Ytterligare tankar efter min föreläsning förra fredagen och stående ovationer till dom som kom för att lyssna.

Jag skrev ju efter att jag haft föreläsningen att jag skulle berätta vidare när jag var i ett mer vaket tillstånd, det blev en vecka senare men vad gör det, jag har haft tid att reflektera under den tiden så det var kanske bra för det blir nog mer fullständigt och genomtänkt då.

Jag tar alla mina föreläsningar på största allvar, jobb värda att utföras med precision och noggrannhet eftersom just då är jag där för att utföra ett jobb som jag bokats på och dom förväntar sig att jag ska uppfylla dom behov just dom har.
Som sagt alla föreläsningar är jätteviktiga och och skall nogsamt genomföras det är min inställning. Dessutom har jag aldrig avbokat eller bommat en bokad föreläsning.

Men den 29:e augusti så var det en föreläsning utöver det vanliga, en alldeles speciell dag då jag skulle stå framför en 140-hövdad skara där många av dom som var där är viktiga för mig på olika sätt. Det var människor vars ansikten för mig var bekanta och till och med en del jag minns sen många år och som återfinns i mitt hjärta. Denna föreläsning var speciell eftersom det var extra viktiga individer som skulle höra en historia som vissa av dom var en del av och det kändes oerhört stort för mig. En av dom som var där den dagen och gjorde hela alltihop till en ljuv vacker tillställning, utöver den mörka i den, hon min VIP-gäst på sätt och vis. Denna dag skulle hon ha varit ledig men hörde om min föreläsning och bytte för hon ville vara med vilket känns som en stor heder för mig. Kvinnan med det varma stora hjärtat, den gedigna mångåriga kunskapen, hon som inger respekt på ett mjukt sätt heter Margareta Dahlman och är psykolog. Hon har hämtat upp mig från botten av den mörkaste gropen flera gånger sen jag var liten och jag minns henne med vördnad och respekt, hon inger det på ett mjukt omfamnande vis. Hon har gjort gästinhopp när så har behövts flera gånger i mitt liv och senast för ca 2 - 3 år sen då jag ville läsa min BUP-journal då ställde hon upp.
Nu är Margareta i färd med att gå i pension och jag känner mig oerhört stolt över att ha fått ha henne med under denna föreläsning då det ännu mer känns som ett hedersuppdrag. Stort!!

Men det var ju en massa andra goa varelser där och lyssnade också. Somliga jag inte sett på ett antal år och andra som förbluffade mig med sin närvaro och även där gav mig stor glädje med sin närvaro. En människa som agerade livboj och kraftsamlare var min goa Ulrika E som denna dag stod upp och lyssnade. I och med att hon stod upp bredvid en pelare så var hon i det läget på en perfekt plats i synfältet och då som en energikälla som jag fick en boost av bara av att titta till på ibland, en trygghet liksom så att jag orkade vidare. En annan skön kvinna var Anna BS som satt på främsta raden, även där endast en hastig blick på hennes röda lockar och milda ansikte fyllde på med självkänsla nog till att fortsätta prata. För att pejla det känslomässiga läget i salongen så räckte det med en blick på Anna så visste jag vart på känslobarometern jag befann mig.

Men mest av allt min pappa, min älskade far som äntligen fick möjlighet att vara med som han länge önskat. Han satt också så till i mitt synfält så att blicken naturligt fastnade några sekunder på honom. Vissa gånger så for min blick vidare snabbt för jag såg på pappa att just nu är det inte direkt lättsmält det som återges och det smärtade mig stundom. Men likväl så var han mäkta stolt över mig efteråt och det gjorde att min bedömning var korrekt, att fortsätta och komma igenom det jobbiga och det gjorde jag, nu som då.

Efter föreläsningen så överöstes jag med kramar, klappar på axeln och superlativ. Men jag fick också höra att jag var modig......jag har hört det förut också men kan fortfarande inte ta in att det jag gör är modigt.... Det jag säger skadar mig inte eller får mig inte sjuk jag är utom fara så att säga, det är bara en berättelse sen att jag har upplevt den är väll det som är skillnaden. Men allt det där är ju överspelat idag, alla taggar i min själ är borta eller oerhört små. Jag känner mig inte särskilt modig faktiskt. Men jag är självfallet lycklig över att jag får det berömmet.

Åter till föreläsningen. Jag är fascinerad över alla människor som var där, kända som okända, nånting på 140 stycken var det som var där, underbart tyckte jag. Jag var så otroligt glad att det var just dessa människor jag skulle prata inför eftersom som sagt så är det en helt gäng av dom som är gamla bekanta som jag skulle vilja skicka med hem en stor guldstjärna och ett livslångt presentkort på goa kramar för alltid och lite till. Men faktiskt så får jag nog omformulera mig - ALLA skulle ha guldstjärna och presentkort eftersom alla som var där är vardagshjältar av rang. Det är människor som jobbar dagarna till ända med att hjälpa små människor som har det som jag hade det. Dom ger dom små i samhället en röst, något dom tidigare kanske inte skulle ha haft eller kanske aldrig fått om det inte var för dessa människor. En del barn var endast ett haveri och hade i inte en chans men tack vare bupfolket så kan dessa hopplösa fall gå till seger - det funkade ju för mig :)

Så med denna tacksamhet som grund, och mitt nyfunna lugn och styrka så gjorde jag den bästa föreläsning jag gjort och jag kan ärligt säga att ja, jag är nöjd, jag är helt klart nöjd med min insats där och då och det har aldrig hänt tidigare.
Ni underbara kämpar tog fram det bästa ur mig ??

Fast jösses Amalia vad jag var nervös precis innan jag skulle börja tala, jag var så nervös så jag tror att jag går sönder och något ångestliknande härjade i några sekunder. Men så bad jag till Gud att ge mig lugn och styrka så jag kan genomföra detta. Sekunden senare tryckte jag igång mikrofonen och inledde med ett skämt så det hördes ett roat garv i bänkraderna. Sen körde jag bara på och det gick faktiskt. Med hjälp av stöttning från far, Anna och Ulrika så blev dom som stadiga plintar som ramen vilade på så hela konstruktionen stod tryggt och oflyttbar.

En ära att ha dom och en glädje för mig att ha gjort det.
Underbara människor gå nu ut och fortsätt göra sång av gråt och nå in med era värmande strålar där mörker råder. Och Margareta du som nu snart lämnar din tjänst för att gå i pension du kan göra det med flaggan i topp och vet det att det kommer aldrig någonsin komma någon efter dig som kan komma ens i närheten av att vara så fantastiskt som du har varit. Om man säger så här, finns det någon som är ens hälften så bra som du så är det en riktig stjärna, men ingen kan mäta sig med dig. Du är barnpsykiatrins first lady och du kommer vara saknad storligen men allt du gjort kommer att återspeglas och minnas lääänge.

Ni eldsjälar, ni vardagshjältar, ni är stjärnor och ni skulle behöva en hel egen galax för att få rum med allt ljus i mörkret som ni utgör. Ni är någons ledstjärna, någons trygghet. För många är ni någon och för några är ni allt. ??