Fundersam över läget som är just nu. Känner mig lite knepig och asocial och det är väll inga höjdaregenskaper om man ska hänga med chefen på café om en stund. Men jag går dit så får jag hoppas det går vägen ändå. Jag kan ju säga att cafehumöret får jalla jalla för det är bara en timme kvar.
Allt hänger lite i luften nu kan man säga. Jag ska ju börja arbetsträna snart men igår hade jag en dag som var en enda lång rapid cyckling med massvis med svängningar fram och tillbaka i känslolivet och jag fasar för att det ska vara en inkörsport för något jag absolut inte vill eller har tid med. Jag ska ta nytt litiumprov imorgon och kan ge mig fan på att skiten har svängt neråt igen. För nu har dessutom matsituationen blivit kaos också, som om inte det andra räcker liksom. Jag ska börja gå i matgrupp på Eriksbergsgården och gå där och äta tre dagar i veckan. Och hur känns det, jo asläskigt såklart, vill inte samtidigt som jag vill och tror det kommer bli svinjobbigt men det får gå. Känner att jag är ute på tunn is i fallet med maten igen, faller åter in i gamla mönster och beteenden som jag egentligen vet inte är bra men gör ändå. Fipplar lite här och fipplar lite där, oj där var vågen igen, oops där missa jag lunchen och håll bara käften ni idioter som bestämt er för att flytta tillbaks in i mitt huvud - va faan liksom jag hade ju nyss vräkt er, gå och dö va!!!!!

Trött trött trött, hela tiden, somnar aptrött och vaknar detsamma. Dom påstår att det beror på mathållningen jag säger att det beror på stress men vet egentligen inte men det vore ju synd att hålla med så såklart måste man opponera sig i frågan.

Jag måste ju vara stark, har ju mitt Lillhjärta att tänka på, måste hälsa på och stötta henne ju, kan bara inte gå ner mig nu, jag behövs ju!
Det är tufft nu men jag vet att klarar jag mig bara igenom denna vecka så blir nästa bättre. Det händer så mycket kul nästa vecka, lönen kommer och jag ska till Ikea och köpa en möbel, Ullis kommer i slutet på veckan och så ska jag äta sushi med bästa Susanne. Allt det känns så roligt och det drar mig framåt mot den roliga veckan. Det får inte bli något för nästa vecka är det dessutom träff med Försäkringskassan om arbetsträning och jag bara måste ro det i land, måste!

Nu ska jag snart avgå mot Märtas, känns motigt, absolut inte för sällskapet för hon är mysig och go men inför en massa mat/ätkrav och att orka socialisera och prata viktiga saker, att bara gå ut för den delen. Men jag tar ett steg i taget och till slut är jag framme och då ordnar det sig.