Att kämpa!!!
Ibland är vi slut, ibland orkar vi inte, ibland vill vi lägga oss ner och bara ge upp.
Men nästan alla har vi en kamp och vi är alla krigare. Vad vi försvarar och vad vi krigar emot är olika, en del krigar mot ätstörningar, nån annan mot borderline, någon mot självskadebeteende och någon helt annan kämpar mot epilepsi eller kanske diabetes. Det vi alla har gemensamt är att vi alla är krigare och dessutom vår enda krigare. För ingen kan vinna seger åt dig, ingen kan gå din match mot dig själv i ditt ställe. Andra kan låna dig bättre vapen eller tillfälligt ge dig skydd. Men Du måste gå Din egen kamp hur brutal den än verkar. Ditt liv kanske ser ut som ett slagfält och du ser ingen ände på eländet men ändå så måste du fortsätta och kriga.
Du känner dig besegrad, beredd att lägga dig ner på marken och färdig att ge upp men det är då den där sista droppen av kraft träffar dig med en kraft så du flyger upp från marken får eld i vapnet och drar iväg en salva som visade sig vara den sista spiken i kistan för din motståndare.
Du står då som segrare, du har vunnit tillbaka det som faktiskt är ditt och nu har du segern, ditt landområde och du får tillkänna dig som frisk. Och det är stort, du har kämpat länge och tappert och många gånger på ditt yttersta när du inte trodde du hade mer. Men det måste man komma ihåg att den sista räddande orken, droppen finns där längst inom dig.
Håll ut, din seger kommer en dag, var så säker!

Jag har två eller egentligen tre nu vilande kombattanter i min kropp som jag vunnit seger över. Det är självskadebeteende, det är ätstörningar och så en inte helt besegrad ännu borderline.
När jag summerar åren som gott så ser jag att själskadebeteendet är numera bara här på besök ibland, skjuter lite tomma skott mest för att skrämmas och ibland vid svåra situationer så börjar den brösta upp sig och resa ragg. Det är i dom fallen som jag måste slita fram mina gamla vapen igen som nästan känns som att dom rostat igen i brist på användning. Blir jag trängd, illa behandlad, blir jag vred eller sårad då ställer min motkombatant upp sina mannar för att attackera och rasslet med vapen är öronbedövande. Jag har fortfarande det som första flyktväg att skada mig men trots att det nästan alltid är det som först dyker upp i huvudet så är det faktiskt över två år sen som det hände senast och alla mina ärr har vitnat. Jag anser att den delen, det kriget är besegrat och trots den försvarsmekanism som den utvägen är så ser jag det mer som en kränkning av mitt luftrum.

Självskadebeteendet är så gått som avverkat och så även ätstörningarna som jag redan skrivit om i bloggen. Den delen med maten tror jag visst är ganska så besegrad och avklarad, men ändå ibland hör jag ett avlägset rassel av vapen i periferin. Samma där för att skrämma upp ett gammalt spöke från förr med skrämseltaktiker och allehanda fult spel.
Men där ligger jag hela tiden steget före och vet instinktivt när jag ska bromsa mig själv och mitt agerande/tänkande. Det ljuder alarm i mig någon gång ibland att fienden inkräktar på mitt område men dom har inte dom vapen jag har för jag har skaffat mig större vapen som skrämmer dom på flykten innan dom knappt tagit sig in i mitt revir.
Jag har rätt bra koll, jag håller efter och det finns alltid en spärr numera som säger hit men inte längre. När jag hittar gammal proAnaskit nånstans i min dator eller platta så är det inte tjohoo nu kollar vi på det och en massa bilder på benrangel och skrämmer upp det gamla proAnamonstret i mig, utan då går vi till motangrepp istället!
Han är ful den där som bodde i mig en längre tid och som hindrade mig från att leva ett vanligt liv med ett normalt förhållande till mat och min kropp. En ful gris är han som förstörde för mig och jag hatar honom så hårt så en dag för ett tag sen så tog jag och blåste huvudet av honom. Jag har det mycket lugnare på matfronten numera, och njuter igen och kan till och med längta och för att inte glömma att det finns ju en massa gott livet vill bjuda på och jag säger inte nej av rädsla för gram och kilon längre. Vågen är inte längre min bödel utan den står och skäms under nån hylla bakom några kartonger.
Jag har noterat att någon liten rest har försökt fippla lite med mina tankar och vill uppmärksamma att magen har blivit lite väl rund och dom där byxorna passar ju inte längre....... PANG!!! Ge fan i mitt område!!! Jag slår vakt om min hälsa så alla såna där attacker svarat jag med dubbel moteld. Magen är bra, den ska vara där som en vaddering och inför sämre tider..

Borderline, då! Det är en förvirrad och blind liten soldat som inte riktigt har på koll på när var hur och som skjuter skarpt så fort det kommer en våg av ilska annars lullar han mest runt i brist på annat och ingen förstår honom riktigt.
Men jag står i kö sen ett år tillbaka för att få börja gå i DBT, dialektisk beteende terapi, och där ska jag få hjälp att upprusta mina styrkor.

Alla kan vi vinna, ingen är hopplös, bara den som ger upp och inte vill bli hjälpt drar ett kortare strå men bara för att det är kortare det där strået betyder inte att det är omöjligt att fiska upp den sista lilla viljan som behövs för att slå igenom och kunna återta kontrollen igen.

Nu ger jag upp greppet om denna dag däremot, men imorgon blir det nya fasta tag igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...