Idag har jag och mitt älskade lilla hjärta använt oss av olika vårdinrättningar inom Örebro läns landsting och inte ett dugg kul var det. Nu vet jag hur anhörigrollen känns och dess maktlöshet känns.
13:40 skulle bussen avgå från Bromsplan och jag skulle möta upp lilla hjärtat på bussen då hon skulle kliva på längre fram på sträckan men rätt vad det är så står hon framför mina fötter och leende pratar om skor i skoaffären bredvid busshållplatsen. Bussen avgår nästan i tid och färden styrs mot andra sidan av vår stad, och intet ont anande var vi om vad som komma skulle, tror inte någon av oss hade valt att kliva på bussen då.
Väl framme på vårdinrättning nummer 1 så hade både hjärtat och jag en tid där. För min del innebar den tidiga avfärden hemifrån först väntan och stöd innan jag det var dags för min avtalade tid.
Men så han det aldrig bli då stödrollen drastiskt ändrade form. Sköterskan som lilla hjärtat träffat kom ut i väntrummet och bad mig komma med för lilla hjärtat frågade efter mig, jag såg i hennes ansikte som talade sitt tydliga språk att läget inte längre var okej.
Jag kommer in i undersökningsrummet och finner mitt älskade lilla hjärta totalt bruten i ett hav av tårar. Jag inser att jag behöver behålla lugnet för nu behövs det att jag är samlad och kan stötta upp där fall och ras är nära, jag säger för mig själv herre giv mig styrka och hoppas så på att jag inte skall duka under det faktum jag står inför. Jag kan tala om att det är totalt jävla genomvidrigt att se på när ens älskade lilla tösabit gråter så hon skakar och det enda man kan göra ära att klappa stryka krama och prata lugnande och sen försöka för allt man är värd att inte visa paniken i en själv utan att inge hopp och styrka i den mån det är möjligt.

Sköterskan tar god tid på sig innan hon kommer tillbaks och många tårar har hunnit rinna under den tiden och även en del smärre flyktförsök har fått avstyras.
Sköterskan kommer med ej önskvärda besked till hjärtat som bryter ihop totalt vid vetskapen som nu är att dom vill skjutsa ner henne till akutmottagningen på USÖ. Viss motstridighet får motverkas med övertalning och till sist är vi på väg i bilen. Efter en stund i bilen yttrar hjärtat mitt att hon känner sig arg på mig för att jag följde med henne för annars hade hon kunnat strunta i det eller dragit därifrån när sköterskan lämnat rummet. Jag känner en stor svart knut i mitt hjärta då jag hör detta men intalar mig att det kommer en dag då hon kommer förstå varför detta skedde. Jag säger till hjärtat att det förstår jag mycket väl och det får du göra det är helt okej jag förstår och skulle nog gjort samma sak om jag vore i ditt läge.
Framme vid USÖ så blir vi avsläppta och sköterskan rapporterar över och avgår sen och lämnar mig och hjärtat kvar på akutmottagningen.
Hjärtat har intagit en kritisk och skeptisk attityd samtidigt som tårar hittar fram då och då ur dom vackra ljusa och djupt tyngda ögonen. Endast några få minuter vistas vi i väntrummet innan vi blir hämtade och visade till ett rum. Först har vi ett rum längst ner i korridoren och hinner vara där en god stund innan en bastant dansk äntrar rummet. Den redige dansken som jag känner igen från ett eget vårdtillfälle pratar med hjärtat men vänder sig nästan lika mycket till mig som om han inte förstod vad hjärtat säger och vill att jag skall förtydliga. Märklig roll att vara anhörig ibland, man anses för en del vara den vettiga i sammanhanget och frågor som patienten borde få riktas till den anhörige/medföljande. Jag uppskattar absolut inte sånt beteende för egen räkning så därför bollade jag hela tiden över till hjärtat.
Dansken hinner vara inne hos oss en liten stund innan hans personsökare börjar pipa och han måste lämna oss åt vårt öde.
Tristessen, ovetskapen, oron, ångesten och paniken ger mitt lilla hjärta ytterligare en attack av tårar och ord av vanmakt. Jag klappar stryker och försöker så gott jag kan avleda. Vi leker någon ordlek, pratar lite och kollar trista tidningar. Miljön på akuten är inte den bästa heller då någon i något rum skriker våldsamt och någon annan kräks högljutt allt detta medans akutmottagningen får sig ett ansiktslyft av flitiga byggjobbare.
Plötsligt måste vi byta rum. Vi packar oss iväg till vårt nya krypin och hjärtat är nu riktigt rastlös och står i dörren till rummet och trampar och trampar. Den trevlige unge sköterskan stannar och talar med hjärtat som börjar gråta igen och kommer tillbaks in i rummet till mig. Lite senare kommer densamme in till oss igen och gör oss sällskap och både jag och hjärtat är överens om att han var riktigt fin och får gärna vårda oss fler gånger...
Efter fler efterforskningar om doktorns varande så kommer han äntligen. Och vi hade härvidlag en enorm tur och fick en ofantligt skicklig charmig kunnig och medkännande ung läkare som var så bra så jag har aldrig upplevt något liknande. Han gav hjärtat tid att förklara, hjälpte henne på traven samt var väldigt mån om hennes integritet och respekten var oerhört fin. Men så även denne läkares pipmoj började ljuda i hanses ficka och så blev det för honom att rusa och kvar blev vi åter igen.
Nu var dock lilhjärtats ork slut och längtan efter föräldrarna var svår så modern ringdes. Först gick det bra men sedan kom tårarna igen och jag fick ta över luren och förklara. Det bestämdes att föräldrarna skulle ta sig in till oss på akuten, det tog dock någon timme och under tiden hann vi kolla videoklipp i min telefon och jag fick till och med äran att se ett litet leende åt det tokiga vi såg på. Föräldrarna anlände och med sig hade dom mat till två hungriga tjejer och lyckan var om inte stor så befintlig.
Vi hinner inte äta mycket innan den charmige snälla doktorn är tillbaka.
Efter ett långt prat och en del överenskommelser så beslutas att hjärtat mitt följer med sina kära föräldrar hem och jag far hem till mitt. Ett beslut som jag kan ställa mig en aning frågande inför då jag tänkt och trott ett helt annat slut på dagens besök där. Men såklart så litar jag på läkaren och hans omdöme och får tro att det blir till det bästa för lilhjärtat.

Att sitta på pallen bredvid sängen är en tung roll, inte så att jag ångrar att jag åkt dit och inte skulle göra det igen för det skulle jag utan att blinka, men det är det att man är så oerhört maktlös. Ens finaste, ens vackra lilla juvel, finhjärtat mår skit och pest och det finns inget absolut inget du kan göra mer än att finnas där och stötta. Jag ville ju för fan byta med henne när det var som tuffast, maktlösheten i att höra den förtvivlade gråten fick mig att nästan gå upp i atomer. Anhörigrollen är ett tungt ok det kan jag tala om. Fast när det kommer till lilhjärtat så skulle jag göra om det igen och igen och igen just för att man gör så för sina närmaste, dom man älskar och bryr sig om kan man gå igenom eld för.
Jag är rätt manglad och ska sova nu. Jag lägger den här dagen till handlingarna, den blev en hel del annorlunda mot vad jag tänkt mig, jag ångrar inte en millimeter av denna dag, även om den var apjobbig så ångrar jag inget. I morse när jag gick upp visste jag på något underligt sätt att jag helt enkelt måste ringa lilhjärtat och säga att jag följer med dig idag och det är jag tacksam för att jag gjorde, hemskt och jobbigt till trots. Det är helt enkelt så att hur jävlig denna dag än var så var den tänkt så här.

God natt

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...