Dom orden skulle det kunna stå andra namn bakom än de som står i statliga register såsom Skatteverket till exempel. Jag vet vem min mor är men jag vet också andra som har agerat mamma på ett betydelsefullt sätt och i mer utsträckning och på kortare tid än den som är min riktiga mamma. Det skulle kunna stå Ulla-Carin på mammaraden för på dom 15 åren som hon i och med att hon är gift med min far har funnits i min närhet och stöttat mig i mångt och mycket. Hon har bistått med sin kunskap, klokhet och oerhörda omsorg som är helt enastående och gett mig den kärlek och omsorg jag saknat i överflöd. Jag hyser stor tillit och förtroende för henne och jag vet att jag kan vända mig till henne med jag tror nästan precis allt och det ger mig trygghet.
Det skulle också kunna stå Annika på raden för mor. Under fem års tid så har hon fyllt ett stort tomrum, lärt mig stå på egna ben, lärt mig om tillit, presenterat mig för en annan dimension och närt mitt hjärta med kärlek som det så desperat behövt. Hon har ställt upp, funnits där för mig, ja till och med inom vården vid stunder som har varit oerhört svåra, och hon har stått kvar. Vi har ridit ut stormar ihop och vi har asgarvat tills vi kippade efter andan likväl som vi har båda torkat varandras tårar. Hon har alltid funnits i min närhet känns det som, hon är alltid där, på första parkett. Hon agerar en mors roll i och med att hon är mäkta stolt ibland liksom emellanåt lär hon mig att det jag gör är mindre bra på ett pedagogiskt sätt. Men störst av allt är väll att hon öppnade sitt hem för mig och lät mig få känna det fantastiska i att dela en måltid med flera runt bordet som en familj och hur det är att leva i en familj. Vi kan bli arga och gapa och skrika åt varandra utan att det betyder slutet.

Men min egen mamma dyker upp i huvudet. Varför finns hon inte i mitt liv, älskar hon inte mig? Saknar hon ens mig? Händelsen idag väckte en mängd frågor och funderingar. Den som läst mitt tidigare inlägg vet att jag fick syn på henne eller någon som var extremt lik henne idag på Marieberg vilket fick mig att nästan gå upp i atomer. Jag ville bara springa fort hem och barrikader mig och inte öppna för någon. Nu på kvällen så är tankarna andra......
Jag vet ju hur hon funkar efter 35 år med henne och faktiskt så tycker jag synd om henne. Och det udda i det hela är att jag känner att det är tendenser till fuktigt i ögonen och en stor klump i mitt bröst för hur grisigt hon än har betett sig så finns det någon del i mig som vill gråta ut i hennes famn - eller den famn som skulle ha funnits om det varit som det skulle. Visst har jag fått krama min mamma men ej särskilt frekvent och då snabba hastiga kramar, nästan mer som att vi studsade emot varandra och armarna hann knappt om livet.
Jag tror att det jag saknar är en utopi, det är den bild jag målar upp utifrån hur det skulle ha varit om det vore normalt. För vi har ingen fungerande relation som det är nu och fram till nu har jag funnit mig i det och varit nöjd med det. Men efter idag så har ett svart flor sänkt sig över min verklighet, en ständig påminnelse om att det är en bit som saknas i mitt livspussel. Jag kan skratta och fröjdas men likväl så är det något som inte är hundra procent helt okej, en del saknas. Jag tror som så att ju mer jag saknar desto större blir den saknade biten. Det är väll visserligen olika vid olika tillfällen och tider, det varierar så att säga efter dagsform, ibland får saknaden en liten liten plats som knappt märks medans andra dagar är helt dominerade av just den saknade biten.

Om jag bara kunde ta det fantastiska som Ulla-Carin och Annika besitter, är och betyder för mig, deras kärleksfulla omsorg och deras genuina intresse i mig och applicera det på mamma så kanske det skulle gå. Eller laga det som är trasigt i mamma som gör att hon agerar som hon gör och kanske få till en sund relation

Det är bra att det finns en distans i och med dom 40 milen som det är mellan oss men den distans som är mellan oss själsligt sliter på mig.

Men nu ska jag sova.

Vaknade till en fantastisk morgon några minuter före klockan faktiskt men det till trots så var jag lika trött när jag vaknade som när jag la mig, förmodligen på grund av gårdagens intensitet.
Men trots trötthet så var det som sagt en sån där härlig morgon och Peter var på ingång och det skulle handlas som vanligt på måndagar - jippiie! Måndagar med Peter är alltid kul. Vi åkte till Marieberg för ovanlighetens skull (not!!) Gick in på TGR, fick brillorna tillrättade och sen var vi klara med Marieberg och gick mot bilen för en titt på Ikea. Det var då det hände... Trubbel i paradiset!
Humöret droppade och hade jag kunnat så hade jag rest ragg från tåspets till yttersta hårtoppen.
När vi skulle gå ut genom snurrdörren så tittar jag åt vänster på dom som går in och får en reaktion som jag inte räknat med. Tvärsöver på andra sidan glaset så ser jag min mamma!! Jag tokglodde i chock och den människan gav mig en rejäl bitchblick. Jag vet ju inte om det var hon men denna någon var en exakt kopia på mamma, hon hade kunnat vara hennes enäggstvilling. Samma frisyr, samma klädstil och samma iskalla blick som kan få en hel sjö att bli bottenfrusen inom loppet av några minuter. Sen den reaktionen på att mamma förmodligen var i stan förbluffade mig. Jag blev smått panikslagen, orolig och lite rädd. Jag ville hem och låsa dörren med sjutillhållarlåset och stänga alla fönster och inte öppna för någon.
Men vi fortsatte vår runda och hela tiden hade jag den här jobbiga obehagskänslan, jag har inte gjort henne något som gör att jag behöver vara orolig men endå så kollade jag mig över axeln hela tiden och försökte ha koll på allt och alla.
Peter hävdade att hade det varit mamma så hade hon väl hälsat men det tvivlar jag starkt på, det var ju hon som bröt kontakten och dessutom mormors ställningstagande för mig.
Men varför är jag rädd!!? Jag hade absolut inte räknat med att känna mig som ett villebråd i strålkastarljuset, jag blev faktiskt förvånad över min reaktion. Hon kan ju inte göra mig något nu och varför skulle hon och dessutom så kan jag med all säkerhet försvara mig om det skulle behövas. Men ändå detta nu ständigt närvarande obehag, känslan av att man inte är säker, inte trygg. Jag bara måste skaka det ur hågen, släppa dom tankarna och veta att här är jag trygg, hon kan inte göra mig något, men det är såååå svååårt och det gör mig oerhört orolig och obekväm.
Jag har målat lite, fixat till pallen jag fick och ska nu måla en ram. Men jag har jättesvårt att koncentrera mig för obehaget gör att jag är spänd som en fiolsträng och har inte fokus på det jag sysslar med utan på det och allt annat också, jag är överallt hela tiden.

Maten skiter det sig med nu också. Jag är för upptagen med att tänka en massa och oroa mig för att ens få in en gnutta mat mitt i allt galet uppe i huvudet.
Jag måste försöka återta kontrollen men det är inte lätt direkt.

Nu har jag blivit nerpetad från kommandobryggan för nojan, oron och ångesten har slagit sig ihop och för nu fram skeppet på eget bevåg, och dom kör inte bra, allt annat än bra faktiskt...

Men känslorna ska inte få vinna det säger jag bara! Jag måste bara ta fighten och återta befälet över min skuta. Och de tre som nu styr ska få gå på plankan tids nog. Jag ska bara gaska upp mig lite...