I folks hem återfinns det nästan alltid växter av olika sort färger och form och det vanliga med dessa är att dom behöver framförallt vätska för att blomma med någotsånär jämna och ojämna mellanrum. Det finns nästan lika många växtsorter som det finns människor. Alla växter behöver skötsel och omvårdnad för att inte sloka, tappa blad och bli hängandes i ett moloket tillstånd. Man anpassar ofta sitt val av växter efter förmågan att kunna sköta om dom, ju grönare fingrar man har desto mer avancerade växter återfinns i fönster och bänk.

Men så finns det de som har en alldeles för avancerad växt mot vad de klarar av att sköta om....

Jag är plantan samtidigt som jag är den som sköter om den i det här fallet. Plantan vill sträcka sig mot solen för att få dess energi, plantan vill stå ute på balkongen för att vätan uppifrån ska ge den näring så den kan växa vidare.
Men problemet är att plantans innehavare inte vet hur ofta plantan behöver näring och inte, i vissa stunder dränker denne plantan och det som ska rädda kan istället döda. Ägaren vet inte att plantan behöver solljus så plantan står i en garderob. Väl där i garderoben så börjar plantan att sloka i sin ensamhet, ett och ett faller bladen av tills det bara är en vek slokande stängel kvar som innan var så reslig så den nådde högt över krukans kant. Men se nu, den långa stängeln som förr sträcktes högt upp den möter nu jorden på samma ställe som dom nu små och förtvinade rötterna är.

Vad jag vill säga med detta är att leva med psykisk ohälsa är som att ha fått sig ofrivilligt pådyvlad en växt som är långt bortom vårt kunskapsområde och ibland får det oss att förtvina av antingen överansträngning eller överdriven skötsel, eller kanske till och med ingen skötsel alls.
Vi alla måste foga in oss i ledet till plantskolan där vi får veta hur att sköta just den växten som vi antingen alltid levt med men inte klarat av eller som nyligen fått tilldelad.
För inte vattnar du din orkidé med Fanta?? Inte vattnar du väll din kaktus två gånger dagligen? Nej precis! Och bara för att kaktusen sticks så betyder det väll inte att precis alla växter gör det!! För tänk, det finns ju till och med kaktusar som inte sticks alls utan som faktiskt är lite mjuka....

Så vad jag bittert fått erfara är att jag behöver mat, sömn och medicin på fasta tider, jag bör ej stressa för mycket och vissa saker som funkar för någon funkar inte för mig. Jag är ingen garderobsblomma men ej heller en stor prunkande palm i jättekruka. Jag har förlikat mig med att vara en alldeles vanlig blomma som faktiskt blommar fint rätt ofta bara jag pysslar om mig enligt rutin, ser om min jord så den är näringsrik så jag orkar bära upp denna planta som är jag och sköter jag det så vet jag att jag kan blomma många fler gånger och även växa till mig och kanske till och med byta upp mig till en större kruka.

En massa symbolik från växternas värld som är en värld som jag faktiskt inte är särskilt bevandrad i men som jag lär mig mer och mer om likväl som jag lär mig om min sjukdom och vad som fungerar för den och med den. Nu är inte mina psykiska diagnoser på nåt sätt nya men det är fortfarande så att ibland måste jag lära om och på nytt för att jag märkte att just den saken som jag gjorde fick min planta att vika sig och tappa sina blad. Ibland krävs en extra skvätt vatten (medicin) eller kanske byte av kruka för att det ska slokas mindre....

Och för att återgå till psykisk ohälsa och mina liknelser så var det just det som det var med kaktusen. En del människor lever i den föreställningen att psykisk ohälsa smittar men det kan inte vara mer fel. Det är ju lite som med kaktusen, man tror att det gör ont att lägga händerna på en kaktus, man tror sig veta till och med att precis alla kaktusar sticks och gör ont när det i själva verket finns de som är alldeles lena och mjuka att ta på. Och det behövs faktiskt inte bara en kaktus för att riva sig på törnen...
En stor del av föreställningen om att psykiskt sjuka är farliga hjälper media till att sprida för så fort ett dåd begåtts och det har skett i någon form av affekt så heter det med stooora bokstäver "PSYKSJUK" gjorde si eller så. Det vrålas ut att alla växter som inte är en helt vanlig pelargon eller begonia är otäcka sticksiga kaktusar och Gud nåde den som vågar närma sig en kaktus den kommer bli en levande nåldyna.... Huuvaaligen!!!

Nej, så är det inte, alla vi avarter som inte har ett finstämt känsloregister utan onormala böjelser eller åt något håll med mer eller mindre upp och ner pekandes humörkurva vi är banne mig inga otäcka kaktusar med sylvassa taggar!! Om man istället börjar syna bladen omkring oss så kan det dölja sig en eller flera små taggar under bladen på den mest välansade blomman i rader av likasinnade i fönster där solen minsann också lyser med sin frånvaro i tid och otid.

Jag slår mig fri, jag är varken kaktus eller pelargon, jag är ingen hejare på blommor men de jag har lever vilket är synnerligen otippat - själv är jag en sån där halvstor grön en som växer sig rejäl och kraftig och mycket väl kan blomma bara vattning och omhändertagande sköts enligt konstens alla regler.

Så till er alla som tror annat - gå ut och våga känn på kaktusar :) Det är rosen som förklädd i sin skönhet som har dom vassaste taggarna. ;)

Ja jag är sjuk. Jag har en kronisk sjukdom som gör att jag har sedan länge en paxad plats på en känslornas berg och dalbana, en plats jag ej valt själv och kära nån vad jag skulle vilja slippa den. Jag är bipolär och det vill säga att ibland är livet en fest medans andra gånger är det som att mörkret vill kväva en och att bara kunna sluta andas så man upphör att finnas är en het önskan. Motpoler, ena stunden strålande glad och i motsats då när jag har ena foten i graven.

Det är aldrig någon annans fel det är så min kropp är. Det kan finnas en utlösande faktor ja men då beror det oftast på att min kropp inte kan ta upp litiumet som jag äter för att minska toppar och dalar så jag är extra sårbar då.
Jag är inte särskilt sugen på att prata när jag är här långt nere där jag är nu. Jag uppskattar vänliga gester och ord, men pratar gör jag helst med de absolut närmaste för då behöver jag inte förklara och jag behöver inte skämmas när tårarna rinner över...

Att vara ute bland folk är nu svårt, jag skyggar till och med för solen. Min värsta mardröm är att behöva stöta på någon jag känner, att behöva fejka, vara låtsasglad medans naglarna gräver sig in i handflatan av ångest och oro för att tårarna ska komma eller för att den jag pratar med ska se att jag fejkar och fråga hur är det så jag måste ljuga. Jag tycker inte om att ljuga!

Var på mottagningen idag, dom skulle kolla Litiumkoncentrationen i blodet och där skedde ytterligare något som gjorde allting ännu mera jävligt, som om det inte var nog...!!
Vågen!! Min bästa vän och värsta fiende.... De siffror som stod där fick mig att vilja sätta tungan i halsen och kvävas på plats. Så det var ju just snyggt, som det inte räckte med skit ändå!!! Jag tänker inte ens gå in på den biten men det jävla maskineriet är också igång nu - faan jag behöver inte mer skit nu!!!

Jag satt på jouren i 6 timmar i går bara för att få höra när det väl var min tur att vi vill lägga in dig men ända platsen som finns är på psykosvården. Aldrig, aldrig någonsin att jag låter det hända, nej!!! Jag har varit rejält psykotisk en gång och det räcker för att veta att där sätter jag inte min fot. För till sjukdomen hör att man (jag iaf) blir väldigt misstänksam, rädd, orolig och lättskrämd, för att inte tala om folkskygg. Dessutom får jag huvudet fullt av konspirationsteorier, brevbäraren är suspekt, tanten på bänken spanar på mig och Gud förbjude om någon tittar lite extra på mig då....
Den gången jag var riktigt psykotisk var något av det vidrigaste jag varit med om. Jag låg på ett golv och ålade runt i mitt eget snor och i mina egna tårar och skrek, riktiga primalskrik i vildaste panik för väggarna kunde tala, taket var på väg ner för att mosa mig, det var gastkramande röster överallt, gardinerna var stora ormar som skulle äta mig och den rädslan ångesten och paniken fick mig att skrika oavbrutet i flera timmar tills jag somnade av ren utmattning.
Det går kanske att förstå min rädsla....

Vanmakt. Över önskan att slippa ta till kniven och önskan att bara få det gjort. Jag är helt övertygad om att om jag bara fick göra det så skulle allt bli så mycket bättre. Jag skär mig i ångestlindrande syfte, inget annat och jag vet att bara jag får skära så blir allting bättre. Det är så och har alltid varit så och det är det enda jag kan och vet. Problemet är att det är en jävligt jobbig raksträcka fram till fullbordat faktum, ångesten sitter som en broms i och med att jag vet hur hemskt ögonblicket då det händer är. Men jag vet också lättnaden efteråt.

Det är fullskaligt krig inuti nu, på alla fronter. Ångesten, skygghet kontra ensamhet, viljan att skada, maten och allt det, frustrationen, våndan över att jag är fast i min situation och vården verkar inte kunna göra något som direkt hjälper. Jag är utelämnad till mig själv och jag är definitivt inget bra sällskap. Eller ja, jag kanske ska säga jag och alla mina hallisar, dom är överallt och ingenstans konstant och är svåra att rå på och förstå. Nyss var det nåt svart jävelskap som for runt men jag orkade inte ens bry mig, med andra ord så har jag haft så mycket hallisar (hallucinationer) så jag vant mig.

Tänker tanken att man borde äta nåt men det slås ur hågen rätt kvickt när jag för min inre syn kan se en gigantisk lysande blinkande blippande tavla med siffrorna som stod på vågen på förmiddagen så jag återgår till mina solrosfrön och bubbelvatten.

Jag skriver inte detta för att få stackars och synd om sagt utan mycket för att jag ska förstå själv men också som en förklaring till ett kanske annorlunda beteende än vanligt.
Så som sagt det är absolut ingens fel och jag är inte farlig för någon annan än mig själv.
Mina tankar, uttryck och handlingar kanske talar för att jag är som förryckt, inte jag, men långt inne så sitter mitt vanliga jag och vill inget hellre än att få komma ut. Jag framtvingar inte detta och jag trivs inte med det alls. Ha tålamod säger jag till er men har inget själv......

I vården frågar man: hur kan vi hjälpa dig?
Alltid samma svar: skjut mig!
Dom vill dock aldrig det........
Ska man behöva göra allting själv!?!??
Och nej, jag ska inte skjuta mig eller nåt annat men för stunden önskar jag att jag slapp vara med för verkligheten är fan ingen piss i kakan nu.

Jag har nu gått i ide, kommer fram när det blitt bättre!!