Jag vet nu hans namn och hans identitet, jag vet vart han bor och vad han livnär sig på.
Alla känner väll till SÄPO, svenska säkerhetspolisen, massa höjdarsnutar som försvar Sveriges allra heligaste som stadsminister och kungahus med flera. Alla har dom x antal agenter med sig som ser till deras säkerhet och så att inga ogärningsmän hittar fram till dessa viktiga människor.

Jag har idag kommit på vem jag har släpat runt på i över 25 år - hans namn är SKRÄPO. Han har inget som helst gemensamt med säkerhetspolisen mer än just namnet och kanske det att han är under cover agent (om nu såna finns, jag kanske tänker för amerikanskt)
Han sitter vanligen antingen i " kontrollrummet"uppe i huvudet eller så sitter han på min axel och hans första största och främsta uppgift är att göra ner mig samt lura in mig i saker som han senare kan håna mig för, verkligen HÅNA, som en riktigt stor skara mobbare gör med sitt mobboffer. Det är han som ligger bakom mitt självskadebeteende, det är han som ligger bakom mina ätstörningar och det är han som underblåser mitt usla självförtroende. Det som till mig sägs tar han in vänder på till negativt och inpräntar i min hjärna. Han säger att jag inte får äta, hotar mig om jag äter och skrämmer vettet ur mig genom att skicka på mig random hallisar och otäcka mardrömmar som får mig att vakna gråtandes otröstlig. Han hindrar mig från att inköpa, tillaga och äta mat, och om jag mot all förmodan skulle gå emot hans vrål och hätska kommandon så sätter han på stora ljudanläggningen. Låt säga att jag har motstått hans elakheter och stått kvar i kön på McDonalds, vilken jag oftast avviker ifrån, och faktiskt tar mig en hamburgare, då, då säger jag att då vill ni inte vara jag. För när jag har gått imot honom då kopplar han in det tunga artilleriet, jätteljudanläggningen och då är det som att stå mitt i en jättekonsert med flera hundra tusen och alla vrålar på jättekonsertvolym så öronen skrynklar ihop sig; ditt värdelösa äckel, feta patetiska kräk, ditt fula missfoster, gå och dö!! Och då har jag bara tagit dom lindriga som exempel. Ja tänk dig ett fullsatt Globen och alla skanderar det jag nyss skrev, man blir så liten, så oerhört liten, och det enda man vill är att försvinna för man vill inte höra mer..

SKRÄPO har även fler befogenheter. Den mesta uppgiften han har är att sitta på min axel och mata mig med självhat och urkassa idéer. För tillfället har det varit lågsäsong ett bra tag på matstöksfronten och nu jobbar han benhårt på att jag är ett värdelöst fettoäckel som minst av allt förtjänar käk eller något jag stoppar i mig. Om jag mot förmodan gör mig mat så är jätteljudanläggningen på igen och det skriks om hur fet jag är och kommer att bli och att jag inte är värd maten för jag är inte värd en rutten smula ens.
Ibland under de perioder då jag har något sånär kontroll så är hans röst ändå där och väser i mitt öra likt ett hest spöke som gör sitt yttersta för att höja sin röst för att skrämmas.
Nu är hans favoritkommandon ät inte fetto och skär dig ditt fetto. Det förstnämnda lyssnar jag lätt på och maten kommer på efterkälke, däremot vill jag inte ge honom den där segern att han lyckas få mig att skära mig. Vad det gäller maten så är jag vek sen förut och benen sparkas lätt undan men i fallet med självskadebeteende så sparkar jag bakut för där finns det ett sådant stort motstånd så han får tortera mig sönder och samman för att få omkull mig i den frågan, jag gör det inte. Jag ska stå på scen om 30 dagar och då ska jag vara hel banne mig.

Han tror att han kammar hem seger efter seger men faktum med att när jag nu har röjt hans identitet och avsikter så kan jag avväpna honom, göra honom sysslolös för han har fan inte i min hjärna att göra och mina axlar är upptagna!
Han har varit en del av mitt liv så otroligt länge så han har blivit min vardag, jag är van att ständigt höra okvädningsord om och om och om igen, men bara för det behöver jag inte tillåta det. Han är stark, han är ju en del av mig, han bor i någon sunkig del av min kropp som han har gjort till sin och där gömmer han sig.

Men banne mig så sant som att jag sitter här så ska jag finna dig SKRÄPO och förgöra dig var så säker!! Du har styrt mitt liv, mina tankar, mina handlingar, mina val så länge nu men jag ger inte upp tanken på att en dag tillintetgöra dig och ta tillbaka hela min kropp.
Min kropp är mitt tempel heter det ju och i tempel har man inga lösspringande rabiesbyrackor och det är just vad han är!

Leta leta leta! Städa städa städa! Jaga jaga jaga!
En dag ska jag vara fri från allt ditt och det du gör mot mig och med mig. Men vägen dit är fortfarande en lång vandring och under den tiden behöver jag hjälp att i svaga ögonblick inte falla för hans frestelser. Just nu är bojorna som sitter fast runt mina fötter tunga så tunga, men jag får hjälp och vägledning av duktiga människor som vet hur man strider mot sådana som SKRÄPO och det är jag glad för och det tackar jag för.

En dag ska jag vara fri, är inte riktigt där än men jag jobbar på det, och jag är envis så en dag så.....

Är hungrig men vill inte äta. Är aptrött men kan inte sova. Är less men kan inte göra nåt åt det.
Tittögat i dörren stirrar blint på mig därborta i dörren. Det känns som att det är onda ögat numera, sedan tryggheten försvann så är det numera onda ögat och något läskigt istället för en hjälp. Jag gillar det inte alls!
Tryggheten tog sig en flygtur ut genom fönstret och meddelar destination okänd.
Min lägenhet som tidigare var min borg och trygghet är numera som ett stort såll, det känns som att väggarna är genomskinliga så alla kan se mig när jag är i den och vad jag gör. Riktigt obehaglig känsla måste jag tillstå. Vill bara flytta fort härifrån, nuuu!! Vill ha ett hem där jag är trygg och inte behöver sova med tillhygge under huvudkudden.
Jag har mailat några människor med potentiella boningar och hoppas på något sånt inom en snar framtid. Urs vad jag vantrivs i detta, jag skulle ju bo här tills jag flyttad till hemmet.
Jävla as till människor som beter sig på det viset, omoget! Kan man inte tala om ifall man är missnöjd med något istället för att skära sönder folks grejer.

Trött som ett as men värmen gör att det är omöjligt att somna, värmen och onda ögat. Jag fattar inte varför grannen måste gå ut och in så många gånger nattetid, vad gör han och varför måste han smälla så i dörren?

Nu försök till att somna närmast

Att blotta titta i almanackan inför denna vecka som nu är tedde sig tragiskt i slutet på förra veckan. Det absolut värsta jag vet hade jag framför mig, en TOM vecka, inte en enda aktivitet inbokad förutom boendestödet och dessutom var då inte humöret och måendet på topp. Men det var i slutet på förra veckan det.....

Redan på fredagen så började molnfronten och det förlamande lågtrycket i mitt inre faktiskt dra vidare så smått även om jag inte vågade tro att så var fallet, min enda tanke var att innan helgens slut så är jag tillbaka på tvåan - som vanligt! Det fanns inget annat, det var bara det alternativet jag kunde se, så har det ju alltid varit liksom, jag känner ju igen känslorna och agerandet.. Men fredagen rullade på och i en ganska ljus och god ton, minns inte vad jag gjorde mer än att det var bra.
Lördagen sen så öppnade jag till min förvåning ögonen med ett leende.
På agendan stod först en trevlig stund med några härliga små och stora vänner, vilket som redan nämnts var trivsamt. Det blev en del skratt och babbel.
Sedan skulle jag ta mig till min fina vänner Annika och Rune vilket jag längtat efter.
Den kvällen blev gudomlig på flera plan, vi hade det helt underbart och timmen sen och pratet långt, det kändes nästan trist att gå men Annika skulle upp i ottan och jobba så vid halv tio så travade jag dom korta metrarna hem och stor var min tacksamhet till mina älskade vänner.

Dagen söndag startades också med ett stort förnöjt leende till min glädje och förvåning. Jag bligade på den förutom kyrkan klapptomma kalendern och muttrade ja ja vi får väll se och började sen trä på mig kläder för kyrkobesök.
Gudstjänsten var som vanligt fin och lärorik och efteråt blev det fika i cafeterian med vänner. Men min brist på göromål tog mig ut i församlingsexpeditionen för att se om något fanns att utföra. Bakom disken stod min goda vän Ewa och på utsidan stod en annan raring som jag uppskattar, Nathalie K. Vi tjattrade glatt Nathalie och jag och det slutade med en dejt hemma hos mig till min stora glädje. På vägen fick vi med oss en kebabrulle som vi delade systerligt på. Sen fick min underbara vän en strålande idé, vi drar och badar! Och så blev det minsann! Efter upphämtande av badkläder så for vi till Snavlunda som ligger bortanför Karlslund halvvägs till Lindbacka och du må tro att det var fantastiskt vackert där. Vi var där en god stund och njöt fullt ut. Mycket prat och mycket skratt hans med under vår långa dejt och nöjdhetsfaktorn var hög.

Jag kommer hem och är uppfylld av dagen, går runt och småsjunger för mig själv, men så stannar jag plötsligt upp!! Något är annorlunda, väldigt annorlunda!!
Det tryckande vemodet, oket av oro och nedstämdhet, det är borta, jaa det är helt borta!! Jag har gått en hel dag och mått BRA, inget sorgeok på mina axlar, klockan är efter nio och jag är INTE på avdelning 2 och inte ens i närheten av att hamna där. Lyckan är oändlig, sjukdomen jag har som har plågat mitt sin e en längre tid nu den har gjort en rejäl U-sväng och jag har bytt planhalva! Vad är det här nu, sånt händer väll inte, eller kan det......

Det är nu kväll och imorgon är det fredag. Jo det gick, det gick faktiskt att vända en nedåtgående spiral och förändra tankar till det bättre, jag kan knappt tro det men det går faktiskt och jag är så glad för det. För tänk så mycket bättre allt blev.
Ena alternativet var inlåst på 2:an men det jag istället gjort är att ha varit på Vinön och mått gott med goda vänner. Jag har varit till Kumla och haft det fantastiskt, badat och ätit gott. Jag har fått mer rätsida viktmässigt. Jag kan ställa mig på vågen utan störande tankar och straff. Imorse kunde jag till och med ställa mig på vågen och tänka: jahaja, min trivselvikt sen tre år tillbaka, nästa tanke var - jag är hungrig!! Det händer inte heller, annars är det, oj oj oj, upp två hekto då blir det ingen mat idag inte.
Och en annan skön sak är att vara ensam i huvudet! Ingen jävel som vrålar på mig för varje tugga som går in. Och kommer den så ber jag den hålla käft och dra åt pipsvängen.

Mår gott helt enkelt :)
Men nu är det dags att kojsa så man vaknar pigg och nyter imorgon :)