Nu börjar det bli jobbigt! :(
Jag försökte gå in och stoppa spelförfrågningar på Facebook och famlade runt en stund och råkade få upp min mammas namn på skärmen - och då brast det för mig.
Det gör så otroligt ont i mig att inte ha min mamma och det blir bara värre med tiden. Varje gång jag ser hennes namn eller någon som påminner om henne så bara skriker något inom mig. Det känns nu som att att nivån av tårar står mig ända upp till hårfästet. Jag saknar henne så, jag vet att hon ofta är dum och vi råkar i luven på varandra men hon är min mamma ändå.
I mitt inre där jag saknar henne så minns jag dom goda stunderna och allt groll hamnar längre bak
I framkant står en liten flicka och ropar efter kärlek. Den lila flickan söker sin mor, hon vet inte annat. Saknaden är som ett ärr i min själ, varje gång hon kommer på tal eller minns så ser jag mitt ärr och det är ett ärr som aldrig kommer att blekna. Ärren på min kropp har sedan länge vitnat och försvinner till slut, men mammaärret kommer alltid förbli eldrött.
Att sakna gör ont och är ingen bra huvudkudde. Nu när jag ska sova och fortsätta blöta ner kudden med tårar så ber jag en stilla bön om att återigen få höra min mammas röst, och att få krama om henne och bjuda in henne i mitt nya hem.

Det finns ingen jag hellre bjuder in i mitt nya hem än mamma.

?? Mamma jag saknar dig ??

Att kämpa!!!
Ibland är vi slut, ibland orkar vi inte, ibland vill vi lägga oss ner och bara ge upp.
Men nästan alla har vi en kamp och vi är alla krigare. Vad vi försvarar och vad vi krigar emot är olika, en del krigar mot ätstörningar, nån annan mot borderline, någon mot självskadebeteende och någon helt annan kämpar mot epilepsi eller kanske diabetes. Det vi alla har gemensamt är att vi alla är krigare och dessutom vår enda krigare. För ingen kan vinna seger åt dig, ingen kan gå din match mot dig själv i ditt ställe. Andra kan låna dig bättre vapen eller tillfälligt ge dig skydd. Men Du måste gå Din egen kamp hur brutal den än verkar. Ditt liv kanske ser ut som ett slagfält och du ser ingen ände på eländet men ändå så måste du fortsätta och kriga.
Du känner dig besegrad, beredd att lägga dig ner på marken och färdig att ge upp men det är då den där sista droppen av kraft träffar dig med en kraft så du flyger upp från marken får eld i vapnet och drar iväg en salva som visade sig vara den sista spiken i kistan för din motståndare.
Du står då som segrare, du har vunnit tillbaka det som faktiskt är ditt och nu har du segern, ditt landområde och du får tillkänna dig som frisk. Och det är stort, du har kämpat länge och tappert och många gånger på ditt yttersta när du inte trodde du hade mer. Men det måste man komma ihåg att den sista räddande orken, droppen finns där längst inom dig.
Håll ut, din seger kommer en dag, var så säker!

Jag har två eller egentligen tre nu vilande kombattanter i min kropp som jag vunnit seger över. Det är självskadebeteende, det är ätstörningar och så en inte helt besegrad ännu borderline.
När jag summerar åren som gott så ser jag att själskadebeteendet är numera bara här på besök ibland, skjuter lite tomma skott mest för att skrämmas och ibland vid svåra situationer så börjar den brösta upp sig och resa ragg. Det är i dom fallen som jag måste slita fram mina gamla vapen igen som nästan känns som att dom rostat igen i brist på användning. Blir jag trängd, illa behandlad, blir jag vred eller sårad då ställer min motkombatant upp sina mannar för att attackera och rasslet med vapen är öronbedövande. Jag har fortfarande det som första flyktväg att skada mig men trots att det nästan alltid är det som först dyker upp i huvudet så är det faktiskt över två år sen som det hände senast och alla mina ärr har vitnat. Jag anser att den delen, det kriget är besegrat och trots den försvarsmekanism som den utvägen är så ser jag det mer som en kränkning av mitt luftrum.

Självskadebeteendet är så gått som avverkat och så även ätstörningarna som jag redan skrivit om i bloggen. Den delen med maten tror jag visst är ganska så besegrad och avklarad, men ändå ibland hör jag ett avlägset rassel av vapen i periferin. Samma där för att skrämma upp ett gammalt spöke från förr med skrämseltaktiker och allehanda fult spel.
Men där ligger jag hela tiden steget före och vet instinktivt när jag ska bromsa mig själv och mitt agerande/tänkande. Det ljuder alarm i mig någon gång ibland att fienden inkräktar på mitt område men dom har inte dom vapen jag har för jag har skaffat mig större vapen som skrämmer dom på flykten innan dom knappt tagit sig in i mitt revir.
Jag har rätt bra koll, jag håller efter och det finns alltid en spärr numera som säger hit men inte längre. När jag hittar gammal proAnaskit nånstans i min dator eller platta så är det inte tjohoo nu kollar vi på det och en massa bilder på benrangel och skrämmer upp det gamla proAnamonstret i mig, utan då går vi till motangrepp istället!
Han är ful den där som bodde i mig en längre tid och som hindrade mig från att leva ett vanligt liv med ett normalt förhållande till mat och min kropp. En ful gris är han som förstörde för mig och jag hatar honom så hårt så en dag för ett tag sen så tog jag och blåste huvudet av honom. Jag har det mycket lugnare på matfronten numera, och njuter igen och kan till och med längta och för att inte glömma att det finns ju en massa gott livet vill bjuda på och jag säger inte nej av rädsla för gram och kilon längre. Vågen är inte längre min bödel utan den står och skäms under nån hylla bakom några kartonger.
Jag har noterat att någon liten rest har försökt fippla lite med mina tankar och vill uppmärksamma att magen har blivit lite väl rund och dom där byxorna passar ju inte längre....... PANG!!! Ge fan i mitt område!!! Jag slår vakt om min hälsa så alla såna där attacker svarat jag med dubbel moteld. Magen är bra, den ska vara där som en vaddering och inför sämre tider..

Borderline, då! Det är en förvirrad och blind liten soldat som inte riktigt har på koll på när var hur och som skjuter skarpt så fort det kommer en våg av ilska annars lullar han mest runt i brist på annat och ingen förstår honom riktigt.
Men jag står i kö sen ett år tillbaka för att få börja gå i DBT, dialektisk beteende terapi, och där ska jag få hjälp att upprusta mina styrkor.

Alla kan vi vinna, ingen är hopplös, bara den som ger upp och inte vill bli hjälpt drar ett kortare strå men bara för att det är kortare det där strået betyder inte att det är omöjligt att fiska upp den sista lilla viljan som behövs för att slå igenom och kunna återta kontrollen igen.

Nu ger jag upp greppet om denna dag däremot, men imorgon blir det nya fasta tag igen.

Oj oj oj vad jag kan skriva under på att träning kan ta kål på en! Jag kände där ikväll på det gröna golvet att jag kommer rullas ut härifrån på en bår för jag trodde döden var nära förestånden.
Från början då. För ett tag sen bestämde jag och min polarinna Simone att jag skulle hänga med på nån slags träningsgrejs på CV, det hette nåt med tabata, intervallträning tror jag. Först höll det inte på att bli av eftersom min mage har haft totalt ras idag och har varit besvärlig på alla sätt tänkas kan. Men skam den som ger sig och träna ville jag så en Alvedon åkte ner och träningskläderna fram. Traskade bort till mötesplatsen där jag skulle plockas upp och sen for vi den lilla vägen mellan Skolgatan och CV och jag var riktigt taggad och förväntansfull.
Det börjar med att jag inte hade bytt om vilket alla andra redan hade gjort, men det var ingen biggie så jag fick byta om där. Man skulle ha typ en yogamatta att göra övningarna på men någon sådan hade jag icke så jag fick låna ställets småvarianter. Tabata är så att man gör 12 olika övningar i en serie och varje övning är 20 sekunder sen vilar man 10 sekunder mellan och när man gjort alla 12 övningarna så vilar man i 30 sekunder och sen kör man igen. Övningarna som jag kände igen några av dom var situps, plankan, plankan från sidan, armhävningar, jumpin jacks, nån stol typ, upphopp och en massa andra som jag inte kommer ihåg nu.
Men tänk dig att du gör alla dessa och en drös till oupphörligen i 20 sekunder, inte så jobbigt säger du - NO SHIT säger jag!! Efter ett antal tjugosekundare så känns döden som en underbar befrielse - eller i alla fall för mig som inte motionerat kontinuerligt på ungefär ett år. Jag höll ut i en halvtimme! För det första så var koordinationen totalt värdelös. Jag stod mest och sprattlade hej vilt och måste ha sett ut som en spratteldocka som trasslat in sig i snörena och febrilt försökte frigöra sig. Men när det gått ca 20 minuter av passet så märker jag för det första att det börjar mullra misstänkt i magen och jag undrar om den verkligen är att lita på eller kommer det bli riktigt pinsamt här idag. Sedan känner jag att mina lemmar lyder inte längre. Sidoplankan gick inte att utföra för armen vägrade lyda, jag försöker i nästa övning men då säger även benen ifrån och jag känner hur kroppen bara vrålar: vart fan är sofflocket, ge hit ett sofflock nu!! Mjölkbaren inuti mig serverade mjölksyra i långa rader och åt alla håll samtidigt som reptilhjärnan i panik försökte hitta en flyktväg.
Simone var jättegullig och suportade mig och visade hur jag skulle göra och peppade mig du orkar,en till, kom igen. Men när jag kände att nu jägarns blir det inget sofflock det blir ett kistlock om jag fortsätter då drog jag i den stora pinsamma nödbromsen och pallrade mig iväg och bytte kläder och förberedde för hemgång. Dom peppade mig att stanna och att jag kunde göra lättare övningar som nybörjare, man behövde inte gå all in på en gång. Och det säger ni nu!!! En rar man följde med och släppte ut mig och det vart bestämt att jag skulle vara med på söndag igen. Oh herre min skapare tänkte jag, hur ska jag ta mig ur det här då!!!

Att gå är sällan svårt, men att gå med två timmerstockar till ben prydda av ett par gigantiska pjäxor istället för skor och med en kropp som skriker "lågt batteri" och vill istället för att knalla hela vägen hem, hitta sig en trevlig lövhög att gosa in sig i för natten. Det var länge sen jag var så muck som ikväll, och det var länge sen det var så långt hem. En 95-åring med lårbensfrakturer bilateralt är piggare än vad jag var då kan jag säga.
Jag tryckte på mig lurarna och poppade hela vägen hem för att ha något att hålla fast vid samt som ett trevligare sällskap än jag själv för innerst i huvudet satt det en tragisk mupp och ylade ömsom slickade såren.
Jag ska ärligt säga att det var lättare att ta promenaden som jag gjorde i våras mellan Norr och Adolfsberg än vad det var att gå från CV ikväll. Jag funderade om jag kände någon som kunde tänkas vara ute och rulla i omgivningarna som bara kunde råka åka förbi liksom och då så rart plocka upp en mörbultad nytränad skämsig och klen liten trallgök som jag. Men nej sån tur hade jag ju inte såklart...
Travade förbi akuten och anskrämliga hiskeliga bårar lockade nu som kontinentalbäddar med fjärrkontroll och jag funderade men insåg att så från vettet är jag inte så jag går in där.
Efter ett idogt travande var jag så hemma igen. Och det kan jag ärligt säga att jag har inte gillat mitt hem på ett tag men nu var min boning, full med kartonger och stök, helt fantastisk att återse.
Träningen gjorde någonting i alla fall och det var att göra mig rejält hungrig. Så liten portion pyttipanna blev det till en tapper krigare. Och bara av att röra mig upp och ner från stolen var fortfarande en smula plågsamt.

Sitter nu i bingen och författar innan sänggåendet. Idag har jag överlevt tabata och imorgon är det en stor dag med Hjärnkoll och sista manifestationen. Det ska bli kul, och hoppas verkligen att jag tar mig ur sängen imorgon he he.....

Öööschh, inser nu att jag luktar som en gammal skitig och svettig galt så det får bli att besöka duschen innan sänggåendet.

Jag har överlevt ytterligare en dag - yeeaay!!! :)