Jag tycker att jag missköter mig i rollen som trevligt sällskap just nu, jag är inge kul att vara med för tillfället. Ringer runt och ser om det är någon som känner sig manad att inhysa ett tråkigt sällskap för en stund. Fick napp hos Eivor efter flera försök, att bli avvisad är inte direkt nån hit när man är ensam och söker sällskap. Men så snart detta blogginlägg är skickat så ska jag åka några gator ner och sällskapa med goa Eivor.
Jag vet inte hur jag ska förklara riktigt ibland är det bara så att jag tycker att jag själv är för bedrövlig att umgås med. Jag är trist i huvudet, trist i tänket och allmänt grå liksom.
Just nu är jag inne i en period då min kropp inte riktigt vet om den ska vara sjuk eller frisk. Det friska i mig vrålar högt av blotta tanken på att gå en match till på en avdelning, våldsamma yttringar av avsky och förakt inför blotta tanken på det. Den friska sidan börjar dock bli övermannad. Det är som när min katt skulle till veterinären för sista gången, hon orkade egentligen inte mer än ligga men bara för att det var hon och hon fortfarande hade viljan intakt så reste hon sig mödosamt upp i buren och istället för ett redigt långt yl så blev det några små kvidanden och sen föll hon ihop och flämtade.
Det är nu mina sista kvidanden tror jag ärligt talat. Jag känner min kropp och dess signaler och speciellt efter att ha i ett mail sammanfattat alla nuvarande svårigheter så insåg jag att loppet är kört och jag förlorade. Hur mycket jag än vill så är det nog inte jättelänge tills det brakar för mig. Någon sa att jag svänger rejält i humöret, jag tänkte efter och gick tillbaka, och visst är det så, jag var till och med hypoman en gång för att sen samma eftermiddag dyka i djupet.
Jag gillar inte vad jag har framför mig, inte alls, hoppas det dröjer!