Jag står inför ett uppdrag kan man kalla det och det är inte av den roliga sorten - inte för fem öre, tvärtom.
Om någon jag bryr mig om, som betyder mycket för mig, ja som jag faktiskt älskar, håller på att tappa bort sitt liv då kan jag inte sitta still och inte göra nåt, då måste jag agera oavsett vilken situation jag är i. Så länge jag kan stå gå och tala så agerar jag när det finns grund för det, jag är beredd att gå hur långt som helst ifall den persones liv och säkerhet står på spel. Så mycket känner jag med andra.
Jag står inför något som kommer bli tufft, oändligt tufft och faktiskt skitjobbigt ärligt talat. Men jag gör det medveten om det för jag kan inte släppa taget när jag ser att det håller på att skita sig rejält.
En vän till mig har det svårt och hon behöver hjälp men inser inte det vill inte det och jag står på första parkett och ser henne sakta men säkert gå under. Men det tillåter jag inte så jag håller på och samlar mina krafter för att göra en aktion där hon inledningsvis kommer hata mig så hårt, hon kommer hata mig sönder och samman, men det kan jag ta för jag vet att en vacker dag så tackar hon mig. Just nu är jag badguy när allt är i början på det hela men en dag hoppas jag att hon kan se att det hängde faktiskt på gärdesgården och att det blev en vändning utav det och kanske till och med tacka mig.

Jag har inte alla krafter jag behöver för en sådan här stor aktion men jag har tillräckligt för att kämpa till sista håret för min väns liv och säkerhet.Jag vet egentligen inte hur jag ska få det i land jag vet bara ATT jag ska få det i land. Jag skiter i hur jag mår eller vart jag står eller nåt i mitt eget liv just då blir jag stålkvinnan ute för att ställa till rätta vad som än krävs.

Så är det bara!!

Jag vill inte ha "vad duktig du är" och "åh vilken vän du är", jag gör det inte för beröm, är inte ute efter det, jag går på instinkt och just nu är det att potentiellt rädda ett liv och om inte det så i alla fall dra upp någon ur den djupaste gropen någonsin. Jag kan inte se på när någon annan går under, jag skulle inte förlåta mig själv om det hände och jag inget hade gjort. Det är ren instinkt - och kärlek!

Jag satt och kollade på en fluga som på något underligt vis hamnat mellan fönsterrutorna. Han tog sats och pilade iväg uppför rutan för att sedan tappa fattningen och ramla ner igen. Stod sen där och såg bortkommen och förvirrad ut. Men det är en tapper fluga så han gjorde ett nytt försök, men ack han föll igen. Samma förvirring. Men så gjorde han en kraftansträngning och jag kunde följa hans ej så spikraka väg upp mot persiennerna och så till slut var han där!. Han lyckades! När han var framme så försvann han ur synhåll så då var detta lilla verklighetsteaterstycke över.

Jag funderade......och kom fram till att jag är lite som flugan inuti fönstret.....
Jag har hamnat på ett ställe där jag är inlåst, utan tvekan, förstår inte riktigt varför, samma förvirring... Jag gör små försök uppför min fönsterruta men det slutar alltid med ett hårt fall. Flugan var nåt jag inte var, han var tapper, han försökte igen och igen och igen men den orken har inte jag. Jag sitter kvar i förvirringen och fattar inte riktigt vilken väg jag ska gå. Och lyckas jag om jag nu mot all förmodan skulle försöka ta mig uppför fönsterrutan så är det bara för att upptäcka att när jag nåt ända dit upp så är jag lik förbannat inlåst så vad var det värt att försöka. Har inte modet, inte drivkraften, inte styrkan.
Flugan hade det hopplöst, han lär inte bli utsläppt så han kommer dö därinne. Därvidlag hoppas jag innerligt att vi har olika öden att gå till mötes flugan och jag för jag vill inte dö här, jag vill bli utsläppt.
Visst finns det stunder då jag hett önskar mig ett nackskott men inte här inte nu, måste igenom. Jag är aldeles för nyfiken på fortsättningen för att dö nu även om önskan finns där så står den för något annat.

Jag har inte skrivit så mycket här nu på ett tag och det är för att jag är på ett annat ställe också. Jag behöver få häva ur mig helt fritt på alla områden och speciellt på ett område och jag vill kunna vara helt fri att skriva om precis all skit som finns på detta område utan mankemang av det jag skrivit. Mitt andningshål på ett sätt samma som det här är det också. Den delar jag dock inte med mig av.

Idag är en rövdretdag, känns som botten på ett utedass ungefär, orken har sinat, engagemang och lust likaså. Önskar mig hett besök, nån som kunde dra mig ur hålet och ge mig en kram för det behöver jag.
Skulle vilja knalla runt Stora holmen men orkar inte, skulle behöva gå till Apoteket och hämta salva men orkar inte. Vill bara sova. Jag äckeltjockisen tog in mat för ovanlighetens skull och åt en halv portion vilket ger kaskadångest. Känner mig misslyckad och skitdum, rätt åt mig att jag har ont i huvudet igen....

Nu ska jag sova

Jag får börja med hemligheter igen. Hemligheter tar man till när man måste nå ett mål som andra kan tänkas hindra en från att uppnå. Hemligheter för att vara effektiv i sitt arbete mot målet utan att få det förstört av att folk vet och därmed hindrar en.
Jag såg vågens siffror. Jag såg bilderna jag tog på mig själv och jag vet vart jag vill och vad jag inte vill.
Nu måste jag börja bli sneaky, kanske dra en vit ibland. Jag gillar inte att ljuga för folk, inte alls men jag vill nå mitt mål utan att någon hindrar mig.
Jag är för mycket nu, aldeles för mycket, måste bli mindre det bara är så! Jag gick in på mitt rum och grät efter att ha sett resultatet, 71.4 - för MIG är det fläsk i kvadrat. För mig alltså, andra får väga vad dom vill och mår bra av jag struntar i vad andra väger jag utgår inte från andra utan i detta fallet från mig själv och enligt mig så väger jag som en långtradare size-mässigt. Måste ändra på det, det blir ransonering först och främst och så träning.
Tänk att man kan förfasas så över sin egen kropp. Äcklas verkligen!!
Det blir hemligheter igen, dölja, cover up mina planer. Ja nu säger väll du som läser men hallå det hamnar ju på nätet! Javisst det gör det, men ingen som är där jag är nu kan veta för dom läser inte detta, dom som inte behöver veta får inte veta det är poängen.
Jag är inte ensam, mina ätstrngr gör mig sällskap. Hatar dom, älskar dom. Beroende av vågen - skräckslagen inför den.
Gråter, tårar rinner som tjära ur ögonvrån, hatar't!

Dova dunsar av tunga steg hörs utanför min dörr och ifrån rummet bredvid hörs skrik. Larmet ringer, någon har tryckt på sin röda knapp, återigen dessa tunga steg, ekar som stora släggor. Musiken som strömmar ur ipaden tilltalar mer så volymen dränker lite av ljuden och lugnar mitt sinne aningens.
Att skriva sorterar tankarna som är hullerombuller. Ljuden däremot tränger igenom mitt försök till skyddsmur med min egen musik men det lär jag få finna mig i. Sjukhuset där ljuden aldrig sover.....
När jag är down är ljuden mina fiender och dom gör angrepp på min hållbarhetoch stör det mönster jag skyddar mig med. Nätterna här är rena mord, på nattsömnen, tryggheten och stabiliteten eftersom en gång i kvarten dygnet runt öppnas min knarrandegnällande dörr och ett huvud sticks in för att kolla så inte ofog begås. Det vill säga ljud en gång i kvarten = en nattsömn som blir sönderhackad som köttfärs. Tack landstinget för att ni för att öka min säkerhet drar in på min nattsömn. Ibland förstår jag inte logiken alls.......
Då har vi alltså hallisar till och från, återkommande tankar om att vandalisera den kropp jag har att bo i, otryggheten som gör att efter vartannat steg måste man kolla så man inte är förföljd, tillfälliga besök av suicidala tankar som aldrig stannar så länge så aktion börjar planeras, däremot listan i huvudet på vad jag vill utsätta min kropp för den mals det på om i huvudet och jag undrar hur länge jag kan hålla mig ifrån det, vi har en dos matproblem och för att avsluta sammanfattningen så är klassikern för detta tillstånd att jag pratar tyst som en förvirrad mus.
Jag märkte idag att gå ut om ens korta bitar får min hjärna att få kapitalbryt och sätta full sprut på idiotin som får mig att vilja hacka upp mig i partiklar typ och när jag kommer tillbaka till avdelningen så ligger jag utslagen och kippar efter luft som en fisk på torra land. Det är som att bestiga Mount Everest i rullstol med 100 kg packning.
Idag på Järnvägsgatan måste jag ha sett ut som ett klappfyllo för jag hade helt tappat konceptet och vinglade runt mellan trottoaren och gångbanan i zickzack för jag visste inte när jag skulle gå över gatan trots att jag hade full uppsikt över övergångsstället. Att vara ute är stressande och tröttande på ett sätt som jag inte är van vid så stor del av mina problem består av förvåning.
Tålamodet mitt har bestämt sig för att flytta ut i skogen där det bosatt sig i en stubbe för att växa till sig.
Minnet och tiden är totalt fucked up just nu. Vad det är för dag eller vad klockan är är en ständigt återkommande fråga eftersom det försvinner lika fort. Tiden är ej heller konsekvent, är det 1 timme eller 10 minuter som gått? Vad gjorde jag och vart var jag igår och just det vad var det för dag igår nu igen det får almanackan bistå med. Konstigt det där hur det blir......

Nu serveras det käk à la landstinget inom kort, tror jag förväntas infinna mig så det är väll dags att avrunda.
En mindre redovisning av mitt läge som det är nu har just serverats eder.