Inledde dagen trevligt i alla fall genom att jag gick med Hjärtat mitt till Mr Jörnebo för att se om den raringen kunde bistå med något av sin kunskap för att underlätta. Sedan hem för att inta en mycket tvivelaktig lunch och fixa till eftersom Hjärtat mitt skulle komma på eftermiddagen kvällen.
Den planen gick i stöpet rejält då hennes besök resulterade i gråt och tandagnisslan och en helt annan inkvartering än hos mig.
Vägen dit kändes gastkramande lång och tårarna hamrade som stångjärnshammare innanför mina ögonlock men de hade inte tillträde till yttervärlden, någon annans tårar var mycket viktigare än mina egna och i den situationen var jag tvungen att vara stark, stark för Lillhjärtats skull. Vi båda visste väl att besöket var förknippad med ångest, hennes ångest över hur de kunde tänkas handla och agera där och min för hur dom potentiellt inte skulle agera. Jag fick vara bov där ett tag och berätta när orden och viljan inte räckte för Hjärtat mitt. Jag vet att min intention var god men kan tyckas från Hjärtats håll sett som hemsk. Jag satt och bad i mitt stilla sinne om den lösning och utgång på det hela som jag önskat två veckor tidigare men som icke blev, härvidlag träffade vi nu rätt personer som såg till att Hjärtat mitt fick det hon behövde, dock ej det hon inte ville.
I det läget vi var i då så var Lillhjärtats hjärna så manipulerad av de ondsinta tankarna så hennes yttranden inte gick att ta på allvar och lyssna på så doktorn tog beslut som var så rätt men enligt Lillhjärtat vansinnigt fel, även om det var vad hon behövde just då. Beslutet togs emot av stor ångest och vånda och tårarna rann som vårfloder nedför Hjärtats kinder.
Det är så oerhört plågsamt att se någon som betyder så gränslöst mycket för en, ja som man faktiskt älskar med hela sin själ och hjärta, vara så oerhört bruten och söndrig som människa, varenda tår som rann nerför Hjärtats kinder rev upp stora diken i mitt inre. Jag höll på att börja gråta jag med vid ett tillfälle, av oro, av vånda och medlidande men också av brist på ork, men så ryckte jag mig rejält i nackskinnet eftersom jag behövde vara stark för Lillhjärtats skull, det hade inte gått med två gråtande tjejor så jag tog mig samman och höll ihop hela resterande tiden.
Väl vid slutdestination för mardrömsfärden blev vi instoppade i ett rum i väntan på nästa anhalt.
När läkaren avgick så sa hon till Lillhjärtat att du har tur som har en sån snäll vän som är med dig. Då sa hon orden som riste hela min själ som en gigantisk jordbävning: hon är mer än en vän för mig. När hon sa det så visste jag att jag gjort rätt i detta, att allt lidande inte var förgäves och mitt eget hjärta flödade över av den djupaste kärleken. Det betydde så ofantligt mycket dom orden. För trots att hon egentligen velat åka själv för då hade hon kunnat avgå därifrån om något oönskat och obekvämt dykt upp vilket inte var möjligt då jag följt med (just av vetskapen om den tanken) och under färden hördes mummel om att hon var ilsken över att jag var med för då kunde hon inte fly. Men dom orden gjorde all plåga värd det.
Jag älskar Lillhjärtat av hela min själ och skulle en sådan situation uppstå igen så skulle jag utan att ens fundera en grisblink på't göra samma sak igen. Man ställer upp för sina närmaste, och man kan gå igenom helvetet för dom så är det bara och det är min fasta övertygelse. Sen att det är vidrigt jobbigt att stå bredvid och det enda man kan göra är att krama och torka tårar det är en annan femma, man bara gört det finns liksom inget annat.

Väl hemma var jag som en zombie. På en hel dag hade jag ätit en liten macka och orken var totalslut och hjärnan samarbetade dåligt. Om man kunnat hallucinera en pizza eller whatever och ätit den så hade jag kunnat bli mätt men icke. Jag fick till slut ringa en handlingskraftig Mats så han fick vägleda mig genom varje steg, allt ifrån koka vatten och i med pastan till stek bacon osv. Det blev mat till slut och visst depåerna tankades men ingen ork återkom. Så nu är jag strandad i soffan i väntan på att mitt Storhjärta hör av sig och säger att hon är tillgänglig för lite löst prat. Jag behöver verkligen det, nån att debriefa med. Att vara med och vara bredvid är en tuff roll och vägledning i ens egna känslor behövs eftersom de mer eller mindre stängts av under dagens strapatser med Lillhjärtat.
Det blir tidig kväll denna afton. Imorgon har jag fem aktiviteter som dom flesta av dom är rätt viktiga och faktiskt avgörande inbokade.
Självklart ska jag hälsa på Lillhjärtat, mitt älskade Lillhjärta måste jag bara få se, se om hon har modet uppe eller hur det är med det. Komma och krama på min älskade Lilla och tillgodose behov om såna finns eller helt enkelt bara finnas där.
Jag är oändligt tacksam över utgången idag trots vad Lillhjärtat säger för nu får hon det hon behöver.

Nu ska jag ta mina pilleluringar och sen ringa Storhjärtat innan sängläge intages och en tuff dag läggs till handlingarna