Det var bra, ett tag, riktigt bra till och med, tillförsikt, men så vände alltihop och blev nåt annat än bra något helt annat.
Jag behöver skriva av mig för att begripa bättre. För att förstå och för att kunna analysera situationen och se om den verkligen stinker lika mycket som den gör för mig nu

För det jag befinner mig i nu är en enda stinkande sörja av vanmakt, desperation, förtvivlan, panik, frågor, förvirring, kaos och en massa förtvivlad besvikelse.
Jag ska börja jobba om en dryg vecka, inte nu på tisdag men nästa... Då kan jag inte sitta på avdelning två och dregla och ändå är det ditåt det barkar...

Har haft en bra dag, en kreativ dag då jag mått riktigt bra liksom ett gäng dagar som ligger bakom mig. Men så mitt i all kreativitet och skapande som var ikväll så slog en bomb ner mitt i alltihop och raserade precis allt.
Bomben innehöll siffror och i splittret som blev kvar så återstod där mitt liv funnits endast siffror. Otäcka siffror som kväver mig. Otäcka siffror som får mig att känna mig otillräcklig misslyckad och jävligt patetisk....
Alla andra kan ju så varför kan inte jag?? Alla andra kan jonglera med sina siffror och dela med sig till andra som inte har siffror. Men det kan inte jag för jag har knappt siffror så det räcker....
Andra åker långt bort för sina siffror, flera gånger om året till och med. Men jag får slita för att lyckas ta mig till grannkommunen med mina siffror....

Någon talade för att det finns lösningar, det behöver inte vara kört, det löser sig nog ska jag få se. Men att finna en lösning på detta problem (som involverar siffror) är till synes för mig lika omöjligt som att försöka odla en andra näsa på kinden min. Jag tror fan det är lättare att odla en näsa än att få rätsida på problemet.

Jag ska ut imorgon och kolla efter lösningar men är allt annat än hoppfull. Livet känns just nu som en stor knölig och skavd flyttkartong som man skakat massor och sen från en viss höjd vänt upp och ner på kartongen och allt som var däri är uthällt, sönderslaget eller mer eller mindre trasigt.

Tänk att siffror kan sänka och trasa sönder.....

Jag har den stora kokongen ensamhet att vänta mig framöver, den stora hemska som ger mig panik och cellskräck. Jag tror det för det som är upprinnelsen till detta inlägg i djupaste moll kan jag för mitt liv inte se att det finns en lösning på, det är rökt, jag är körd helt enkelt.

Gråten har tagit slut och tårkanalerna står och hickar förvirrat eftersom det är över fast det inte är över men ändå....

Ikväll är kudden gjord av betong och täcket en slibbig matta med ingrodd skit och mögel över det hela som pricken över iet. Det låter alltså som att det blir en behaglig natt......för någon annan.

Om jag önskar hårt och ber så det osar så kanske jag kan sova till efter nyår, om jag anstränger mig riktigt mycket. Det låter bra, att vakna efter nyår, det hoppas jag på...