Nu skriver jag nåt som förmodligen inte kommer landa på internet alls, skriver för min egen skull, för att förstå bättre det jag egentligen inte förstår....
Jag har alltid varit matglad. Jag har alltid varit den som tagit om. Jag har alltid tyckt om matlagning, att experimentera och laborera med smakerna.
Men det var då.....
Nu håller ett nytt kapitel i mitt liv på att skrivas,eller ja nygammalt kanske... Jag och maten är nu de bittraste fiender. Maten retas och lockas och jag drar mig längre och längre ifrån ett sunt förhållningssätt till något som är helt normalt egentligen, något som ingår i var mans vardag. Det började som ett litet groll mig och maten imellan till att nu ha blivit regelrätt krig. Eller rätt förresten, det finns inget som är rätt i detta - allt är helt jävla uppåt väggarna galet!! Jag hatar't!!!
Jag hatar det faktum att ett paket bacon skrämmer skiten ur mig. Jag hatar vad ett paket bacon gör med mig. Ett paket bacon ger mig grova våndor där det ligger i frysen, det måste väck till varje pris annars riskerar det att fläska på mig, ge mig hull bara av att det finns i min frys, det får i te finnas, det får inte göra mig fetare!!! All mat är nu förbjudet i min lägenhet, basta!!! Nää ingen pasta, inte ens det!!! Ångesten ikväll att koka pasta och steka bacon var som att förbereda en terroristattack kändes det som. Hemskt!!! Ångesten att färdigställa en maträtt för min egen räkning var som att veta att terroristattacken var ämnad för mig, det var jag som skulle sprängas i tusen bitar. Hotet hänger över mig, som en drypande seg loska på min aksel, äcklig som den och skräcken är ätter värre.
Där och då sattes ett förbud på spisen - där får inget lagas mer, inget skall från och med nu ätas i mitt kök. Vill inte ha ångesten vid matlagning, känslan av fel som är lika stor som hela Närke.
Skräcken hotet och ångesten tvingar mig till övningar, promenader och löprundor för att kompensera misstaget att jag åt hur lite det än var. Ja för hur mycket åt jag egentligen, fem spagettistrån och några bitar bacon innan resterande fick möta soptunnans mörker. Ingen mer mat får lagas!!!
Imorgon ska jag till Eriksbergsgården, det blir helt klart en promenad dit för att gottgöra det snedsteg jag gjorde ikväll när jag kom till korta och åt trots att jag lyckats undvika det ett tag nu, varit duktig. Svält är bra! Eller lite iaf. Och imorgon ska jag till sjuksköterskan på Eriksbergsgården också, fy fan, hoppas hon har tång när hon ska beröra mitt feta äckel. Onödigt, jag är fetare än dom flesta på ätstörningsenheten och så ska jag till sjuksköterskan! Men ja ja, har väll inget val.

Promenera mera, bränna fett, göra övningar, om jag bara orkade, har blivit så otroligt trött nu för tiden. Och helst vill jag vara hemma, vill inte gå bort till folk, vill vara ifred. När man kommer borttill andra så ska det konstigt nog ätas jämt och det är så himla svårt att förklara att jag vill inte ha så istället så stannar jag hemma. Lika som att folk pratar om hur jag ser ut det är svårt. Dom ger en bild som inte överensstämmer med min. Dom säger åh du är smal som en pinne, jag säger ni måste bredda dörrarna så den här kolossen kan passera. Jag ser fett fett fett och dom säger sig se ben, det går inte ihop. Visst har jag minskat några centimeter runt midjan men inte många direkt. Vågen visar mindre men inte mindre så jag blir nöjd. Men det ska det bli ändring på.....

Jag och min ätstörning går en rond och smockorna haglar. Men jag vet inte vem som vinner, förstår inte hur någon ska kunna vinna...

Jag hatar't !!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...