Den dagen har nu kommit som jag aldrig någonsin trodde skulle komma, dagen då jag fick ett självförtroende och kom fram.
Visst kan jag vara ihärdig och hävda min rätt, vara envis och kräva det som är mitt är mitt. Men aldrig tidigare har jag fått syn på en spegel och tänkt: hej på dig vad snygg du var då! Oftast har det i stället hetat: men vem fan tror du att du är ditt fula missfoster! Det är sant, jag må verka stor i orden och kanske till och med kaxig, men innerst inne så bor det en liten liten strykrädd tjej som föga vågar yttra sig i rädsla för en kall hand som kommer med fart och smärtar en liten kind. En tjej som är van sen hon liten var att hemmavid få höra smädelser dagligen från den som sist av allt skulle bringa sån otrygghet och rädsla i sitt barn. Det var ju hon som skulle krama om och pussa bort tårar från en våt liten kind och smeksamt stryka på litet huvud.. Istället var hårda ord ammunition och nävarna dom som verkställde. Det var inte kärlek det var inbankad respekt och rädsla.

Denna någon har idag begärt utträde ur mitt liv och jag opponerar mig icke nämnvärt. Hon som är min mor borde vara som andra mödrar och framförallt borde hon känna till att man kan inte avsäga sig föräldraskap för det är ett livslångt åtagande och inte som en lånebok från biblioteket som man kan lämna åter om man är missnöjd med innehållet.
......men det är bara hennes förlust! Jag är fri från våndan i att se hennes nummer i displayen när det ringer. Fri från de nedlåtande kommentarerna som hon kunde häva ur sig. Och jag är fri från det förtryck som hon gött i mig genom att bekräfta dom dumheter hon kom med och som till slut var planterade i mitt inre och blev till en fasansfullt dålig självbild som jag trodde var något jag manat fram själv men som egentligen bottnar i hennes ord och dessutom år och åter år som konstant moboffer i vilken skola man än hamnade i. Jag har alltid varit den man ansatte, den konstiga som stack ut och var värd att hånas. Det var jag som vid busshållplatsen stod i ett regn av stenar från vidriga skitungar som inte visste bättre. Det var jag som fick höra när jag kom tillbaka efter en lång tid på sjukhuset efter en trafikolycka att det var ju jävligt synd att jag inte dog i olyckan.

Inte är det då konstigt att man till sist för egen maskin börjar se ner på sig själv och börjar hata och avsky. Och att sen leva med ett konstant hat det förtrycker en inifrån. Det hela med min historia och mitt jag har varit som att simma i ett hav av spikar, smärtsamt, sticksigt och ibland olidligt.

Men sista tiden så har något varit på G i mig, saker och ting har fallit på plats likt pusselbitar i mitt inre. Jag har börjat få upp ögonen på ett helt annat sätt, börjat se saker som på nytt för första gången. Och jag inser nu att det har varit en inre resa på väg mot upprättelse för mig själv. Vid en station som jag nyligen lämnat där kastades min blytunga gigantiska ryggsäck med allt från förr, sånt som förvanskat min syn på saker och ting och kanske framförallt synen på mig själv. Den lämnades på perrongen för destruktion. Och resan fortsatte, på en station kastades den otrevliga skatan i mitt huvud som skrikit hat åt mig i alla år, hon kastades av och känslan när det blev tyst i huvudet var som det heter på engelska breathtaking. Och jag har nu gått av vid den viktigaste stationen på hela resan. Jag står i tyst förväntan och efter ett tag så ser jag en tjej komma fram ur skuggorna, hon går målinriktat fram emot mig och stannar bara några meter framför mig. Hon verkar vänlig och ler stort när hon får se mig. Så tar hon fram en stor spegel och håller upp i ansiktshöjd för mig.
Vad ser du säger hon.
Jag tittar länge och väl och säger sen med lite stolthet:
- En snygg tjej!
Va, vad sjutton var det jag sa?!? En snygg tjej....och det lustiga var att jag trodde på det och jag menade det dessutom. Någonstans i periferin av mitt medvetande hörde jag tunga steg och så till sist en dörr som stängdes tungt. Jag är fri!! Äntligen!!

Jag har idag insett att den där spegelbilden den behöver jag inte svära över, ej heller förringa eller förminska. Att hata är uteslutet för kärleken har äntligen segrat. Jag kan le ett stort leende mot mig själv där i spegeln och vara tillfreds med att både ha ett självförtroende, en stolthet, en integritet och en förvissning om att jag är jag och jag är värd att leva, älskas och framförallt rätten att tycka om mig själv. Jag tycker det är en så otrolig känsla att titta mig i spegeln och känna att där hat och mörker nyss bodde där råder nu kärleken och segern.
Jag har släppt ett 35 år gammalt ok som vilat tungt på mina axlar. Ett hat som svärtat ner hela min självbild är borta. Istället står nu en pånyttfödd varelse stolt och stark med världens största leende.

Jag är fin, jag är värd något, jag betyder något för människor. Jag är älskad av människor,men mest av allt som sköld mot hatet så har jag en kärlek till mig själv. Jag är långt ifrån självgod och dryg för det är egenskaper jag ser med avsmak på.
Jag har helt enkelt hittat mig själv och mitt jag, självförtroende och kärleken till livet.

Jag står för mig själv, stolt stark och säker, helt säker, på att jag är jag och jag är så iniskogens stolt över den här tjejen som idag efter 35 år har hittat mitt självförtroende .

Eftermiddag i Krokek. Fadern spelar kort mig sig själv (patiens) och jag kraffsar på plattan. Vi byter några ord i emellanåt, vi har trevligt i varandras sällskap.

Dock blev ljudnivån på tvn påfrestande så nu sitter jag och skriver i en solstol på altanen.
Sitter och summerar dagarna som gått och bara känner mig så lycklig och nöjd. Om man skulle ha en självskattningsskala likt VAS-skalan som dom har för att skatta smärta på sjukhus fast då istället för att säga att 1 är skit piss och fans moster och 10 är tjohoo jag är hög som ett höghus på lycka, endorfiner och eufori, livet är toppen då är jag det sistnämnda. En sån otrolig glädje över livet, och det roliga är ju att den bestått nu ett tag. Jag bara tackar och tar emot, är så djupt tacksam för att jag är där jag är idag. Det är ungefär som jag har det innestående efter alla år av skit och slit, det kommer retroaktivt tror jag,....
Jamen jag har nog spenderat i alla fall en tredjedel av mitt liv i sjukhussängar och liknande, jag har harvat på år efter år med allsköns skit sen jag var liten, nog fasen har jag det retroaktivt att ta ut.
Glad för det lilla! Att känna vinden mot kinden. Beskåda den underbart vackra färgen på pappas födelsedagsblomma. Eller inte minst att kunna vara oerhört stolt och glad över vad jag presterade igår i och med föreläsningen.
Det är min tur nu!!! Jag är framme och jag ska tu ut min del av livsglädjen som jag samlat ihop under åren.
Jag tror nämligen så här att man har ett livskonto, det har vi för att palla svåra stunder och glädje i goda stunder. När man har det jobbigt, när man är sjuk, när man använder kroppen till något destruktivt, när man sliter, då tar man ut från livskontot. Däremot när du är lycklig och får uppleva sann glädje, eller när du är med om något härligt trevligt fantastiskt, då sätter du in på ditt konto, då fyller du på. Och sen gäller det att ha en bra balans på kontot, för om du till exempel sliter på dig/tar ut så du står på minus hur ska du då kunna orka tackla de svårigheter som kommer, då går du på fälgarna till slut, du sliter in på bara skinnet och förstör dig. Så lagoma mängder slit och släp kontra euforin och glädjerus.

Sitter nu här, relaxad och skön, solen och blåsten kompletterar varandra galant, perfekt väder. En vacker blomma står framför mig och vajar lätt i vinden med sina späda små rosa blad och till och med den ger mig en stor tillfredställelse. Jag ska snart gå in till fadern och inte vara trist och sitta här ute när jag väl är här. Fortsättningen på denna dag bjuder på en åktur in till Norrköping för att hämta upp bästa Ulla-Carin som kommer med bussen, sedan så blir det kräftskiva hos goa vänner. Imorgon blir det väll kyrkan kan jag tro. Hoppas Ulla-Carin blir glad för det pappa och jag hittade åt henne idag på Svintuna marknad.

Nu börjar jag få gamnacke och ska avsluta denna summering.