Jag känner mig så oerhört befriad och renad.
Något var fel i mitt liv, ett anspråk på mitt medvetande och känslor som var allt annat än fruktsamt och bra. Jag har gått omkring med en tyngd på mitt hjärta en längre tid, jag har vetat om problemet men inte det egentliga problemet om man säger så. Och så länge man slåss men utan att veta vad man slåss mot så kan man veva på i all oändlighet för det enda som händer är att man blir så sjuhelsikes trött i armarna och ännu mer irriterad eftersom man aldrig nailar problemet så att säga. Tistlar och törnen har funnits under mitt skinn och jag har rivit och klöst tills skinnet har blivit lövtunnt.
Min vän kom till mig denna kväll något som brukar vara en glädjande tilldragelse men då vi haft någon form av schism, en problemperiod kan man säga så kändes detta besök initialt som ett enormt ok på mina axlar och jag kände mig tusen gånger mer orolig än glad.
Men hon kom och som vanligt så var konversationen stapplande i början i alla fall från min sida..
Vi tog oss in i vardagsrummet med våra tekoppar och tilltugg och jag kände det som en en stor fet bomb vilken sekund som helst skulle explodera. Men bomben lät vänta på sig och det blev en del kringprat, lite som tassande kring het gröt...
Men så smygande omkring oss kom det små knallskott, små små föraningar om hur och att bomben skulle brisera. Lite mer kringprat och nu kan man vädra krut i luften...nu är smällen nära!
Men nej det blir ingen bombastisk megaboom utan istället så viner det häxvrål med jämna och ojämna mellanrum och precis när bomben ska smälla av så vänder hela situationen till något helt annat. Istället för att sitta och vara tykna och skjuta häxvrål på varandra så kommer istället det känslomässiga Niagarafallet. Jag gråter som ett litet barn, det rinner och rinner så jag knappt hinner torka imellan. Och mitt i all gråt så befinner jag mig i en omfamning som släpper på mer vatten så dammluckorna har fullt upp.
Där i omfamningen, gråtandes, snörvlandes så är det som att allt det där sticksiga och kliande, all ilska och vanmakt, all negativ spänning och uppdämd oro bara släpper, det lyfts av. Och det lustiga med det är att då kommer det ännu mer tårar som i sin tur tvättar rent det sista av det mörka som var kvar på insidan och alla frågetecken rätas ut.
Jag satt länge innesluten i hennes famn gråtandes men när jag så tittar upp igen så är det som att jag har blivit tvättad och upprättad. Det känns så bra! Det som varit fel en tid är inte längre det och jag kan knappt förstå att det varit fel någon gång ens. Jag förstår nu! Jag förstår hur jag måste ändra mig, hur vi måste ändra oss, vad som sagts och vad som gjorts.
Äntligen, äntligen fullkomlig glädje igen. Stor glädje och befrielse!
I flera dagar har jag kastat mig på Gud för jag inte har vetat hur i helsike jag ska komma vidare med det här, vad jag ska säga eller göra, jag har ju varit skiträdd i och med denna träff, oroat sönder mig för den.
När väll träffen kom, blev realitet då blev det ingen urladdning, ingen jättebomb - det kom en flod, en renande helande flod av tårar och det var tydligen vad som behövdes för att tvätta allt rent.

Nu efteråt känner jag en sån lättnad också en gigantisk trötthet på ett sätt jag inte tidigare gjort. Men det är väll klart, det var ju som att vara en heldag på gymmet och intensivträna utan paus, bara köra non stop - fast på det känslomässiga planet.
Det känns bra och jag känner en enorm glädje och befrielse. Jag kommer somna med det största leendet i kväll.

Tacksam för ikväll och spänd och full av förväntan inför morgondagen. Imorgon ska jag få mitt gymkort och jag ska få reda på provsvaren på en del av dom prover som tagits på vårdcentralen idag. Det sistnämnda kanske inget jättelajbans att vänta på men bra då man kan få en liten ledtråd åt något håll vad det kan vara som är galet med min smärtande och sprättande mage.

Nu sova, orkar bara le nu....