Siffror siffror, ålder, epoker, förgånget......och nutid! Det är väll i det sistnämnda vi befinner oss i nu enligt mänsklighetens alla klockor, nu är nu och alldeles snart...nyss.
Jag är 35-år fyllda sen i mars i år. Jag lever på övertid, det är nämligen så att i så gott som hela min befintlighet, i många många år så var jag helt övertygad om att jag kommer aldrig leva en dag över 30, inte en chans på världskartan att jag får överleva 30-strecket och tiden efter det. Men ack vad jag bedrog mig!!
Häromdagen drabbades jag av matematik som är det värsta som finns enligt mig, men i alla fall så i och med en jubilar som skulle saluteras för ha nått ett ännu högre streck så slog mig matematiken med en rejäl smäll i huvudet - OJ - jag har endast 15 år kvar till 50!! Det var ett brutalt uppvaknande må jag säga! Men så kom den där illvilliga matematiken på besök igen..... 30 var det ju eller hur....men då har ju jag 5 års snålåka på livets lilla skjuts...den som jag många många gånger försökt styra ner i diket.
Så inte nog med att jag överlevde alla de gånger som jag avsiktligen försökt att fimpa livet jag har dessutom överlevt det stora dödsstrecket. Men shit alltså man borde nog rimligen börja summera och lägga ihop, vad jag har och vad jag har vunnit.

Således.
För fem år sen så var sjukhuset mitt andra hem och där såg jag till att hamna i tid och otid med allsköns tvivelaktiga metoder. Jag var ofta deprimerad och inte alltför sällan så såg jag till att få uppsöka akutmottagningen för att bli hoptråcklad efter en närkamp med vasst föremål. Jag sabbade min kropp på alla tänkbara sätt och var välkänd i vården. Jag bodde ensam med mina katter i ett gult hus med snälla grannar, men mitt hem kunde knappast kallas hem - det var mer som en soptipp. Jag tror sopsituationen var någon form av spegling av mitt inre liv. Jag hatade mig själv, avskydde allt varenda liten cell och många gånger önskade jag eller försökte sluta leva. Visst var jag glad och sprallig ibland, lite för mycket till och med, obehandlad ADHD kan te sig rätt påfrestande. Jag visste knappt vem jag var, jag bad om ursäkt för min existens samtidigt som jag knökade mig framåt i kön.
En trasig zebra var jag på den tiden.

Och nu.
Jag står i dags dato i begrepp att byta bostad, en bostad som jag stångats och kämpat för. Jag har de senaste åren ägnat mig åt att föreläsa om mitt liv för projektet Hjärnkoll och att vara ute så har stärkt mig oerhört men även andra ting i livet. Min jordiska existens har kopplats ihop med min himmelska, jag har tro för att någon ser efter mig alltid dag som natt och som vet att vart jag än är på jorden så har jag alltid ett beskydd inom räckhåll. Jag är numera något jag aldrig trodde jag skulle bli - jag är självsäker och stark. Jag har en identitet och en stolthet idag. Samt en stark integritet, förr lät jag folk dra av smutsen på mig och dom kunde bara fortsätta så jag bara lät dom för jag trodde det var så det skulle vara.
Men nu...nu sätter sig minsann ingen på mig för då kan jag lova att då får dom ont i baken. Jag kan säga att jag är stolt över vad jag åstadkommit i mitt liv och vart jag hamnat. Jag ber inte om ursäkt för min existens längre, eller utplånar mitt jag för att vara alla till lags....
Och så lite mer matematik, jag inser att nu att det är mer än 2 år sen jag senast fick uppsöka akuten med sårskador. Närmare tre år tror jag vid närmare eftertanke. Och trots att det fortfarande dyker upp sådana tankar rätt ofta faktiskt, så är det i alla fall bortåt tre år sen. Det gör mig stolt, så oerhört stolt. Jag är zebran där ränderna gått ur. Ärren har nu vitnat och syns knappt längre.... Ibland får jag frågan vad mina ärr är för något och jag svarar nästan alltid som jag alltid gjort: det är en landningsbana för främmande farkoster.

Jag har ett liv och jag lever det fullt ut.
Som Arja Sajonmaa skulle ha sagt: jag vill tacka livet!!