Jag har haft problem igen med att kopplingen mellan bloggen och Facebook försvinner så nu har jag meckat lite igen så nu hoppas jag den håller. Så nu testbloggar jag bara lite.

Var uppe på stan för att göra något som jag inte minns vad det var och det var tydligen allt som behövdes för att bli sopslut i huvudet , tror jag tappade farten dessutom, veti katten vart jag lagt den ;)
Maximal förvirring eller alzheimers deluxe?!? Hittar mig själv vid kylskåpet i full färd med att försöka få in en tapetrulle mellan osten och mjölken. Jag står nog och grejar och flyttar och bökar ett tag för plötsligt stannar jag upp och undrar vad i helskotta jag hålls med, vad gör tapetrullen i min hand halvvägs in i kylskåpet och varför har huvudet en hang up på att tapetrullen ska in där - kolla liksom, går ju inte ens att stänga dörren då ju! Jag slås av min egen dumhet som nog egentligen bottnar i en rejäl trötthet. Jag vill gärna förminska idiotin så mycket det går och skylla på en faslig trötthet efter en lite knepig natt och sedan tidig morgon följd av äventyr och mycket känslopåslag varvad med stor glädje. Japp, så får det bli, det sistnämnda alltså ;)

Det är en härlig ljuvlig och strålande dag, jag är lite trött men så hjärtinnerligt glad och nöjder :)

Det är verkligen så, denna höst sitter jag och trampar och trampar, hamrar nervöst med fingrarna i bordet i det tråkigaste väntrum jag någonsin varit i. Väntan är på besked och lösning vad det gäller min flytt. Lägenhet att byta finns så alla är nöjda så långt, väntan avser tiden då den här förhoppningsvis blivande hyresvärden tar på sig att ringa upp mig och förhöra sig om huruvida han kan tänka sig att ha mig som hyresgäst. Men det är ju det han inte gör!!!! Jag tror jag blir vansinnig på detta!!! Hur svårt kan det vara att lyfta luren och ringa liksom??!?! Han sitter dessutom på nyckeln till resten av förfarandet så inget mer kan göras innan han har hört av sig och då han inte gör det så sitter vi fast på samma ställe. Därav höstens väntrum. Jag kommer att minnas denna höst länge just för att jag tvingades vänta en herrans massa tid och vänta är bland det träligaste jag kan företa mig.
Börjar morra lite lätt här i min ensamhet och den som kommer härnäst in genom dörren kommer jag visa tänderna för... Detta årets höst kommer jag minnas som den då jag väntade.....

En annan väntan är den på min föreläsning som är på fredag. Det känns oerhört spännande att få göra den för just dom. Har för mig att det var en rejäl skara människor varav många av dom bekantingar sen förr och dessutom kommer så också min far för att för första gången vara med på en av mina föreläsningar, han är så stolt och så glad över att få vara med och för mig en stor glädje. Visserligen gör mängden av för mig välkända ansikten och då också min far att pressen ökar till max liksom nervositeten och prestationsångesten. Jag är ju så hård mot mig själv, jag är nog min egen värsta kritiker och domare. Är det inte till fullo helt perfekt och helt utan missar så är jag en sopa. Har jag inte levererat klockrent så är det bara skit av alltihopa. Kunde jag säga åt mig själv att sänka kraven så skulle jag göra det men dom sitter liksom inombords och dit är det svårt att nå imellanåt.
Men jag skall göra mitt yttersta mer kan jag inte göra och så är det bara att hoppas att det blir bra.

Idag på förmiddagen har jag varit med Hanna, hennes make Kristoffer och lilla busfröet Emmet på Marieberg. Vi spanade in TGR såklart, dit går man ju alltid numera, himla underbar affär det där :)
Och det blev en massa bus med lille herr charmtroll :) En vända till McDonalds blev det och det är nog så att maten smakar extra gott i goda vänners lag, jag har nog inte njutit så fullt ut på McD på riktigt länge. Vi har helt enkelt haft en vrålskön förmiddag som jag ska spara längst in på ett bra ställe och minnas det med mycket kärlek och glädje.
Hanna har kommit närmare på sista tiden, innan hejade vi i kyrkan, pratade ibland men inte mer än så. Men Hanna fick ganska tidigt en speciell plats i mitt hjärta och för några månader sen så möttes vi på hemvägen (hon bor nära mig) och det blev mer prata av. Jag har liksom velat ta kontakt men inte riktigt vågat förut. Men så blev det så att jag skrev och tackade för sällskapet och att hon kom med glädje där den tagit slut gjorde en skillnad - hon gjorde mig glad. Sen skrevs det lite fram och tillbaka, vänförfrågan skickades och även accepterades till min stora lycka. Sen en varm lördag för någon månad sen så fick jag ett pm på FB där en stund i det gröna med Hanna med småttingar erbjöds. Jag blev ju så glad så jag stod och bara skuttade en stund innan jag dök in i garderoben för att få fram lämplig klädnad för dagen. Och det blev en helt fantastisk stund med fantastiska varelser. Sen blev det så att jag inbjöds till Hanna och Saras 30-årsfest vilket i min värld var nästan i klass med att få inbjudan till Nobelfesten, blev såååå glad och alldeles överväldigad. Så den festligheten var nåt i hästväg, jag fick ju äntligen träffa alla dom där underbara människorna jag ser i kyrkan annars och aldrig hinner prata med så det var verkligen kanon.
Hanna är som pusselbiten som jag länge letat efter, hon är den som passar i min pusselbit och gör pusslet så där enastående bra som det inte hade blivit om det inte vore för Hanna. Tacksamheten är oändlig.

Nu ska jag bege mig upp på stan och kollationera lite innan jag ska dejta Marina äntligen, henne har jag inte sett på ett antal år eftersom hon numera bor i Belgien.

Åh vilken härlig dag!!


Nedan en skön bild från gårdagens 5-årskalas :)