en barndom.

38. Det enda som verkligen betyder något i slutet är att du har älskat.

39. Se till att vara utomhus varje dag. Mirakel väntar överallt.

40. Om vi kastade alla våra problem i en hög och såg alla andras problem, så skulle vi snabbt ta våra egna tillbaka.

41. Avundsjuka är slöseri på tid. Du har redan allt du behöver

42. Det bästa i livet har inte hänt dig än.

43. Oavsett hur du mår. Klä på dig och dyk upp.

44. Skörda.

45. Livet har ingen rosett kring sig men det är ändå en gåva.

Funderar på att ta en lur och känner jag mig själv rätt så vaknar jag lagom till läggdags vilket inte är helt fel för då uppslukas denna dag av sömn och jag slipper närvara.
Motvilligt och krasst konstaterar jag att min neråtperiod inte var slut utan att den bara hade paus för en stund. Är nu rätt nere och låg generellt och vad som händer i tankevärlden varken vågar eller vill jag säga.
Jag måste pysa...... Få ut skiten inuti, vet bara ett sätt, ett jävligt dåligt sätt men ändå det funkar fast det är inget att rekommendera så nu är det färdigskrivet om det!

Just nu när jag är låg så gör allting ont. Det gör ont när folk inte svarar på det jag sänder ut i sms, mail, pm telefonsamtal you name it. Jag vet att jag inte ska ta åt mig men det gör ont ändå, att det finns en rimlig anledning slås direkt bort och avfärdas och istället så vänds det emot min person som ett fientligt angrepp.

Mycket snurrar i huvudet och jag är så evinnerligt trött trött trött. Även nojig över hur min kropp behagar böka med mig såsom torrfylla och kraftig slagsida på kroppaset så jag är nära att falla till marken gång på gång och slå min dumma lilla huvudknopp.
Vad är det för nåt, läskigt ju!!

Gjorde om i min hall förut, blev bra. Det jobbiga är att jag skulle behöva göra ett besök i källaren med nedtagen asful Öbo-hatthylla för att minimera snubbelrisken, men orka ens svänga benen över sängkanten ju, nä den får stå kvar.

Nu först apelsin sen sova!

I folks hem återfinns det nästan alltid växter av olika sort färger och form och det vanliga med dessa är att dom behöver framförallt vätska för att blomma med någotsånär jämna och ojämna mellanrum. Det finns nästan lika många växtsorter som det finns människor. Alla växter behöver skötsel och omvårdnad för att inte sloka, tappa blad och bli hängandes i ett moloket tillstånd. Man anpassar ofta sitt val av växter efter förmågan att kunna sköta om dom, ju grönare fingrar man har desto mer avancerade växter återfinns i fönster och bänk.

Men så finns det de som har en alldeles för avancerad växt mot vad de klarar av att sköta om....

Jag är plantan samtidigt som jag är den som sköter om den i det här fallet. Plantan vill sträcka sig mot solen för att få dess energi, plantan vill stå ute på balkongen för att vätan uppifrån ska ge den näring så den kan växa vidare.
Men problemet är att plantans innehavare inte vet hur ofta plantan behöver näring och inte, i vissa stunder dränker denne plantan och det som ska rädda kan istället döda. Ägaren vet inte att plantan behöver solljus så plantan står i en garderob. Väl där i garderoben så börjar plantan att sloka i sin ensamhet, ett och ett faller bladen av tills det bara är en vek slokande stängel kvar som innan var så reslig så den nådde högt över krukans kant. Men se nu, den långa stängeln som förr sträcktes högt upp den möter nu jorden på samma ställe som dom nu små och förtvinade rötterna är.

Vad jag vill säga med detta är att leva med psykisk ohälsa är som att ha fått sig ofrivilligt pådyvlad en växt som är långt bortom vårt kunskapsområde och ibland får det oss att förtvina av antingen överansträngning eller överdriven skötsel, eller kanske till och med ingen skötsel alls.
Vi alla måste foga in oss i ledet till plantskolan där vi får veta hur att sköta just den växten som vi antingen alltid levt med men inte klarat av eller som nyligen fått tilldelad.
För inte vattnar du din orkidé med Fanta?? Inte vattnar du väll din kaktus två gånger dagligen? Nej precis! Och bara för att kaktusen sticks så betyder det väll inte att precis alla växter gör det!! För tänk, det finns ju till och med kaktusar som inte sticks alls utan som faktiskt är lite mjuka....

Så vad jag bittert fått erfara är att jag behöver mat, sömn och medicin på fasta tider, jag bör ej stressa för mycket och vissa saker som funkar för någon funkar inte för mig. Jag är ingen garderobsblomma men ej heller en stor prunkande palm i jättekruka. Jag har förlikat mig med att vara en alldeles vanlig blomma som faktiskt blommar fint rätt ofta bara jag pysslar om mig enligt rutin, ser om min jord så den är näringsrik så jag orkar bära upp denna planta som är jag och sköter jag det så vet jag att jag kan blomma många fler gånger och även växa till mig och kanske till och med byta upp mig till en större kruka.

En massa symbolik från växternas värld som är en värld som jag faktiskt inte är särskilt bevandrad i men som jag lär mig mer och mer om likväl som jag lär mig om min sjukdom och vad som fungerar för den och med den. Nu är inte mina psykiska diagnoser på nåt sätt nya men det är fortfarande så att ibland måste jag lära om och på nytt för att jag märkte att just den saken som jag gjorde fick min planta att vika sig och tappa sina blad. Ibland krävs en extra skvätt vatten (medicin) eller kanske byte av kruka för att det ska slokas mindre....

Och för att återgå till psykisk ohälsa och mina liknelser så var det just det som det var med kaktusen. En del människor lever i den föreställningen att psykisk ohälsa smittar men det kan inte vara mer fel. Det är ju lite som med kaktusen, man tror att det gör ont att lägga händerna på en kaktus, man tror sig veta till och med att precis alla kaktusar sticks och gör ont när det i själva verket finns de som är alldeles lena och mjuka att ta på. Och det behövs faktiskt inte bara en kaktus för att riva sig på törnen...
En stor del av föreställningen om att psykiskt sjuka är farliga hjälper media till att sprida för så fort ett dåd begåtts och det har skett i någon form av affekt så heter det med stooora bokstäver "PSYKSJUK" gjorde si eller så. Det vrålas ut att alla växter som inte är en helt vanlig pelargon eller begonia är otäcka sticksiga kaktusar och Gud nåde den som vågar närma sig en kaktus den kommer bli en levande nåldyna.... Huuvaaligen!!!

Nej, så är det inte, alla vi avarter som inte har ett finstämt känsloregister utan onormala böjelser eller åt något håll med mer eller mindre upp och ner pekandes humörkurva vi är banne mig inga otäcka kaktusar med sylvassa taggar!! Om man istället börjar syna bladen omkring oss så kan det dölja sig en eller flera små taggar under bladen på den mest välansade blomman i rader av likasinnade i fönster där solen minsann också lyser med sin frånvaro i tid och otid.

Jag slår mig fri, jag är varken kaktus eller pelargon, jag är ingen hejare på blommor men de jag har lever vilket är synnerligen otippat - själv är jag en sån där halvstor grön en som växer sig rejäl och kraftig och mycket väl kan blomma bara vattning och omhändertagande sköts enligt konstens alla regler.

Så till er alla som tror annat - gå ut och våga känn på kaktusar :) Det är rosen som förklädd i sin skönhet som har dom vassaste taggarna. ;)

Ja jag är sjuk. Jag har en kronisk sjukdom som gör att jag har sedan länge en paxad plats på en känslornas berg och dalbana, en plats jag ej valt själv och kära nån vad jag skulle vilja slippa den. Jag är bipolär och det vill säga att ibland är livet en fest medans andra gånger är det som att mörkret vill kväva en och att bara kunna sluta andas så man upphör att finnas är en het önskan. Motpoler, ena stunden strålande glad och i motsats då när jag har ena foten i graven.

Det är aldrig någon annans fel det är så min kropp är. Det kan finnas en utlösande faktor ja men då beror det oftast på att min kropp inte kan ta upp litiumet som jag äter för att minska toppar och dalar så jag är extra sårbar då.
Jag är inte särskilt sugen på att prata när jag är här långt nere där jag är nu. Jag uppskattar vänliga gester och ord, men pratar gör jag helst med de absolut närmaste för då behöver jag inte förklara och jag behöver inte skämmas när tårarna rinner över...

Att vara ute bland folk är nu svårt, jag skyggar till och med för solen. Min värsta mardröm är att behöva stöta på någon jag känner, att behöva fejka, vara låtsasglad medans naglarna gräver sig in i handflatan av ångest och oro för att tårarna ska komma eller för att den jag pratar med ska se att jag fejkar och fråga hur är det så jag måste ljuga. Jag tycker inte om att ljuga!

Var på mottagningen idag, dom skulle kolla Litiumkoncentrationen i blodet och där skedde ytterligare något som gjorde allting ännu mera jävligt, som om det inte var nog...!!
Vågen!! Min bästa vän och värsta fiende.... De siffror som stod där fick mig att vilja sätta tungan i halsen och kvävas på plats. Så det var ju just snyggt, som det inte räckte med skit ändå!!! Jag tänker inte ens gå in på den biten men det jävla maskineriet är också igång nu - faan jag behöver inte mer skit nu!!!

Jag satt på jouren i 6 timmar i går bara för att få höra när det väl var min tur att vi vill lägga in dig men ända platsen som finns är på psykosvården. Aldrig, aldrig någonsin att jag låter det hända, nej!!! Jag har varit rejält psykotisk en gång och det räcker för att veta att där sätter jag inte min fot. För till sjukdomen hör att man (jag iaf) blir väldigt misstänksam, rädd, orolig och lättskrämd, för att inte tala om folkskygg. Dessutom får jag huvudet fullt av konspirationsteorier, brevbäraren är suspekt, tanten på bänken spanar på mig och Gud förbjude om någon tittar lite extra på mig då....
Den gången jag var riktigt psykotisk var något av det vidrigaste jag varit med om. Jag låg på ett golv och ålade runt i mitt eget snor och i mina egna tårar och skrek, riktiga primalskrik i vildaste panik för väggarna kunde tala, taket var på väg ner för att mosa mig, det var gastkramande röster överallt, gardinerna var stora ormar som skulle äta mig och den rädslan ångesten och paniken fick mig att skrika oavbrutet i flera timmar tills jag somnade av ren utmattning.
Det går kanske att förstå min rädsla....

Vanmakt. Över önskan att slippa ta till kniven och önskan att bara få det gjort. Jag är helt övertygad om att om jag bara fick göra det så skulle allt bli så mycket bättre. Jag skär mig i ångestlindrande syfte, inget annat och jag vet att bara jag får skära så blir allting bättre. Det är så och har alltid varit så och det är det enda jag kan och vet. Problemet är att det är en jävligt jobbig raksträcka fram till fullbordat faktum, ångesten sitter som en broms i och med att jag vet hur hemskt ögonblicket då det händer är. Men jag vet också lättnaden efteråt.

Det är fullskaligt krig inuti nu, på alla fronter. Ångesten, skygghet kontra ensamhet, viljan att skada, maten och allt det, frustrationen, våndan över att jag är fast i min situation och vården verkar inte kunna göra något som direkt hjälper. Jag är utelämnad till mig själv och jag är definitivt inget bra sällskap. Eller ja, jag kanske ska säga jag och alla mina hallisar, dom är överallt och ingenstans konstant och är svåra att rå på och förstå. Nyss var det nåt svart jävelskap som for runt men jag orkade inte ens bry mig, med andra ord så har jag haft så mycket hallisar (hallucinationer) så jag vant mig.

Tänker tanken att man borde äta nåt men det slås ur hågen rätt kvickt när jag för min inre syn kan se en gigantisk lysande blinkande blippande tavla med siffrorna som stod på vågen på förmiddagen så jag återgår till mina solrosfrön och bubbelvatten.

Jag skriver inte detta för att få stackars och synd om sagt utan mycket för att jag ska förstå själv men också som en förklaring till ett kanske annorlunda beteende än vanligt.
Så som sagt det är absolut ingens fel och jag är inte farlig för någon annan än mig själv.
Mina tankar, uttryck och handlingar kanske talar för att jag är som förryckt, inte jag, men långt inne så sitter mitt vanliga jag och vill inget hellre än att få komma ut. Jag framtvingar inte detta och jag trivs inte med det alls. Ha tålamod säger jag till er men har inget själv......

I vården frågar man: hur kan vi hjälpa dig?
Alltid samma svar: skjut mig!
Dom vill dock aldrig det........
Ska man behöva göra allting själv!?!??
Och nej, jag ska inte skjuta mig eller nåt annat men för stunden önskar jag att jag slapp vara med för verkligheten är fan ingen piss i kakan nu.

Jag har nu gått i ide, kommer fram när det blitt bättre!!