Dova dunsar av tunga steg hörs utanför min dörr och ifrån rummet bredvid hörs skrik. Larmet ringer, någon har tryckt på sin röda knapp, återigen dessa tunga steg, ekar som stora släggor. Musiken som strömmar ur ipaden tilltalar mer så volymen dränker lite av ljuden och lugnar mitt sinne aningens.
Att skriva sorterar tankarna som är hullerombuller. Ljuden däremot tränger igenom mitt försök till skyddsmur med min egen musik men det lär jag få finna mig i. Sjukhuset där ljuden aldrig sover.....
När jag är down är ljuden mina fiender och dom gör angrepp på min hållbarhetoch stör det mönster jag skyddar mig med. Nätterna här är rena mord, på nattsömnen, tryggheten och stabiliteten eftersom en gång i kvarten dygnet runt öppnas min knarrandegnällande dörr och ett huvud sticks in för att kolla så inte ofog begås. Det vill säga ljud en gång i kvarten = en nattsömn som blir sönderhackad som köttfärs. Tack landstinget för att ni för att öka min säkerhet drar in på min nattsömn. Ibland förstår jag inte logiken alls.......
Då har vi alltså hallisar till och från, återkommande tankar om att vandalisera den kropp jag har att bo i, otryggheten som gör att efter vartannat steg måste man kolla så man inte är förföljd, tillfälliga besök av suicidala tankar som aldrig stannar så länge så aktion börjar planeras, däremot listan i huvudet på vad jag vill utsätta min kropp för den mals det på om i huvudet och jag undrar hur länge jag kan hålla mig ifrån det, vi har en dos matproblem och för att avsluta sammanfattningen så är klassikern för detta tillstånd att jag pratar tyst som en förvirrad mus.
Jag märkte idag att gå ut om ens korta bitar får min hjärna att få kapitalbryt och sätta full sprut på idiotin som får mig att vilja hacka upp mig i partiklar typ och när jag kommer tillbaka till avdelningen så ligger jag utslagen och kippar efter luft som en fisk på torra land. Det är som att bestiga Mount Everest i rullstol med 100 kg packning.
Idag på Järnvägsgatan måste jag ha sett ut som ett klappfyllo för jag hade helt tappat konceptet och vinglade runt mellan trottoaren och gångbanan i zickzack för jag visste inte när jag skulle gå över gatan trots att jag hade full uppsikt över övergångsstället. Att vara ute är stressande och tröttande på ett sätt som jag inte är van vid så stor del av mina problem består av förvåning.
Tålamodet mitt har bestämt sig för att flytta ut i skogen där det bosatt sig i en stubbe för att växa till sig.
Minnet och tiden är totalt fucked up just nu. Vad det är för dag eller vad klockan är är en ständigt återkommande fråga eftersom det försvinner lika fort. Tiden är ej heller konsekvent, är det 1 timme eller 10 minuter som gått? Vad gjorde jag och vart var jag igår och just det vad var det för dag igår nu igen det får almanackan bistå med. Konstigt det där hur det blir......

Nu serveras det käk à la landstinget inom kort, tror jag förväntas infinna mig så det är väll dags att avrunda.
En mindre redovisning av mitt läge som det är nu har just serverats eder.