Det klassas som välfärdssjukdomar, vi har det för bra och kan inte vara nöjda med det vi har. Visst så kanske det kan vara, vi kan mycket väl äta, vi har mat i kylskåpet och vi kan handla oss mer om det skulle vara slut. Vi har det varmt och gott, kläder på kroppen och någonstans att bo och folk som bryr sig om oss. Vi borde vara nöjda helt enkelt.

Men så är inte alltid fallet, inte för alla. För en del människor så blir det som räddar oss det som gör oss rädda. Att äta är en livsnödvändighet, vi måste äta för att leva. Äta ordentligt på fasta tider i lagoma mängder så kroppen och knoppen blir nöjd och så man kan fungera.
Men hos en del finns en annan drift, inte främst att äta för att överleva utan att äta för att styra upp det som felar i våra kroppar, för en del är det ätandet minimalt för att inte säga nästan obefintligt, medans andra äter mycket mer än vad som behövs och båda sorter gör sen sitt yttersta för att få det ogjort på olika sätt och inte är dom särskilt produktiva, snarare kontraproduktiva. Den ena lever sitt liv slaviskt efter vågen, mattider och träningstider. Den andra lever säkerligen också sitt liv efter vågen och så även efter rutiner. Alla olika sorter har en sak gemensamt, man lever i krig med maten och i maskopi med vågen. Vågen sätter tonen, i varje fall för mig, hur jag ska äta och träna och leva. Mitt liv har blivit slav under siffror - och jag som hatar siffror.....
Det kallas ätstörningar. Många har det och det syns inte alltid utanpå och ibland vet man inte det själv ens. Den vanligaste bilden folk har av det är en ung tjej med utstickande revben och höften som man nästan kan skära sig på och allt som oftast syns tjejerna med slang i näsan. Men det är inte den enda bilden av det. Det finns dom som är lite kraftigare byggda än skelettjejerna, dom kan man inte spela revbenspiano på och dom har ingen slang i sin näsa men deras problem är av annat slag. Det finns så mycket fördomar om detta så jag skulle få skriva hela natten egentligen men det är som bekant inte bara anorexi som plågar utan även bulimi, diabulimi och ortorexi. Din granne kan ha en ätstörning, tjejen i kassan på Konsum eller din körskolelärare..... Det är det jag vill ha sagt, det syns inte alltid utanpå utan oftast är detta något man bär inom sig och lever med i det fördolda tills det gått så långt så man måste ha hjälp.

Jag känner tjejer som har det, som kämpar med det nu och så dom som kommit igenom det och ut på andra sidan. Jag hör till dom som får behandling för mina problem, jag går till ett ställe en gång i veckan och får råd och stöd i samtal med en kvinna som är där för mig just då. Det är långt ifrån enkelt ska jag ärligt säga, man luras av varelsen i huvudet att ljuga och inte tala om sanningen vilket oftast så är fallet. Det är en lömsk sjukdom på det sättet för man tvingas ljuga ofta och jag gillar inte att ljuga. Lika som att man får finta sig ur situationer som innebär tex resturangbesök eller dylikt. Men mest kanske man ljuger för sig själv ärligt talat. Jag är aldrig nöjd, nöjd med min vikt, med min kropp eller med vad jag stoppar i mig, jag duger aldrig, leta fel är vardagsmat. Man kan allt som oftast också se de som försöker hjälpa en som är ens fiender, dom vill luras och göra så man går upp. Fast egentligen, det man borde inse är att det är människor som tycker om oss, som bryr sig och som ser det vi inte ser och vill hjälpa oss inse att det vi ser är helt fel. Det går inte alltid däremot......

Jag måste varje morgon kontrollera min vikt. Har den gått upp minsta lilla då blir det indragningar på matfronten och mer promenader och mer träningsövningar. Har den gått ner något då belönas jag med att slippa äta så mycket, dvs indragningar även då. Är jag borta och inte kan komma undan utan måste äta så kniper jag igen tuggar och sväljer och går sen hem och får tokångest över vad det kommer stå på vågen imorgon. Allt styrs av vågen, min dag är en enda långa dag av siffror, kan inte sluta tänka på vad vågen visade, siffrorna i kläderna jag kan ha eller inte ha, antalet gånger jag ätit och inte och antalet kalorier samt minutrarna som jag tränade. Ser jag på mig själv så ser jag en tjock gris, ett monster, medans andra säger att jag är för tunn. Jag känner stolen eller sadeln göra ont mot sittbenen men ändå tänker jag på att jag borde göra något åt den där feta rumpan.

I ständig jakt på perfektion! Det verkar som att perfektion är att vara smal - men var går gränsen för aldeles för smal då? Dom som är i det ser det inte, dom jagar kilon fortfarande. Dom som är större plågas av det. Och dom som är i mitten inser det inte.

Jag säger som en syster i sak, fuck anorexi! Och jag vill kasta alla ätstörningar över världens kant!
Jag vill få bort dom för dom plågar ihjäl fina tjejer och killar, ja för även om det inte är lika vanligt så drabbar det även killar. Många har gått åt i sjukdomen och så ska det inte behöva vara, det är en lömsk förrädisk och hemsk sjukdom och kunde jag ta den av alla som bär dens axlar och bära på mina så skulle jag det för jag vill inte att någon ska ha det.
Men det kan jag inte, jag kan bara jobba på min egen och få mig själv bättre och det ska jag. Jag ska göra mitt yttersta för att bli fri från den och sträva mot att kunna vara nöjd och inte som nu mot utopiperfektion. Den perfekta kroppen finns inte och hur mycket jag än jagar efter den så kommer jag aldrig nå den så jag kan lika gärna lägga av med det. Lägga ner stridsyxan och använda tiden till något bättre än att kriga mot mig själv.

Åh tjejer och killar, ni som har det, Gud vad jag önskar att ni kunde gräva ner er stridsyxa och låta er själva må bra, eller i alla fall att det vore så enkelt. Jag säger istället kämpa på, det finns en dag då solen återigen värmer era glada ansikten det vet jag, det gäller bara att hålla ut tills man kommer dit.

Och ni som kommit er igenom det och ut på andra sidan - ni är mina hjältar och förebilder.

Fuck ätstörningar!!!!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...