Jag borde egentligen vara jätteglad. Glad för min nya soffa som blev så grymt bra jag borde vara jätteglad över resultatet på både föreläsning och modellandet. Jag borde också vara glad för att lösning finns och är inom räckhåll så snart får jag flytta. Eller kanske glad för allt möjligt, jag borde nog vara tacksam för att jag har det så bra och missförstå mig rätt jag är det verkligen det är inte det utan snarare en liten flisa i skon, en bjälke i ögat...

Jag har börjat jämföra mig med andra på ett sätt som inte är gynnsamt för humöret mitt. När jag träffar mina brorsbarn, kusiner och människor i min omgivning som är jämnåriga med mig så ser jag plötsligt sånt jag inte ska se och tänker som jag inte bör.
Jag funderar på varför jag är annorlunda, varför jag måste ha hjälp med saker som andra klarar lätt som en plätt på egen hand. Och just det också att jag måste ha folk som hjälper mig! Andra i samma ålder och yngre med har vovve villa volvo - jag har boendestöd. Andra har jobb, jag har pension. Andra i min ålder har nåt någonstans i livet, dom har gjort saker, dom har gjort karriär, har en egen bil och en hög med barn. Jag kommer aldrig kunna ta körkort och barn är nog ett kapitel som inte finns i den här boken
Andra har varit några futtiga vändor till vårdcentralen genom åren medans jag förra året kunde pricka in 30 år inom landstingets försorg. Och det att jag varit med i gemet i över 30 år nu är inget jag är särskilt stolt över, tvärtemot! Jag undrar ibland hur allt hade varit om jag hade varit "normal" en som alla andra....
För det första så hade jag sluppit känslan av utanförskapet och bilden av mig själv som Quasimodo. Jag hade sluppit känna mig så annorlunda, så dum och konstig. Jag är en udda fågel, jag har min landningsbana för främmande farkoster på armarna efter år av karvande i min kropp.

Värsta känslan är när jag står bredvid någon som är som den ska om man säger så, ett syskon eller gammal klasskamrat, eller egentligen vem som helst. Jag känner mig så jävla värdelös och liten då!! Och dessutom om jag får hjälp av någon vem som helst så känner jag skuld och skam för att jag inte klarar det själv och för att jag tar av deras tid.
Jag vet att det är hos mig det sitter, alldeles säkert, men likväl är Quasimodo-känslan långt ifrån skön och så svår att komma ifrån.

Jonatan i filmen Bröderna Lejonhjärta sa vid ett tillfälle: då är man bara en liten lort!
Och det är så jag känner mig när jag jämför, jag är bara en liten lort. När alla andra kommer med sin Porshar och Lamborgini så puttrar jag in i en rosa Epatraktor som bara gör knappt 30 knyck och har hål i avgassystemet så jag låter förjävligt.
Jag inte bara har en tredje klassens fordon utan jag låter bedrövligt också, dessutom skiljer sig rosten på mitt fordon från den blankpolerade och välvaxade sportbilens glänsande yttre.

Alltid denna rost, alltid Quasimodokänslan och alltid denna förbannade jämförelse. Jag skulle må så mycket bättre om jag slutade jämföra, inget blir någonsin bättre av att jag jämför, min bil transformeras inte och blir nåt bättre för det.
Quasimodokänslan kommer aldrig bli bättre om jag inte slutar jämföra mig med andra det är bara att inse.....

Känner mig hyfsat rutten just nu. Jag skriver inte detta för att få medömkan eller stackarskommentarer utan för att jag behöver få det ur systemet. Att sitta och tänka som jag gör nu bygger inte upp mig direkt utan snarare nedmonterar mig i småpartiklar och till slut sprids alla partiklar för vinden och jag är borta.

Nej nu får det vara färdigtänkt, nu går jag till Ica.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...