Oj vilken dag!
Först sväva mellan hopp och förtvivlan, balansera på den extremt tunna linjen däremellan vilket fick mig att ena stunden vilja trycka på pausknappen i livet för att sedan kastas in i en glädje och tacksamhetsstorm som kryddades med stor förvåning och utseendet på mig vid den delen av dagen måste ha sett ut som att jag träffats av en luftvärnskanon mitt i plytet liksom, jag bara låg som en liter utspilld Oboy i sängen med tefatsögon och matchande gigantiskt hål istället för mun.
Jag bara undrade om jag missbedömt verkligheten och missade att den faktiskt kan vara oerhört god ibland.

Sedan var det bara att hoppa i pjucken och gränsla svettjollen och trampa upp till Sondra som skulle sminka mig inför kvällens uppdrag. Till att börja med så fick jag röra mig i de mest imponerande byggnader som jag aldrig någonsin haft eller kommer få tillgång till igen - jag befann mig i Centralpalatset. Entrén och trapphuset gjorde mig grovt imponerad, dock den lilla hissen med metallstaket för såg ut som en mindre tortyrkammare så jag mordhotade latmasken i mig och spurtade lite ledigt upp till andra våningen, något jag aldrig skulle göra annars. Väl uppe på den aktuella våningen var jag bara tvungen att stå och bara stirra och gapa över den fashionabla omgivning jag befann mig i, ett hus med gamla anor och folk med stinna plånböcker som en övergödd spägris innan jul.
När jag glott klart och klappat igen kakhålet så travade jag in, först lite bortkommen men sedan hörde jag en välbekant röst och styrde fossingarna efter öronen och hittade min dejt för dagen som skulle transformera mitt alldagliga nylle till en partypingla. Sondra är helt outstanding på det hon gör och att samarbeta med henne är ett nöje, jag blir alltid lika förvånad när jag ser mig själv i spegeln efter en stund med Sondras vana handlag. I mellantiden gick jag och införskaffade mig ett par underkläder så att jag inte skulle ha hängbuk eller whatever och för att inte skämma ut mig totalt.
Åter i Centralpalatset så var det i princip bara att vända för då skulle kosan styras mot City Konferenscenter på SCB.
Väl där så började jag bli nervös, jag såg ju att i stort sett alla var såna här sositetsdamer med välgödda börsar och portmonnäer så jag kände mig redigt skabbig min nya jumpsuit i knallrött till trots, men ja ja det är väll bara att köra tänkte jag. Men tjosan vad fel man kan ha dårå!! Väl inne i det lilla utrymme som vi "modeller" och Sondra disponerade så kommer första ångesten, jag känner inte dom andra och dom ser världsvana och skitsnygga ut och jag håller på att förgås i obekvämhet och blygsel. När väl kläderna är på (första outfiten) så känner jag hur paniken bara eskalerar liksom ångesten och min enda tanke då är vart är nödbromsen, vart kan jag fly! Men jag gick sist in och eftersom jag aldrig gjort något dylikt tidigare så fick jag ju studera mina medarbetare noga från den plats jag stod på. Ångesten kom och gick och när det var min tur fick Sondra nästan knuffa ut mig. Men det gick, jag vet inte om jag gjorde rätt men jag var där och gjorde min grej och det höll. Tillbaka igen och byta till kvällsblåsan. Och där sköt oron och paniken i höjden kapitalt, återigen dessa gråa Converse!! Jag frågade Sondra flera gånger om hon skäms ihjäl eller om dom skulle vrida nacken av mig där inne för dom. Men Sondra är bara cool och skickar ut mig igen när det är min tur. Och vet ni vad som händer?!?!! Dom tokgillar blandningen av flott klänning med blingiga accessoarer och vardagsdetaljer, en cool och intressant mix eller nåt sånt sa dom. Jag blev så jäkla glad och lättad så det är inte klokt. Den sucken av lättnad när jag kom ut igen hade kunnat blåst omkull Svampen! :D

Sen var det mingel och networking efteråt. Jag hinner inte långt innan det i min väg står en stilig tjej typ i min egen ålder och frågar om jag känner igen henne. Återigen denna luftvärnskanon mitt i huvet och jag står och glappar lite bortkommet med kakhålet och måste definitivt sett aningens efterbliven ut. Men när det går upp för mig att denna vackra kvinna framför mig delar jag faktiskt historia med så får jag nästan slag. En sådan fantastisk tvist på en redan grym kväll gjorde att endorfiner pumpade runt i mitt blod så jag blev alldeles lycklig och vimmelkantig. Så jag stod en lång stund och pratade med min gamla klasskamrat Karin som gjorde denna kväll så perfekt och härlig och alltihop blev en perfekt avslutning på en grym dag. Så fantastiskt att få stå och språka med någon som man delat verklighet med under ett antal år för länge sen och verkligen återkoppla och få någon sorts resumé om vad vi bägge sysslar och har sysslat med sedan vi sågs sist. Helt grymt var det, en riktig pulshöjare och så lycklig blev jag. Vilken kväll!!!

Så nu har jag intagit min binge och rapporterat om min dag så nu borde jag få sova. Imorn är det upp tidigt då jag ska till kissexperten på Ängen och sen en återigen späckad dag :)

Jag kommer somna med ett stort leende på mina läppar :)

[Bild]