Vädring!
Vädring av mitt jag, mina ståndpunkter, mitt tänk, nu och då, sjukdom kontra frisk - livet.

Om jag tänker tillbaka på nu för ett år sen och kopplar ihop det med hur livet ter sig idag så ser jag en enorm skillnad och då inte framförallt utseendemässigt.
För ett år sen och så även längre tillbaks så kämpade jag mot mig själv, mitt inre jag men kanske mest mitt förhållande till mat och min kropp.
Jag gick på Ätstörningsenheten några gånger i veckan, det var matträning och det var samtal. Ungefär samtidigt så var en av mina bästa vänner mitt i ett krisartat skede i sin ätstörning och hon låg inlagd för att det var en livsnödvändighet, hade hon inte kommit under vård så kanske hon inte hade klarat sig, jag ryser vid tanken och tårar bildas i mina ögon. Jag vet detta eftersom jag var med när hon blev inlagd mot sin vilja, där det då sas att det var i syftet livsuppehållande för om hon inte blev inlagd så skulle hennes kropp inte orka mer.
Det var en tuff tid, att försöka finnas för sin vän så mycket det gick och samtidigt ha sin egen kamp på samma område, det var inte en eller två gånger det blev mix ups i huvudet på mig, jag försökte dölja det dock, ville inte störa hennes kamp för att bli frisk med min egen kamp för att bli som jag ville dvs helt fel.

Och vad ville jag då? Jo det räckte inte att alla revbenen stack ut både bak och fram, det skulle sticka ut mer och helst skulle man kunna sätta ihop tumme och pekfinger på båda händerna runt ett låret.....så som jag sett på mina bilder. Gud vad jag var tokig i dom bilderna. jag hade mängder! Att leta efter thinspo-bilder som är en del av subkulturen proAna blev mitt enda och främsta nöje. Och för den som inte vet vad proAna så är det som sagt en subkultur, något som sköts i det fördolda eftersom det är mycket illa omtyckt av många eftersom dom som håller på med det förespråkar ätstörningar som en livsstil och inte en sjukdom.
Sådana sidor besöktes flitigt och allt i bildväg sparades. Sen satt jag så fort jag fick en ledig stund och tittade på bilderna och samtidigt ägnade många tankar åt över mitt fläskäckel som egentligen inte fanns....
Jag vägde som minst 61 kg och det är inte direkt en undervikt och det fanns dom som vägde betydligt mindre. Men till mina 170 centimeter över havet så var det varken bra eller snyggt och dessutom började min kropp opponera sig, man började höja på ögonbrynen på ätstörningsenheten, det tillsammans med sjuka idéer kring mat gjorde att man under en period satte in extra kontroller.

Och såklart behandlar man kroppen på det sättet jag gjorde så blir även psyket lidande, det blev en längre tid på avdelningen och det var ingen direkt hit men det säger ju sig självt.
Jag blev utskriven, jag tror det var i april, fortfarande långt ifrån färdig med alla problem så jakten på de rätta siffrorna på vågen fortsatte. På vårkanten när det var dags för matträningen så gick jag från mitt hem på norr till Adolfsberg där det låg och det var från ena änden på stan till den andra, totalt motsatt och det tog mig en timme och tjugo minuter ungefär.
Jag gick mina 9 gånger på matträningen tror jag det var sen fortsatte vi prata. Efter ett tag tyckte min behandlare att vi kunde göra ett uppehåll för det verkade gå bättre och så gjorde vi. Men det tog inte många månader så var jag tillbaka igen. Jag minns en hjältinna som jobbade som sjukgymnast, hon satt och höll om mig medans jag grät sönder mig och frågade varför det hela tiden kommer tillbaka varför får jag aldrig vara färdig med det. Det första samtalet på Eriksbergsgården var 2011 och då hade jag gått ner 15 kg på nån eller några månad och gick ut och grät sönder mig för att någon tvingat i mig en cheeseburgare och vågade inte vara i samma rum som mat för då trodde jag att det skulle fastna på mig och göra mig fet.

Jag spolar fram i tiden tills dags dato. Dom tårarna då var vidriga för det kändes verkligen som ett ekorrhjul som jag aldrig kunde ta mig ur, men idag vet jag att det går.
Jag upptäckte en stor förändring på framförallt ett område. Jag öppnade Aftonbladet och ser en tjej som driver en framgångsrik träningsblogg efter att ha segrat över sin ätstörning. Och jag inser att det har ju jag med! För hade jag läst den artikeln för låt säga ett år sen så hade den sparkat igång gamla vanor och jag hade genast lusläst allt för att få tips samt gått in där bara för att komma över sjuka bilder och få min kick av mer nerladdade bilder och förhoppningsvis fått några sjuka tips åt fel håll.

Men idag när jag läste artikeln så var det liksom något annat, inte samma trigger, inte samma sjuka driv utan istället så började jag fundera på min träning som jag tagit upp samt att man kanske skulle försöka få lite kontroll över vad man stoppar i sig och stoppa i sig mer nyttigt, lägga lite mer fokus på träningen och att få rutiner i mathållningen vilket det är dåligt med nu.
Jag känner mig driven nu fast åt helt andra hållet mot då. Jag älskar verkligen att träna och jag utmanar ofta mig själv om att vidga mina vyer vad det gäller mat, hitta på goda recept och bredda mitt register på recept. Idag är mat en fröjd allt som oftast. Och på gymet är jag driven till max utan att det för den delen blir sjukligt. Jag gillar att se förbättringar och tar gärna i för kung och fosterland.

Artikeln om den unga kvinnan gjorde mig inte hagalen efter mer och de faktum att vågen pekar åt rätt håll och jag vet att det är just det den gör får mig att känna mig otroligt glad och lättad, bojorna har tagits av mig och det är inte lika trassligt att vara jag längre. Jag trivs med livet och hur det ter sig numera. Jag är förvandlad i grunden. Jag är lugnare och gladare numer, inte lika tyngd och mest av allt så är jag uppriktigt glad. Jag vet när jag gör fel och jag inser det i god tid för att hinna med att ändra det innan det blir helt galet.

Häromdagen upptäckte jag att jag nog är färdig med mitt självskadebeteende som jag kämpat med i 23 år. Jag gjorde stora erövringar på området och det är jag stolt över, rejält!

Livet är vackert och jag är så tacksam över att jag har ett liv och ett så otroligt bra ett också.

Och vad beträffar min älskade vän så har hon gjort en sjuhelsikes resa upp ur sitt mörker och är idag en strålande fin och vacker tjej som kommit långt på sin livsväg och hon imponerar stort på mig, en stark och mäkta imponerande jänta med kontroll över livet. Jag är så stolt över henne!

Nu måste jag sova så jag orkar upp imorgon, jag ska ju jobba och jag älskar't! :D