Ordet nej har sen det först kunde uttalas varit en favorit. Nej brukas flitigt och har alltid gjort, både konstruktivt och och av mer destruktiv karaktär. Nu har det väl kommit att brukas mer av den destruktiva sidan. Mår du dåligt Jenny? Nej!! (jo) Vill du ha mat Jenny? Nej!! (ja egentligen) Vill du göra dig illa Jenny? Nej! (Jo bara du går härifrån)

Nu satte jag ut en bild på Facebook och den fick reaktioner, jag behöver inte minska mer nu får det vara bra, inte gå ner mer nu. Eller hur Jenny inte gå ner mer nu?? Nej då o nej!! (jo, lite, bara några kilo till) Där kopplades dumaggregatet på återigen! Svaret talar till dig som nej men dess egentliga tolkning är ja och därvidlag är det högst knepigt att få in ett annat svar. Min konstruktiva smarta sida vill säga nämen det är väll klart, inte ska jag det och vidhålla det. Men dumaggregatet är påkopplat så som tidigare så är ett nekande svar (nej). Bara ett förklätt ja. Ibland handlar det bara om att man automatiskt vill skydda sina egna intressen och tankar, vissa saker gör sig inte i dagsljus helt enkelt, medans det ibland är skydd mot jobbiga diskussioner som kan uppstå vid fel svar. Mycket handlar nog om att skydda. Skydda en plan som är satt i verket men riskerar att grundstötas om den kommer upp i ljuset. Ibland kan det vara att jag vill inte att du ska veta hur jag egentligen mer för jag är inte öppen för att diskutera det. Eller något som för allmänhetens kännedom innebär slutet på det jag precis påbörjat och inte har intentioner att avsluta. Eller frågan om har du gjort det där, har du ringt dit eller liknande, även om jag inte gjort det så blir konsekvenserna mindre för mig om jag säger att jag har gjort det.
Det är som att använda ordet som sköld och försvar mot de konsekvenser man vill undgå.

Jag måste helt enkelt lära mig att dribbla mer ärligt. För även om sanningen är svår att lätta på att yppa så kan man faktiskt ta närmaste vägen till sanningen, även om man inte når ända fram så ta det som är närmast sanningen. För det är ju även så att det finns ju ett samvete som sparkar en i magen vid all de svar som är förklädda till sanning, jag vill ju vara ärlig liksom, det vill ju alla. Ibland kanske helt enkelt samvetet ska knipa igen för det där nejet behövs men annars behövs nog den där sparken i magen för att påminna om att sanning är det bästa.

När det kommer till maten är det extra svårt.....
Har du ringt ätstörningsenheten? Ja! Men det jaet hade ingen sanning direkt. Jag har sagt att jag ska, att jag vill ha deras hjälp, men här har ett nej kommit som växer sig starkare och starkare... Ska du äta sen Jenny, lovar du?? Jadå!! Även där ett svar med lite sanning i för att inte säga ingen. Men där också ett svar för att skydda mig, jag vill ju inte äta men jag vill heller inte ta en diskussion om det.
Gå inte ner mer nu, lova!! Nejdå! Jobbigt som fan att yttra då det är det enda jag tänker på! Jag är snorglad för att ha kommit i ett par 36:or, vill fortsätta så! Men DET innebär en jävla massa ljug i så fall!! För då blir det massa ljuga, har du ätit?ja (nej) osv......

Jag gillar inte min kamp. Kampen mellan orden, mellan samvetet och det normala, mellan att behöva välja mellan lögn och sanning. Jag VILL kunna vara ärlig med alla, det är sån jag är, men det som är i mig vill hellre att jag ljuger så jag når målet och gått ner mer.
Vill jag att ätstörningsenheten ska ringa? NEJ! (Nej!)