Jag ligger och funderar, har äntligen tagit mig till rätt sida av täcket dvs under det.
Jag funderar och tänker på en sak som jag vill försöka sätta ord på, på nåt vis för att förstå fenomenet.
Here goes!
Ibland när man är tankfull och lite uppe i det blå, då man är det som att man bläddrar igenom sin minnesbank, den kan vara typ som ett kartotek som man bläddrar bland alla kort och varje kort är ett minne, ett scen ur ens liv. Men imellanåt när man inte alls sitter i djupa tankar så bara *poff* så dyker ett minne eller en repris på ett minne upp på ens egen widescreen uppe i huvudet. Eller om man håller på med sitt kartotek så plötsligt bara spottar den ur sig ett minne som också hamnar på widescreenen. Varför så??
Minnena kan man försöka framkalla för att man önskar att återuppleva något speciellt minne eller tvärtom ett minne kan på sätt och vis hemsöka en om det är något obehagligt eller gå i repris och då kanske för att påminna om något i livet eller att peta på något visst i livet som man behöver uppmärksammas på.
Eller ett random minne som plötsligt bara är där och sen är det borta igen utan koppling eller synbar anledning, dom kan jag inte förklara.... Eller jo, det är ett minne i repris, men återigen varför, vad gör det där?
Ej heller förklaras kan varför jag återupplever min olycka som hände för 25 år sen, glasklara minnesfragment spelas om och om och om igen på widescreenen. Jag kan dra mig till minnes vädret den dagen, lukter, den svarta skinnjackan som lades över mig där på marken. Jag förstår inte vad dom minnena gör här, det var ju 25 år sen......

Minnen är väll i mångt och mycket en hjälp för oss, ibland tröst, även glädje.
Vi ska inte glömma vårt förflutna det som är vår historia, den väg vi gått genom livet, allt vi upplevt, känt, levt, upptäckts, andas......
Minnena är lite som pusselbitar som är med och gör pusslet komplett, det kanske till och med är som fogarna i våra liv, för att få stabilitet så måste man inte bara lägga pusslet utan fixera det med lim.
Men blir det någonsin klart, vad händer med minnena efter låt säga 65 år från nu??
Jag skulle tippa på att det blir som föremål som varit i solen länge, dom bleknar. Men det konstiga är att det minnet jag fick/gjorde i förra veckan kan suddas ut och bli oklart bra mycket fortare än det jag upplevde och blev till minne för 20 år se.
Jag vet inte vilken tid jag skulle till tandläkaren eller hur många deciliter mjöl det var i det gammal receptet jag använt mig av hundratals gånger, men vad jag hade på mig dagen då jag gick ut första klass det minns jag minsann.

Trött nu, måste sova. Hoppas detta inte bara varit galenskap

Jag känner för att skriva av mig lite, vet inte direkt om vad men det ger sig väl sa hon som har orddiaré i fingrarna.

Dom små prinsarna har sovit här inatt,dom kom igår kväll och ska åka hem senare idag. Denna gången tror jag att det var mitt behov som styrde mest för Gabriella skulle varit barnvakt eller nåt sånt men så blev det inte men som sagt vovveabstinensen styrde så dom har gostjänst kan man säga. Just nu ligger det en liten Milou och trynar i mitt knä och så har jag en liten mysgubbe vid namn Lukas som ligger som en kringla vid mitt ben, störtmysigt!!
Det blir problem dock när jag ska in i duschen och behöva flytta på dom när dom sover så rart.....
Jag hade tänkt lägga i det sista av färgbomben för att hotta upp håret lite, det brukar ju inte bli någon jätteskillnad men det är kul att hålla på och kladda och greja, man kan ju hoppas på förändring....

Ett annat problem är att magen kurrelikurrar för tillfället och samma där man vill ju inte väcka dom små liven när dom sover så sött...

Jag satt och fyllde i pappren jag fått från reumatologen igår. Man ska tydligen fylla i en massa frågor vid nybesök vilket jag glatt kan konstatera att jag har ett inbokat. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så pass snart, senast 15:e mars stod det på beskedet jag fick förra veckan men igår kom alla papper, labettikeketter och tiden som jag ska inställa mig på och den är redan den 11:e februari. Det känns riktigt skönt faktiskt, dels att bli tagen på allvar och få remissen men också att bli utredd på rätt ställe dit jag faktiskt velat men inte lyckats få någon remiss till ännu.
I papperna man skulle fylla i så var det ja på de flesta frågor utom på om magen sköter sig och om jag röker eller snusar vilket det är fetnej på båda.
Det ska bli intressant att se vad det blir av detta....

Längtar till jobbet, det är ju så kul!! Längtar efter att se vad Cecilia säger om tävlingsbidraget som jag har gjort klart. Alla andra har gillat det som bara den så det ska bli spännande att se vad självaste chefen säger :)
Längtar också efter lite mer pengar så jag kan köpa allt kul som jag sett och vill ha :) Det blir dyrt att jobba i världens bästa affär :D

Näe nu måste det hända något, måste äta, måste städa, måste diska!!
Upp och hoppa!!

Sitter på bussen till jobbet som jag hann med trots långdragen obeslutsamhet i klädvalet för dagen. Rednex dunkar på i lurarna vilket jag inte riktigt gillar men heller inte ids göra något åt.
Den väldigt goda fisksoppan jag gjorde igår är med och får agera lunch.
Det känns underbart härligt att vara på väg till mitt goa jobb som jag tycker så mycket om. Undrar vad som händer idag.....

Någonting i mig är lite knas, jag vet inte riktigt vad men det har ett konstigt sätt att yttra sig på, jag mår inte dåligt men ändå bultar tårar på från ögonvrån och vill ut. Jag är inte direkt ledsen och det är helt random grejer som får det att bulta, något som någon skrivit på Facebook eller av en snabb genomgång av Aftonbladet och då inte tragiska eller ledsamma grejer utan det kan röra sig om en dörrmatta eller en vovve som varit på morgonprommenixen eller något så enkelt som att solen lyser klart.
Jag tror det är förvirrade glädjetårar som tappat kompassen. Liksom såna som ska komma i glädje men det är lite förvirrat så tårkanalerna skjuter blanka skott. Jag får väll bara acceptera det faktumet och inte lägga för mycket energi på det.

Nu är det en mycket bättre låt i lurarna, riktigt vilsam faktiskt och snart är jag frame.
Jag tror på en fin dag och det är vad jag satsar på. Först en härlig stund på världens bästa jobb och sen hem och greja klart med det jag började med igår.

Åker nu förbi MediaMarkt så nu måste jag sluta. Ha en fantastisk dag allihopa.

Vädring!
Vädring av mitt jag, mina ståndpunkter, mitt tänk, nu och då, sjukdom kontra frisk - livet.

Om jag tänker tillbaka på nu för ett år sen och kopplar ihop det med hur livet ter sig idag så ser jag en enorm skillnad och då inte framförallt utseendemässigt.
För ett år sen och så även längre tillbaks så kämpade jag mot mig själv, mitt inre jag men kanske mest mitt förhållande till mat och min kropp.
Jag gick på Ätstörningsenheten några gånger i veckan, det var matträning och det var samtal. Ungefär samtidigt så var en av mina bästa vänner mitt i ett krisartat skede i sin ätstörning och hon låg inlagd för att det var en livsnödvändighet, hade hon inte kommit under vård så kanske hon inte hade klarat sig, jag ryser vid tanken och tårar bildas i mina ögon. Jag vet detta eftersom jag var med när hon blev inlagd mot sin vilja, där det då sas att det var i syftet livsuppehållande för om hon inte blev inlagd så skulle hennes kropp inte orka mer.
Det var en tuff tid, att försöka finnas för sin vän så mycket det gick och samtidigt ha sin egen kamp på samma område, det var inte en eller två gånger det blev mix ups i huvudet på mig, jag försökte dölja det dock, ville inte störa hennes kamp för att bli frisk med min egen kamp för att bli som jag ville dvs helt fel.

Och vad ville jag då? Jo det räckte inte att alla revbenen stack ut både bak och fram, det skulle sticka ut mer och helst skulle man kunna sätta ihop tumme och pekfinger på båda händerna runt ett låret.....så som jag sett på mina bilder. Gud vad jag var tokig i dom bilderna. jag hade mängder! Att leta efter thinspo-bilder som är en del av subkulturen proAna blev mitt enda och främsta nöje. Och för den som inte vet vad proAna så är det som sagt en subkultur, något som sköts i det fördolda eftersom det är mycket illa omtyckt av många eftersom dom som håller på med det förespråkar ätstörningar som en livsstil och inte en sjukdom.
Sådana sidor besöktes flitigt och allt i bildväg sparades. Sen satt jag så fort jag fick en ledig stund och tittade på bilderna och samtidigt ägnade många tankar åt över mitt fläskäckel som egentligen inte fanns....
Jag vägde som minst 61 kg och det är inte direkt en undervikt och det fanns dom som vägde betydligt mindre. Men till mina 170 centimeter över havet så var det varken bra eller snyggt och dessutom började min kropp opponera sig, man började höja på ögonbrynen på ätstörningsenheten, det tillsammans med sjuka idéer kring mat gjorde att man under en period satte in extra kontroller.

Och såklart behandlar man kroppen på det sättet jag gjorde så blir även psyket lidande, det blev en längre tid på avdelningen och det var ingen direkt hit men det säger ju sig självt.
Jag blev utskriven, jag tror det var i april, fortfarande långt ifrån färdig med alla problem så jakten på de rätta siffrorna på vågen fortsatte. På vårkanten när det var dags för matträningen så gick jag från mitt hem på norr till Adolfsberg där det låg och det var från ena änden på stan till den andra, totalt motsatt och det tog mig en timme och tjugo minuter ungefär.
Jag gick mina 9 gånger på matträningen tror jag det var sen fortsatte vi prata. Efter ett tag tyckte min behandlare att vi kunde göra ett uppehåll för det verkade gå bättre och så gjorde vi. Men det tog inte många månader så var jag tillbaka igen. Jag minns en hjältinna som jobbade som sjukgymnast, hon satt och höll om mig medans jag grät sönder mig och frågade varför det hela tiden kommer tillbaka varför får jag aldrig vara färdig med det. Det första samtalet på Eriksbergsgården var 2011 och då hade jag gått ner 15 kg på nån eller några månad och gick ut och grät sönder mig för att någon tvingat i mig en cheeseburgare och vågade inte vara i samma rum som mat för då trodde jag att det skulle fastna på mig och göra mig fet.

Jag spolar fram i tiden tills dags dato. Dom tårarna då var vidriga för det kändes verkligen som ett ekorrhjul som jag aldrig kunde ta mig ur, men idag vet jag att det går.
Jag upptäckte en stor förändring på framförallt ett område. Jag öppnade Aftonbladet och ser en tjej som driver en framgångsrik träningsblogg efter att ha segrat över sin ätstörning. Och jag inser att det har ju jag med! För hade jag läst den artikeln för låt säga ett år sen så hade den sparkat igång gamla vanor och jag hade genast lusläst allt för att få tips samt gått in där bara för att komma över sjuka bilder och få min kick av mer nerladdade bilder och förhoppningsvis fått några sjuka tips åt fel håll.

Men idag när jag läste artikeln så var det liksom något annat, inte samma trigger, inte samma sjuka driv utan istället så började jag fundera på min träning som jag tagit upp samt att man kanske skulle försöka få lite kontroll över vad man stoppar i sig och stoppa i sig mer nyttigt, lägga lite mer fokus på träningen och att få rutiner i mathållningen vilket det är dåligt med nu.
Jag känner mig driven nu fast åt helt andra hållet mot då. Jag älskar verkligen att träna och jag utmanar ofta mig själv om att vidga mina vyer vad det gäller mat, hitta på goda recept och bredda mitt register på recept. Idag är mat en fröjd allt som oftast. Och på gymet är jag driven till max utan att det för den delen blir sjukligt. Jag gillar att se förbättringar och tar gärna i för kung och fosterland.

Artikeln om den unga kvinnan gjorde mig inte hagalen efter mer och de faktum att vågen pekar åt rätt håll och jag vet att det är just det den gör får mig att känna mig otroligt glad och lättad, bojorna har tagits av mig och det är inte lika trassligt att vara jag längre. Jag trivs med livet och hur det ter sig numera. Jag är förvandlad i grunden. Jag är lugnare och gladare numer, inte lika tyngd och mest av allt så är jag uppriktigt glad. Jag vet när jag gör fel och jag inser det i god tid för att hinna med att ändra det innan det blir helt galet.

Häromdagen upptäckte jag att jag nog är färdig med mitt självskadebeteende som jag kämpat med i 23 år. Jag gjorde stora erövringar på området och det är jag stolt över, rejält!

Livet är vackert och jag är så tacksam över att jag har ett liv och ett så otroligt bra ett också.

Och vad beträffar min älskade vän så har hon gjort en sjuhelsikes resa upp ur sitt mörker och är idag en strålande fin och vacker tjej som kommit långt på sin livsväg och hon imponerar stort på mig, en stark och mäkta imponerande jänta med kontroll över livet. Jag är så stolt över henne!

Nu måste jag sova så jag orkar upp imorgon, jag ska ju jobba och jag älskar't! :D

Jag satt på bussen hem och läste tidningar i plattan när jag plötsligt ramlade över något som kom att bli något av det viktigaste jag läst. Expressen skrev om en ung tjej som beskrev sin ADHD i sin blogg som en förklaring till hennes beteende och ibland udda agerande och handlande. Jag läste och ju längre in i texten jag kom så gick det upp för mig att detta är ju min livsmanual, hur jag fungerar och är som person, det var ett på pricken beskrivet "så här funkar Jenny".
Så ni som känner mig, träffar mig eller har med människor med ADHD att göra läs den! Jag lovar det kommer vara värt det, det finns så många bra förklaringar och beskrivningar över hur det funkar och inte funkar för en med ADHD.
Så ge den en chans!



?Jag är precis som du men ändå alldeles olik.
Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.
När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.
Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.
Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen.
Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tvskärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.
Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.
Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.

För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.
Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.
Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.
Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.

Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.
Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.
Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.
Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.
Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.
Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte orkar vara förstående längre- gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv."

En sån där go dag! En sån man önskar kom oftare och som man önskar ens vänner, man vill ju att alla ska få må toppen, det finns alldeles för mycke tungsinne i människorna omkring oss.

Imorse vaknade jag verkligen på rätt sida, livet kändes top notch redan när jag svängde benen över sängkanten. Morgonens bestyr fortsatte i samma anda ända ut till bussen. Det blev en kylig väntan på bussen eftersom mitt marginaltänk gick lite över styr så det blev en halvtimmes väntan på Järntorget, men likväl bestod glädjen och lyckan i mig.
Ett samtal skulle klaras av med mycket pirr och fjärilar i magen men när numret tryckts in av darriga fingrar där på ett istäckt Järntorget med ett hjärta som höll på att bulta sig ut ur bröstet så slutade det dessvärre hos röstbrevlåda. Äsch!!! Men jag gör ett nytt försök imorgon och jag antar att fjärilarna sällskapar även då. Nu har jag i alla fall hört hennes röst, och det är en röst som jag inte hört på ca 20 år. Jag ringer det förflutna kan man säga...

Efter pirrsamtalet så ringde jag upp min goa far och pratade bort en stund med den fina mannen i väntan på rätt buss.
Bussen kom och jag konstaterade att på denna buss liksom den som tog mig hemifrån så var det en chaufför som var svårt allergisk mot glädje och vänlighet.
Mitt som alltid glada hej möttes av en i det närmaste diabolisk blick och bifogad sur mun som om dränkt i citron. Jag fattar inte det där, det är ett serviceyrke, ingår verkligen inte någon form av charmkurs eller skola i uppförande.....
Mycket märkligt.....

Väl framme på jobbet så startade en dag som ska gå till historien som en av de bästa någonsin. Jag hade inte tråkigt en sekund och hela dagen var som inslagen i det finaste papper med en stor vacker rosett ovanpå. Chefen var frånvarande idag och en av mina favoriter fick agera ställföreträdande vilket hon klarade med bravur. Hon är en sån där positiv tjej som alltid är glad och tålmodig och peppar gärna och ofta. Vi pratade och skrattade mycket idag, mycket kul hände under mina fyra timmar där. En skön dansk kom med varor och jag och hon följde med och lastade av varorna men jag fick sköta det mesta av snacket med den härlige dansken. Hon undrade sen hur jag kunde förstå så mycket och jag svarade att jag förstod ungefär hälften resten låtsades jag :)
Och hämta, lasta och föra varor till butiken från lastkajen var superkul. För det första bara en sån sak att jag fick ha blippen som tar en in i den inre labyrint som tar en runt i kulisserna på Marieberg var ju bara det en stor sak. Sen att få kuta runt där inne och se alla långa gångar och dörrar som styrs av snören och alla andra trevliga människor som man stöter på dessutom.
Jag visade mig till min förvåning lite vara en mästare på att packa kartonger på vagnen och lyckades få med ett rejält gäng kartonger på varje resa vilket effektiviserade det hela avsevärt. Och konstigt nog så var det vrålkul att kuta fram och tillbaka med fullastade och svårmanövrerade vagnar, lasta och tömma, samt kröka rygg och kånka. Samt att jag är en jäkel på att fickparkera!
Hmm...jag får nog kolla upp min hälsa för detta låter oroväckande i mitt fall.;)
En annan sak som var riktigt bra var att vi fick tid att prata och då reda ut vissa personalfrågor som stört mig men som chefen aldrig har tid att svara på.
Jag har länge funderat på varför två tjejer i personalen typ avskyr mig, alltid är konstant otrevliga trots att jag aldrig sett dom tidigare eller för den delen knappt vet vilka dom är. Men min chefiskompis upplyste mig om att dom har svårt för ALLA människor och är inte trevliga mot någon. Hmmm.....vad gör dom där då kan man undra.....

Det var svårt att lämna jobbet idag efter en så rolig dag men jag hann faktiskt med den tidiga bussen ändå vilket sparade tid väl inne i stan där jag hade tid på fysioterapin. Så dit han jag lätt och hela programmet kunde skjutas på vilket gav mig lite spejs och det var skönt. Sen efter att ha dejtat Joakim med manboobsen på fysio så var det bara att ta sig hem för nästa åtagande. Men som tur var så han jag duscha, jag luktade överjävligt och då känns det inte så uppiggande direkt. Men med typ 10 minuters marginal han jag duscha, torka mig och dra på lite smink innan besöket anlände. Jag skulle sälja en påse kläder vilket jag också gjorde och sen var det bara att slänga sig på bussen igen. Jag hade klurat ut den här dagen noga och visste att det fanns två punkter på min egen önskelista som kunde bockas av med lite snabbhet, så först Marieberg och sen vidare till Ikea, schopp schopp!

Sen väl hemma så tar jag mig för att börja styra upp i sovrummet vilket innebär ett besök i källaren. Jag lyckades bära upp en bordsskiva, fyra bordsben, en stor sopkorg och i den en stor drös tyg allt detta upp för tre trappor. Men nu är sovrummet så fint så, och finare ska det bli, jag ska bara förverkliga en dröm jag har sen blir jag så nöjd så.......ett tag i alla fall. ;)

En hektisk men helt underbar dag!! Konstant glad och den sammanlagda tiden av icke glädje är nog inte mer än 3 minuter om ens det.
Nu ska en lycklig jänta ta å knoppa för imorgon väntar ytterligare en underbar dag på jobbet :)

Jag känner mig så oerhört befriad och renad.
Något var fel i mitt liv, ett anspråk på mitt medvetande och känslor som var allt annat än fruktsamt och bra. Jag har gått omkring med en tyngd på mitt hjärta en längre tid, jag har vetat om problemet men inte det egentliga problemet om man säger så. Och så länge man slåss men utan att veta vad man slåss mot så kan man veva på i all oändlighet för det enda som händer är att man blir så sjuhelsikes trött i armarna och ännu mer irriterad eftersom man aldrig nailar problemet så att säga. Tistlar och törnen har funnits under mitt skinn och jag har rivit och klöst tills skinnet har blivit lövtunnt.
Min vän kom till mig denna kväll något som brukar vara en glädjande tilldragelse men då vi haft någon form av schism, en problemperiod kan man säga så kändes detta besök initialt som ett enormt ok på mina axlar och jag kände mig tusen gånger mer orolig än glad.
Men hon kom och som vanligt så var konversationen stapplande i början i alla fall från min sida..
Vi tog oss in i vardagsrummet med våra tekoppar och tilltugg och jag kände det som en en stor fet bomb vilken sekund som helst skulle explodera. Men bomben lät vänta på sig och det blev en del kringprat, lite som tassande kring het gröt...
Men så smygande omkring oss kom det små knallskott, små små föraningar om hur och att bomben skulle brisera. Lite mer kringprat och nu kan man vädra krut i luften...nu är smällen nära!
Men nej det blir ingen bombastisk megaboom utan istället så viner det häxvrål med jämna och ojämna mellanrum och precis när bomben ska smälla av så vänder hela situationen till något helt annat. Istället för att sitta och vara tykna och skjuta häxvrål på varandra så kommer istället det känslomässiga Niagarafallet. Jag gråter som ett litet barn, det rinner och rinner så jag knappt hinner torka imellan. Och mitt i all gråt så befinner jag mig i en omfamning som släpper på mer vatten så dammluckorna har fullt upp.
Där i omfamningen, gråtandes, snörvlandes så är det som att allt det där sticksiga och kliande, all ilska och vanmakt, all negativ spänning och uppdämd oro bara släpper, det lyfts av. Och det lustiga med det är att då kommer det ännu mer tårar som i sin tur tvättar rent det sista av det mörka som var kvar på insidan och alla frågetecken rätas ut.
Jag satt länge innesluten i hennes famn gråtandes men när jag så tittar upp igen så är det som att jag har blivit tvättad och upprättad. Det känns så bra! Det som varit fel en tid är inte längre det och jag kan knappt förstå att det varit fel någon gång ens. Jag förstår nu! Jag förstår hur jag måste ändra mig, hur vi måste ändra oss, vad som sagts och vad som gjorts.
Äntligen, äntligen fullkomlig glädje igen. Stor glädje och befrielse!
I flera dagar har jag kastat mig på Gud för jag inte har vetat hur i helsike jag ska komma vidare med det här, vad jag ska säga eller göra, jag har ju varit skiträdd i och med denna träff, oroat sönder mig för den.
När väll träffen kom, blev realitet då blev det ingen urladdning, ingen jättebomb - det kom en flod, en renande helande flod av tårar och det var tydligen vad som behövdes för att tvätta allt rent.

Nu efteråt känner jag en sån lättnad också en gigantisk trötthet på ett sätt jag inte tidigare gjort. Men det är väll klart, det var ju som att vara en heldag på gymmet och intensivträna utan paus, bara köra non stop - fast på det känslomässiga planet.
Det känns bra och jag känner en enorm glädje och befrielse. Jag kommer somna med det största leendet i kväll.

Tacksam för ikväll och spänd och full av förväntan inför morgondagen. Imorgon ska jag få mitt gymkort och jag ska få reda på provsvaren på en del av dom prover som tagits på vårdcentralen idag. Det sistnämnda kanske inget jättelajbans att vänta på men bra då man kan få en liten ledtråd åt något håll vad det kan vara som är galet med min smärtande och sprättande mage.

Nu sova, orkar bara le nu....

Jag går och grunnar på val och prioriteringar och hur jag känner inför andra människors val och etcetera och hur någons tolkning av ord eller handlande kan bli till något som havererar allting. Allt om hur man väljer att agera eller för den delen väljer att avstå från att agera och hur mycket det kan påverka en vänskapsrelation i långa loppet.

Får jag ett sms eller meddelande så försöker jag i möjligaste mån att besvara det såvida det inte står något dumt eller elakt i det och då tar jag istället och funderar på om jag verkligen vill fortsätta ha kontakt med den personen. Men sen kan det ju vara tvärtom också, en person som aldrig svarar på sms eller samtal eller vad det nu är och som notoriskt struntar i att besvara något över huvud taget men som är trevlig så när man ses. Då blir det ju det där valet, vill jag ha en relation där allting är på den andres villkor, en relation som är sån att endast de gånger vi ses face to face så passar man men utöver de gångerna så är man helt osynlig och kanske till och med för den andre onödig. Känns det som en relation jag vill satsa på? En relation baserad på den andres krav, önskemål och känslor, där jag till och med är lätt utbytbar..
Jag måste seriöst ta mig en funderare vilka människor jag vill omge mig med, såna som faktiskt uppskattar mig eller bara när dom känner för det.

Jag är ingen leksak som tages fram och brukas när man önskar och som annars får ligga kvar i något hörn, ett sånt tänk i en relation/vänskap är inte sunt och absolut inte av godo och hör definitivt till såna jag kan vara utan. Likaså sådana där kontakt endast tas när man behöver mig, hjälp med nåt eller gnälla av sig om något jäkelskap i livet men som är föga intresserade när jag har detsamma behov.
Nej sånt går bort.

Visst har jag förståelse för att livet kan vara rörigt, det är oreda och man står med händerna fulla och verkligen inte kan besvara ett samtal eller smsjust då, så kan det ju vara. Men när det går tre fyra dagar sen jag hörde av mig och fortfarande inte ett pip det är just sånt jag menar, när det blir till ett mönster som är så lätt att se.

En del av mina vänner kör med kortsms, typ jag pratar i telefon ringer dig sen, eller är lite upptagen, jag hör av mig. Och sånt är superbra för då kan man i alla fall konstatera att det mottagits och att ambition om kontakt finns och tas när möjlighet ges. Men när man bara skiter i det högaktningsfullt så blir det lite en annan sak, likväl som på Facebook när man verkligen försöker febrilt att få tag i någon och man ser att det är aktivitet hos denne men svara mig är tydligen omöjligt det är såna gånger jag har lust att bara men fine, dra bara, jag är ingen leksak du kan ta fram när du har behov av tidsfördriv eller assistans.

Eller för att inte glömma den trevliga varianten "jag har skaffat partner så du är inte intressant längre" det är en gammal klassiker. Bara för att man gått och blivit med karl/kvinna så upphör vännerna att existera och det är i såna lägen vänner prövas.
Jomen visst serru kör på så så får vi väl se hur många vänner du har kvar när du börjar sakna dom eller när relationen tar slut....

Jag är trött på att vara en slit och slängvän som man tar fram vid behov så här framledes kommer jag tänka över noga vilka som är riktiga vänner som håller i ur och skur värda att kämpa för eller av typen vid behovs"vänner.
Att plita ner några rader kostar inget, är inte betungande eller något som tar en hel dag och på en hel dag så har du nog tid nån gång att svara om så bara kort som en kvittens på att meddelande mottaget och besvaras när tid finns.

Sådär nu har jag hävt ur mig lite och så får det bli!