Vimsig!! Eller kanske mer som lost liksom, inte riktigt fullt påkopplad uppe i hjärnkontoret. När jag försöker claima min hjärna så står det bara zyntax error försök senare. Jag har försökt senare men hjärnan har tagit ledigt och lämnat kvar mig som en enda stor och förvirrad klump utan särskilt stor förankring i vare sig tankeverksamhet eller verklighet...

Uppe i mitt temporära tankekontor så är känslorna jag slits emellan och boxas med: förvirring, ensamhet, ilska, trötthet, frågeställande, frustration och en stor portion djupt fundersam.

Det är mycket som far runt däruppe och jag vet inte riktigt vad jag vill.
Jag känner frustration över egentligen flera saker, vågen bland annat och två separata situationer som jag varken kan göra något åt eller lägga mig i vilket är otroligt slitigt för jag vill liksom alla gott och vill kunna styra situationerna i rätt riktning och inte härs och tvärs pekandes och alldeles fel som dom är nu. Den ena situationen har jag ingen behörighet eller befogenhet att gå in och mästra i och det är oerhört svårt då det rör sig om flera människor som jag tycker om men som inte kan samsas och jag vill så himla gärna säga några väl valda till alla inblandade men det är egentligen inte min sak alls. Jag kan råda och tipsa men jag är rädd att det varken gör från eller till, så jag måste lämna det därhän och vänta på bättre tider helt enkelt....

Den andra situationen gör mig gruvligt ilsken och får mig att känna mig så maktlös för där kan jag inte göra ett skit och hela situationen är så otroligt hatbar och enormt frustrerande. Å ena sidan så vet jag inte tillräckligt, får inte veta men vill så gärna veta och utgången på den situationen gör mig vansinnig och smått gråtfärdig. Det finns en uppdämd aggression som jag inte vet vad jag ska göra med, den vill fara ut och bara manifestera den stora ilskan och så slå ner i huvudet på den som ilskan gör. Enorm frustration och mest i fallet med den bristande infon, något händer med människor jag älskar som inte alls är bra och jag vet ingenting vilket får mig att vilja krypa ur skinnet!! Nog sagt om detta!

Ursäkta att jag talar i gåtor men en del saker ska bara inte fram i ljuset. Men nu kommer lite mer öppna kort...

Vågen!! Den jävla vågen!! Min största fiende samtidigt min bästa vän.
Jag inser att jag anar ett visst mönster, känner igen vissa varningsklockor... Delar av mig vill inte se utan vill bara blunda hårt medans en annan del av mig, den som jag trodde jag hade krossat sträcker upp en hand ur askhögen där den förut fanns och vinkar irriterande störigt och upplyser om att du trodde jag var död men ack vad du bedrog dig ha ha ha....
Sarkasmen och ironin i mitt gamla spökes röst dryper som såsen som totaldränker glassen. Jag vill inte ha tillbaks det, i spökform kan jag ta det men inte alltid, på heltid, precis som förr......
Men jag märker det, visst gör jag det och visst vet jag mycket väl vad som gäller....
Vågen är återigen en stadig grund att bygga dagen på. Eller ja, det beror på vad den uttalar, rätt sida av okejstrecket och fine du får gå, men fel sida strecket och Gud nåde dig, bered dig på en svajig dag och terror från spöket som är med och drar åt strypsnaran runt din hals under hela din resterande dag....

När jag sitter på toa så ser jag vågen under hyllan. Jag tänkte om jag flyttar den till under byrån men jag ser den där med.. Och det räcker att bara se den för att tankarna ska börja skena. Dom gör det titt och tätt, även när vågen inte är inom synhåll. Tankarna börjar bli förvridna igen, det är bara att konstatera.
Jag borde bara ha glada tankar tycker man med tanke på att jag äntligen fått mitt fina hem som jag trivs så bra i och visst har jag det men dom förvridna tankarna flätar sig in i min vardag likt någon flätar en fläta i ett hår.
Fet!!! Jaa just det - fet!! Du har kommit över okejstrecket två dagar nu, vet du vad det gör dig till, ja just det - en fet kossa!! Vad ska du äta för, har du inte späck så det räcker redan?? Och den där drickan du drack, du vet att du kommer rulla fram lagom till jul. Men så bra då får dom sin julgris!! Dom som påminner dig att du gått upp, du vet vad dom säger igentligen va - ja att du är en stor fet gris. Jobba på, så är du snart på ruta ett igen - och ändå kommer ingen ta dig på allvar din tjockis, hur mycket du än losar för du kommer alltid vara den feta...

Puuh!! Jag är uppe och andas!! Vill inte vara där bland dom tankarna, inte alls, vill inte ha dom!! Håller jag på att bli tokig igen kanske....urs nej fy, vill inte!! Men dr sa ju på det senaste besöket att självskattningsskalan jag fyllde i pekade lite åt ett visst håll... Och jag tål ju inte stress för fem lingon, jag blir ju väck i huvudet av stress...
Men jag ska kämpa, jag ska fixa det, ska INTE ner i gropen igen, jag har ju kommit så långt. Jag behöver ju vara i världen inte inne och svävandes.

Jag ska fan kämpa lika hårt som jag vill bekämpa hatets källa, jag ska slåss med näbbar och klor för att hålla mig kvar på min plats. Sen får allt annat masa sig in i ledet liksom jag.