Jag fick mig en tanke om detta blogginlägg i och med att jag läste en tråd i ett forum på Facebook som handlade om självmordstankar.
Detta inlägg kommer säkerligen bli lika svårsmält som en tegelsten men jag känner ändå att jag vill skriva så känner du att du inte pallar så föreslår jag att du riktar uppmärksamheten någon annan stans för en stund.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag för första gången stod mednbegreppet döden i min hand men jag vet att det första försöket gjorde jag när jag var 12 år. Jag var 12 år fyllda första gången jag blev magpumpad. Jag vet inte med säkerhet om det var en genuin dödslängtan men bra mådde jag såklart inte. Jag har sen dess gått igenom samma procedur med magpumpning till följd av intox ett oräkneligt antal gånger. En del gånger har jag vaknat på IVA och det första jag ser är en personal från avdelningen och det första jag uttalar är: fan jag överlevde nu med!! Detta sades ärligt och med en tung suck efterföljandes. Förr, för länge sen så använde jag i tabblettintoxer i suicidsyfte men har inte varit anledningen de sista gångerna jag har tagit till den metoden. Numera eller ja senast jag intoxikerade vilket var förra sommaren så var det inte i suicidsyfte utan för att göra mig så bortkopplad ifrån verkligheten så jag slipper känna för jag har känt på tok för mycket och har inte kapacitet att varken känna eller tänka mer.

Det har varit många tuffa, rejält psykiskt påfrestande perioder i mitt liv och en rad inläggningar som det nog inte finns räkneverk för att omfatta. Men det jag ser är att mitt mående och agerande har skiftat efter årens gång. Förr var jag mer utåtagerande och uppmärksamhetstörstig och det man då benämnde som suicidförsök var bara halvhjärtade försök att skada liv och lem men som jag nog hade insett att det var föga troligt att försöket skulle resultera i en kista.

Men jag minns ett enda försök då livet verkligen redan hade tagit farväl och jag låg som en tom påse på soffan i tre dagar och orkade knappt gå på toaletten. Den gången var jag så beslutsam att jag skulle göra allt för att avsluta mitt liv. Jag var ut och hämtade Fonus vita arkivet för att fylla i hur min begravning, jag pratade med en jurist om hur mina eventuella tillgångar skulle fördelas, jag försökte skriva ett testamente men det kostade så det blev inget av. Jag sökte även upp en präst i svenska kyrkan för att få veta om en självmördare hamnar i helvetet något denne blev uppenbart tyngd över att behöva tala med mig om, han försökte hjälpa men jag hade bestämt mig redan.Den sista kraften som återstod i min kropp tog jag till dessa aktiviter. Jag var klädd i svart, hade stora solglasögon och en keps för att inte bli igenkänd. Jag tog mig hem igen och där barrikaderades dörren av min cykel och etc för att ingen skulle kunna ta sig in. Fönstren var igenbommade med förhängen och jag återgick till den plats där jag legat de senaste dagarna. Jag hade läst på och fått veta att hängning var det säkraste sättet att lyckas på. Kroken satt där och snara fanns, jag låg på soffan och bara stirrade in i väggen. Jag hade slutat höra av mig eller svara för några dagar sen och dom som störde mig med att ringa på dörren och ropa i brevlådan stängde jag ute med hörlurar med hög musik i.
Men så kom där ett sms, i vanliga fall hade jag blivit jätteglad för ett sådant men nu vart det bara jobbigt och besvärligt. Min alldeles egna ängel i livet talade om att hon var på väg till mig. Och jag fick nästan panik, jag ville ju inte ha besök jag skulle ju dö var det tänkt. Med de sista krafter jag besatt så klättrade jag upp och tog ner min snara, jag ville inte att hon skulle se den ej heller försöka avråda mig och få mig på andra tankar.
Så kom min ängel och i soffan dråsa jag ihop i en liten patetisk hög i hennes knä och hon svepte sina vingar om mig. Jag tänkte inombords inte ett ljud om kroken och snaran för hon får inte hindra mig. Men hon satt där och höll sina vingar om mig, strök mig kärleksfullt över hjässan och omfamnade mig med hela sin kärlek. Jag som skulle dö ligger nu med mitt liv bokstavligen talat i min ängels knä, jag har kroken i yttre delen av mitt synfält och jag hör henne säga ord som jag egentligen knappt uppfattar men då händer det ofattbara. Dessa ord lirkar sig in under mitt skal och låser upp mitt livs kammare och släpper in ljus och värme, där det innan bara varit helt svart och djupaste mörker och kyla kommer det nu in en strimma liv. En sista titt på kroken ställer detta val på sin spets, nej, nej jag väljer livet, jag ska inte dö, detta är inte sista dagen i mitt liv.
Och där vändes en hel massa. För det första så valde jag livet där och då men också så satte jag P för allt i samma stil som komma skulle. Visst jag har intoxikerat men endast av anledningen att få slippa ett tag från det som är så jobbigt.

Jag väljer livet inte döden. Jag vet att jag kommer aldrig gå ner mig så mycket som då. Jag tillåter inte mig själv att komma dithän eller tänka ens tanken. Där och då valde jag livet och kampen. För det vet ju vem som helst att livet är som ett slagfält imellanåt, men då istället för att ställa sig mitt i slagfältet och hoppas på att bli skjuten så var istället jäkligt smart och hitta lösningar på att slippa hamna i eldstrid utan var en nöjd pacifist.

Jag väljer livet för hur jävligt det än är emellanåt så är självmord en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Att omfamna livet även de gånger som man får en rak höger till svar det stärker en, härdar och lär en att nästa gång parerar jag. Livet är ingen räkmacka hela tiden, ibland kanske det till och med är surströmming i stället för räkor på mackan, men det är sånt som härdar en och ju mer härdade vi blir ju mer kapacitet har vi att stå imot nästa smocka.

Jag är för livet, utan tvekan, jag är alldeles för nyfiken på vad som händer runt kröken...och dessutom det verkar ju dumt att dö för man får ju inte höra snacket efteråt.. .. ;)