Det blev inte mycket sova natten som var kanske är det det som gör att järnridån nu rullats ner. Tröttheten efter natten uttalar sig nu som lätt deppighet och melankoli, även tillfälliga läckage i ögonområdet utan anledning gör sig gällande vare sig jag vill eller ej. Besvikelser blir stora, förluster likaså och misslyckanden ska jag inte ens nämna för dom gör ont som fan ändå.
Idag flyttade min lilla sambo Jacko till Kumla. Han kommer få ett kanonfint hem hos Dessan och Patrik som har så mycket fina ambitioner för hans räkning, han kommer bli en lyxpippi där, han har till och med lärt sig nya ord efter så kort tid.
Jag inser ju såklart att han har det jättebra där och kommer bli så ompysslad så men ändå känns det som ett stort misslyckande från min sida och det spär ju på nedstämdheten så läget känns pissindränkt just nu. Jag känner mig trött ledsen och modfälld, nere och hängig och jag gillar det inte alls. En gammal kompanjon vid namn ångest är på återtåg och jag hatar det, vill intte ha hans sällskap. Och när den fan är här så är jag fasansfullt rädd att bli inlagd igen, vill inte det, har ju lovat som nyårslöfte att inte hamna på tvåan under 2014. Men jag känner att det ligger precis runt hörnet oavsett om jag vill eller inte och då får det att bli trångt i tårkanalen. Fy fan vad jag hatar mina diagnoser, jävla sjukdomar helt enkelt!! Varför ska jag ha det stora oflytet att vara sjuk på det sättet, jag vill inte!!
Men så långt jag förmår ska jag stri för att inte hamna där, det är det sista stället jag ska till. Men om det bara kunde sluta värka i min själ och om trafikstockningen i tårkanalen kunde fara åt pipsvängen tillsammans med ångesten, då skulle jag bli glad.
Ligger här som nån jävla fet flohabba och idisslar mina sorger. Skjut mig, nödslakt borde kunna tillämpas av barmhärtighetsskäl, för hamnar jag på tvåan igen så vill jag inte vara med alls.

Jag tar och går och lägger mig och sover bort smärtorna.