Jag sitter i min nya underbara soffa som kom idag. Vilar på maten och tar ett å annat geléhallon samtidigt som jag går igenom det som delas i sociala medier och i tidningar och har det rätt skönt. Men ändå så är där något som får mig att vara mer aktsam och höja medvetenheten. Det är som en slags underström, ett unket os som jag mest av allt vill slippa känna. Det som får mig att ringa mottagningen på måndag och be om ett blodprov.

Jag känner mig själv allt för väl och jag känner igen tendenserna, jag känner igen mönstret och jag blir inte alls glad av insikten om att den skit jag dragits med i fler år än jag kan räkna är på väg in i mitt liv igen. Jag känner igen det dova känslomässiga bullret när skiten går ner för landning som den gjort så många gånger förr.

Jag är låg, för låg för att det ska vara bra. Den loja och håglösa sinnesstämningen lägger sordin på dagsformen. Än kan jag skratta ibland men det sker aldrig på hemmaplan med mig själv som sällskap. Sover gör jag men jag får ingen vila trots att jag sover länge. Att gå ut är jobbigt, människor är besvärliga, jag är misstänksam och gillar inte att folk ser på mig eller tex fipplar med nåt för länge i kassan.

Gråten ligger nära till hands, men den får ej komma ut, ingen får se den...

Misstänksam i tanken och saker som annars inte bekommer mig kan reta och störa mig till max. Konstiga tankar som jag inte vill kännas vid huserar i mitt huvud.
Att göra saker sitter långt inne, det är det där med initiativförmågan...
Trött så trött jämt och det hindrar det med..

MEN!!!

Det här är min sjukdom, det är så den fungerar, det är så den gör och har alltid gjort. MEN, det betyder inte att den ska få göra så igen. Den kan bara vinna om jag tillåter den att göra det. Jag må vara trött och jag må vara slokörad men nu är det upp till kamp!!
Jag ska vinna för jag vägrar sjunka djupare den ska inte få rasera det jag byggt upp, allt bra och kul som ligger framför mig, min flytt, arbetsprövningen- nej- den får bara inte vinna!! Kämpa!!!!!!

Nu först ner till tvätten när klockan blivit nästan sju. Sen slita fram datorn och ligga och kolla på film i min nya sköna underbara soffa medans tvätten snurrar sig ren i tvättmaskinen

Jag ska segra!!

Jag borde egentligen vara jätteglad. Glad för min nya soffa som blev så grymt bra jag borde vara jätteglad över resultatet på både föreläsning och modellandet. Jag borde också vara glad för att lösning finns och är inom räckhåll så snart får jag flytta. Eller kanske glad för allt möjligt, jag borde nog vara tacksam för att jag har det så bra och missförstå mig rätt jag är det verkligen det är inte det utan snarare en liten flisa i skon, en bjälke i ögat...

Jag har börjat jämföra mig med andra på ett sätt som inte är gynnsamt för humöret mitt. När jag träffar mina brorsbarn, kusiner och människor i min omgivning som är jämnåriga med mig så ser jag plötsligt sånt jag inte ska se och tänker som jag inte bör.
Jag funderar på varför jag är annorlunda, varför jag måste ha hjälp med saker som andra klarar lätt som en plätt på egen hand. Och just det också att jag måste ha folk som hjälper mig! Andra i samma ålder och yngre med har vovve villa volvo - jag har boendestöd. Andra har jobb, jag har pension. Andra i min ålder har nåt någonstans i livet, dom har gjort saker, dom har gjort karriär, har en egen bil och en hög med barn. Jag kommer aldrig kunna ta körkort och barn är nog ett kapitel som inte finns i den här boken
Andra har varit några futtiga vändor till vårdcentralen genom åren medans jag förra året kunde pricka in 30 år inom landstingets försorg. Och det att jag varit med i gemet i över 30 år nu är inget jag är särskilt stolt över, tvärtemot! Jag undrar ibland hur allt hade varit om jag hade varit "normal" en som alla andra....
För det första så hade jag sluppit känslan av utanförskapet och bilden av mig själv som Quasimodo. Jag hade sluppit känna mig så annorlunda, så dum och konstig. Jag är en udda fågel, jag har min landningsbana för främmande farkoster på armarna efter år av karvande i min kropp.

Värsta känslan är när jag står bredvid någon som är som den ska om man säger så, ett syskon eller gammal klasskamrat, eller egentligen vem som helst. Jag känner mig så jävla värdelös och liten då!! Och dessutom om jag får hjälp av någon vem som helst så känner jag skuld och skam för att jag inte klarar det själv och för att jag tar av deras tid.
Jag vet att det är hos mig det sitter, alldeles säkert, men likväl är Quasimodo-känslan långt ifrån skön och så svår att komma ifrån.

Jonatan i filmen Bröderna Lejonhjärta sa vid ett tillfälle: då är man bara en liten lort!
Och det är så jag känner mig när jag jämför, jag är bara en liten lort. När alla andra kommer med sin Porshar och Lamborgini så puttrar jag in i en rosa Epatraktor som bara gör knappt 30 knyck och har hål i avgassystemet så jag låter förjävligt.
Jag inte bara har en tredje klassens fordon utan jag låter bedrövligt också, dessutom skiljer sig rosten på mitt fordon från den blankpolerade och välvaxade sportbilens glänsande yttre.

Alltid denna rost, alltid Quasimodokänslan och alltid denna förbannade jämförelse. Jag skulle må så mycket bättre om jag slutade jämföra, inget blir någonsin bättre av att jag jämför, min bil transformeras inte och blir nåt bättre för det.
Quasimodokänslan kommer aldrig bli bättre om jag inte slutar jämföra mig med andra det är bara att inse.....

Känner mig hyfsat rutten just nu. Jag skriver inte detta för att få medömkan eller stackarskommentarer utan för att jag behöver få det ur systemet. Att sitta och tänka som jag gör nu bygger inte upp mig direkt utan snarare nedmonterar mig i småpartiklar och till slut sprids alla partiklar för vinden och jag är borta.

Nej nu får det vara färdigtänkt, nu går jag till Ica.