Dom orden skulle det kunna stå andra namn bakom än de som står i statliga register såsom Skatteverket till exempel. Jag vet vem min mor är men jag vet också andra som har agerat mamma på ett betydelsefullt sätt och i mer utsträckning och på kortare tid än den som är min riktiga mamma. Det skulle kunna stå Ulla-Carin på mammaraden för på dom 15 åren som hon i och med att hon är gift med min far har funnits i min närhet och stöttat mig i mångt och mycket. Hon har bistått med sin kunskap, klokhet och oerhörda omsorg som är helt enastående och gett mig den kärlek och omsorg jag saknat i överflöd. Jag hyser stor tillit och förtroende för henne och jag vet att jag kan vända mig till henne med jag tror nästan precis allt och det ger mig trygghet.
Det skulle också kunna stå Annika på raden för mor. Under fem års tid så har hon fyllt ett stort tomrum, lärt mig stå på egna ben, lärt mig om tillit, presenterat mig för en annan dimension och närt mitt hjärta med kärlek som det så desperat behövt. Hon har ställt upp, funnits där för mig, ja till och med inom vården vid stunder som har varit oerhört svåra, och hon har stått kvar. Vi har ridit ut stormar ihop och vi har asgarvat tills vi kippade efter andan likväl som vi har båda torkat varandras tårar. Hon har alltid funnits i min närhet känns det som, hon är alltid där, på första parkett. Hon agerar en mors roll i och med att hon är mäkta stolt ibland liksom emellanåt lär hon mig att det jag gör är mindre bra på ett pedagogiskt sätt. Men störst av allt är väll att hon öppnade sitt hem för mig och lät mig få känna det fantastiska i att dela en måltid med flera runt bordet som en familj och hur det är att leva i en familj. Vi kan bli arga och gapa och skrika åt varandra utan att det betyder slutet.

Men min egen mamma dyker upp i huvudet. Varför finns hon inte i mitt liv, älskar hon inte mig? Saknar hon ens mig? Händelsen idag väckte en mängd frågor och funderingar. Den som läst mitt tidigare inlägg vet att jag fick syn på henne eller någon som var extremt lik henne idag på Marieberg vilket fick mig att nästan gå upp i atomer. Jag ville bara springa fort hem och barrikader mig och inte öppna för någon. Nu på kvällen så är tankarna andra......
Jag vet ju hur hon funkar efter 35 år med henne och faktiskt så tycker jag synd om henne. Och det udda i det hela är att jag känner att det är tendenser till fuktigt i ögonen och en stor klump i mitt bröst för hur grisigt hon än har betett sig så finns det någon del i mig som vill gråta ut i hennes famn - eller den famn som skulle ha funnits om det varit som det skulle. Visst har jag fått krama min mamma men ej särskilt frekvent och då snabba hastiga kramar, nästan mer som att vi studsade emot varandra och armarna hann knappt om livet.
Jag tror att det jag saknar är en utopi, det är den bild jag målar upp utifrån hur det skulle ha varit om det vore normalt. För vi har ingen fungerande relation som det är nu och fram till nu har jag funnit mig i det och varit nöjd med det. Men efter idag så har ett svart flor sänkt sig över min verklighet, en ständig påminnelse om att det är en bit som saknas i mitt livspussel. Jag kan skratta och fröjdas men likväl så är det något som inte är hundra procent helt okej, en del saknas. Jag tror som så att ju mer jag saknar desto större blir den saknade biten. Det är väll visserligen olika vid olika tillfällen och tider, det varierar så att säga efter dagsform, ibland får saknaden en liten liten plats som knappt märks medans andra dagar är helt dominerade av just den saknade biten.

Om jag bara kunde ta det fantastiska som Ulla-Carin och Annika besitter, är och betyder för mig, deras kärleksfulla omsorg och deras genuina intresse i mig och applicera det på mamma så kanske det skulle gå. Eller laga det som är trasigt i mamma som gör att hon agerar som hon gör och kanske få till en sund relation

Det är bra att det finns en distans i och med dom 40 milen som det är mellan oss men den distans som är mellan oss själsligt sliter på mig.

Men nu ska jag sova.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...